Fördelningspolitik Anno 2011 = Robin Hood fast tvärtom

Hög tillväxt är inte automatiskt lika med högre levnadsstandard. Jaså? Nej, faktiskt inte.

Definitionen av tillväxt enligt nationalencyklopedin:

tillväxt, ekonomisk tillväxt, ökning över tiden av produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten (BNP). Detta möjliggör på längre sikt en ökning av den genomsnittliga materiella levnadsstandarden hos landets befolkning.

Ekonomisk tillväxt ger alltså MÖJLIGHETEN till en ökning av den materiella levnadsstandarden, det är inte per definition en lagbundenhet. Det överskott som tillväxt ger i ett land, region, län, kommun etc. kan, om det förvaltas av folkvalda, fördelas för att t.ex. höja kvaliteten på sjukvården, äldreomsorgen, högre löner och nya arbetstillfällen om intäkterna kommer direkt från kommunala eller statliga bolag.

Men tillväxt kan också kontrolleras och regleras av politiker, ett ökande välstånd kan t.ex. ge möjlighet till ett högre skattetryck som i sin tur ger möjligheter till att ett större flertal får ta del av ekonomins uppgång då skattemedel kan fördelas till de sociala trygghetssystemen, skapande av nya arbeten, infrastruktursatsningar etc. Politiken är också verktyget för att reglera och rikta tillväxten inom den privata sektorn.

För att summera, tillväxt innebär alltså en möjlighet att fördela överskottet av de varor och tjänster som vi inom ett givet område producerar. Fördelningen av vårt gemensamma överskott sker genom de folkvalda.

Tillväxten

I NSD:s utmärkta initiativ till artikelserie ”Gilla Norrbotten” kan vi bl.a. läsa att det går bra för Norrbotten. Otroligt bra faktiskt. De kommande 8 åren väntas investeringar på omkring 280 miljarder kronor i länet. 280 miljarder. 1 329 nya företag startades under fjolåret.

I en rapport från regeringen kan vi konstatera att Norrbotten ökat sin varuexport mest i hela landet under 2010. 43%! Totalt har vi en varuexport på 37 miljarder för 2010 vilket för oss upp på 6:e plats i landet.

Ytterligare ett exempel är skogsnäringarna. I Norrlandslänen återfinns en stor andel av de för Sverige och EU så viktiga skogsnäringarna. Skogsindustrin svarar för 12% av Sveriges totala varuexport. 12%. Smaka på den siffran. 30% av den skogsindustrins produktion återfinns i norrlandslänen. Omsatt i miljarder kronor motsvarar det ett produktionsvärde av 55 miljarder!

Till detta ska sedan läggas gruvdriften i länet samt vattenkraften som också de producerar som aldrig förr och som näringar gör stora vinster, framför allt går de statliga bolagen LKAB och Vattenfall väldigt bra. LKAB har en stadig vinst på omkring 10-15 miljarder kronor per år och Vattenfall mellan 25-30 miljarder kronor. Vattenfall har under den senaste 10-årsperioden pumpat in 45 miljarder kronor till statskassan.

46% av Vattenfalls elproduktion i Sverige härrör från vattenkraften. 90% av den produceras i skogslänen från Värmland i söder till Norrbotten längst i norr. Enbart fastighetsskatten på anläggningarna ger staten omkring 3 miljarder per år!

Fördelningen

Hur fördelas detta överskott då? Ytterst lite återinvesteras i de regioner, län och kommuner som påverkas av dessa näringar och producerar dessa varor. Det mesta hamnar antingen i statskassan eller hos aktieägare i såväl de privata som statliga bolagen. Och för att inte glömma…överskottet går även till att finansiera bonussystem, förmånliga avtal och pensioner.

Är det verkligen bara jag som på allvar tycker att det är väldigt märkligt att privata företag får brytningsrätt av malmfyndigheter som rimligtvis tillhör de människor som bor i området? Att  utländska företag som Beowulf Mining (Storbritannien) och Scandinavian Resources (Australien) vägrar att lyssna och föra en dialog med samebyarnas representanter? Att de snarare kör dem på porten? Att privata såväl som statliga bolag överhuvudtaget kan exploatera länet utan att någon större ersättning går tillbaka till oss som bor här?

Varför säljer sig kommunerna så billigt i de fall en exploatering är på tal? Malmfyndigheterna är bevisligen ändliga resurser och i fallet med Björkholmen utanför Jokkmokk och fyndigheterna utanför Pajala är brytningstiden beräknad på ca 25 år. Det finns planer för brytning av fyndigheter med en livstid på bara 5 år! Det enda som kommunerna får i utbyte av dessa brytningar är arbetstillfällen, vinsten från försäljningen av malmen går direkt ut ur landet. De berörda kommunerna kommer att om en generation återigen befinna sig i samma situation som innan gruvetableringarna. Möjligtvis att man står med utbyggd infrastruktur som man inte har ett skatteunderlag att underhålla då alla veckopendlare flyttat därifrån, andra exempel påvisar nämligen att det inte sker någon större inflyttning utan de anställda som inte härrör från orten fortsätter vara skrivna på annan ort och veckopendlar. Därmed uteblir även större skatteintäkter.

Kommunerna och våra länsstyrelser måste ställa högre krav på återinvesteringar i samhället, att vinsterna från exploateringarna av naturresurserna i större mån kommer tillbaka till människorna som måste leva med konsekvenserna av exploateringarna. Vad är man rädd för? Om exploateringarna uteblir är man ju inte i någon sämre situation än tidigare… Det är dags att inse att det är kommunerna och lokalbefolkningen som i det här fallet sitter med trumf på hand. Ska en exploatering till skall det ske på deras villkor.

Våra folkvalda måste också börja våga ställa större krav på att en större andel av vinsterna från den redan befintliga skogsindustrin, gruvindustrin och elproduktionen ska fördelas tillbaka till länet. Om vi inom länet skulle få fördela en större andel av dessa miljarder skulle Norrbotten inte ha några som helst problem att finansiera sjukvården, upprätthålla servicen i glesbygden eller för den delen ha lika stora problem med avfolkning. En vision om en levande landsbygd och ett levande län skulle vara fullt möjlig att genomföra med en större kontroll över de enorma värden som våra naturresurser idag producerar och exporterar.

Fördomar? Kolonialism? Exemplet Norrbotniabanan

Slutligen så skulle jag en gång för alla vilja döda myten om Norrbotten som en tärande del av Sverige. Norrbotten är en motor i svensk ekonomi och utgör Sveriges största källa för råvaror och ryggraden i svensk exportindustri. Detta är tyvärr inte allmän kunskap ens år 2011 då regeringen uppenbarligen inte anser det värt att investera 25 miljarder i bygget av Norrbotniabanan över en 10-årsperiod, detta trots att privata investerare är beredda att satsa 280 miljarder under en 8-årsperiod på projekt inom länet.

Behovet av infrastruktur som Norrbotniabanan är väl motiverat utifrån det enorma transportbehov som finns. Det existerande järnvägsnätet är idag underkänt och överbelastat, norska Cargonet valde t.ex. att helt sluta trafikera Sverige på grund av höjda banavgifter och för undermåliga spår.

Kanske beror det på ignorans, dumhet, fördomar eller för att ingen av medlemmarna i Reinfeldts regering kommer från norr om Stockholm men tyvärr är det idag ett faktum att EU företräder Norrbottens intressen och behov bättre än den svenska regeringen. EU-kommissionen beslutade under hösten som bekant att den s.k. Botniska korridoren skall utgöra en prioriterad sträcka i det Transeuropeiska transportnätet vilket möjliggör en delfinansiering av 5 miljarder av de totalt 25 miljarder som Norrbotniabanan väntas kosta.

Dags att vakna upp för politiker och norrbottningar och gemene svensk på alla nivåer med andra ord! Riksföreståndaren Axel Oxenstierna lär ha sagt ”I Norrland hafva vi ett Indien”. Det speglar på något sätt synen på den nordliga landsändan än idag som ett resursområde som man kan exploatera på de till synes oändliga naturresurserna, ett kolonialistiskt synsätt som inte tar hänsyn till de boende i området och hur de påverkas. För min del accepterar jag inte detta förlegade synsätt och jag kan tillägga att det inte bara är vänsteranhängare och miljövänner som vill dra åt samma håll i frågan om infrastruktursatsningar, företrädare för dessa bolag är minst lika engagerade för bygget av en ny kustjärnväg: Boliden AB, Billerud Karlsborg AB, SCA Packaging Piteå, Smurfit Kappa Kraftliner Piteå och SSAB Tunnplåt AB.

Det borde väga tungt även hos den blå regering vi har nu.

Vi borde alla ta lärdom av historien… Den här debatten har nämligen ägt rum tidigare, i samband med byggandet av stambanan. Då var det greve Erik Sparre som menade att de var ”de rika norrlänningarna” som skulle få betala banan ur egen ficka (läs Reinfeldt eller Borg ist). Som tur var hade den dåvarande regeringschefen Arvid Posse ett vidare och mer framsynt sätt att se på frågan. Bl.a. framhöll han att Sveriges export och import hade tredubblats under de första tjugo järnvägsåren men även att jordbruket och nyttjandet av naturresurserna i norra Sverige var värdelös rikedom utan järnvägen.

Sverige skulle inte vara den välfärdssamhälle det är idag om inte stambanan hade byggts, det välfärdssamhälle vi är vana vid (men som tyvärr håller på att nedmonteras av Alliansen) kan vi glömma ifall Norrbotniabanan och andra välbehövliga infrastruktursatsningar inte blir av.

....fast tvärtom.

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s