Efterlyses: gruvdrift med ansvar

Den svenska minerallagstiftningen är mycket tillåtande och medger i princip vem som helst att få undersöknings- och bearbetningstillstånd. Kommuner, markägare, lokalbefolkning och ursprungsbefolkning har i det närmaste inget att säga till om när beslut väl har fattats av Bergsstaten om undersöknings- och bearbetningstillstånd.

Tanken bakom uppluckringen av lagstiftningen var att locka nya investeringar genom att göra det lättare att få tillstånd för prospektering och brytning.

Effekterna av lagändringen kan ses idag, en myriad av olika mer eller mindre seriösa bolag prospekterar allt från uran till jordartsmetaller i alla miljöer från fjällkedja till kust. Aktörerna härrör från Storbritannien, Kanada, Australien och en rad andra länder och agerar på varierande sätt gentemot samhället. Gemensamt är dock att de enligt lagstiftningen faktiskt inte behöver ta hänsyn till de lokala samhällsaktörerna när de väl fått tillstånd för undersökning och/eller brytning.

Sverige, och framför allt Norrbotten, är Europas största producent av vissa metaller och mineraler, en mycket stor andel ”mineralreserver” återfinns i just Norrbotten. Mot denna bakgrund, de krympande naturtillgångarna samt den ökande efterfrågan gör att trycket ökar på exploatering av de tillgängliga resurserna.

Konkreta exempel saknas inte, t.ex. slängdes en delegation från två norrbottniska samebyar ut från Mines and Money, en konferens för gruvföretag och investerare, när de försökte informera om de problem som nya gruvetableringar i framför allt Kiruna-området skulle ha på deras traditionella levnadssätt.

Vid en konferens hållen av det australienska bolaget Scandinavian Resources visade en slide av ett öde skogsområde som svar på en fråga rörande hur man arbetar gentemot lokalbefolkningen, en arrogans som på många sätt karakteriserar de utländska bolagens agerande i Norrbotten och Sverige i övrigt.

Samebyarna i Pajala upplever att de inte har någon dialog längre med Northland Resources (kanadensiskt bolag) sedan de fick bearbetningstillstånd på de fyndigheter som nu skall börja brytas vid Pajala, de upplever också att kommunen betraktar dem som ett problem snarare än en näring och medborgargrupp som måste få höras.

Vid en informationsträff i Jokkmokk bemöttes frågor rörande t.ex. långsiktig påverkan av dricksvattnet med nonchalans och irritation av representanter för Beowulf Mining, ett brittiskt bolag som numera agerar under dotterbolaget Jokkmokk Iron Mines AB. Samma bolag har drabbats av dålig publicitet p.g.a. bristande information och då de bedrivit prospektering utan tillstånd, namnbytet på dotterbolaget bör väl då ses som nån form av PR-taktik att verka mer ”lokala”.

Scandinavian Resources svenska dotterbolag heter Kiruna Iron, dessa i gott sällskap med Jokkmokk Iron Mines, bedriver även prospektering långt uppe i fjällkedjan, de senare vid bl.a. Routevaara i Kvikkjokksfjällen. Enligt egen utsago beror inte fortsatt arbete i just de nämnda området på känsliga naturvärden eller för den delen andra näringars eller lokalbefolkningen utan p.g.a. bristande infrastruktur och att det därmed skulle bli svårt att få lönsamhet.

Innehavare av undersökningstillstånd enbart i Jokkmokks kommun samt deras areal.

Syftet?
Det jag efterlyser är vad syftet är med den nuvarande lagstiftningen. Visst, den leder till att utländska investeringar flyter in via bolag av bristande karaktär, eller ja, de har ju inte bristande karaktär utan det är ju riskkapitalbolag, aktiebolag som endast har till syfte att leverera så bra kvartalsrapporter som möjligt. Hur den vinsten sedan dras in, om det är till en hög social kostnad, stora negativa påföljder för naturmiljö eller om det kräver ett allmänt smutsigt agerande så är det inte något som investerarna bryr sig om.

Så, bollen faller tillbaka på politiken, det är politiken som kan sätta spelreglerna för dessa bolag. Inget annat verktyg finns. I nuläget sker investeringarna med avsikt att bryta malmfyndigheter inom Sveriges gränser till så låg kostnad som möjligt men till så hög avkastning som möjligt. Det sociala ansvaret är obefintligt, miljöansvaret kan man slira på, vinsterna lättförtjänta och skatterna kan trollas bort med interna lån. Kortsiktigheten dominerar.

LKAB, säga vad man vill om, är i varje fall ett statligt bolag som skattar i Sverige och som betalar in stora delar av sin vinst till statskassan. Det kan ifrågasättas om lokalsamhället eller regionen Norrbotten får någon del av dessa intäkter men vi kan i alla fall hävda att delar av det överskott som brytandet av våra inhemska naturresurser ger går tillbaka till det svenska samhället i stort.

Bolagsledning och kontor återfinns i Sverige och har verkat i samhället under en väldigt lång tid vilket innebär att de är insatta i samhällsfrågorna och att de kan ställas till svars.

Detta gäller inte för de utländska riskkapitalisterna.

Ett lysande men beklämmande exempel är Svärtträskgruvan i Storuman och Blaikengruvan i Sorsele som bägge påbörjades av Scanmining som kort därpå förklarade sig själva i konkurs, gruvorna köptes sedan av Lappland Goldminers Sorsele AB som även de gick i konkurs efter en kortare period. Redan ett par år efter att driften av gruvorna igångsatts kunde myndigheterna påvisa tungmetallsläckage från gruvorna som ingen förutsett eller ansetts kunnat uppstå.

Vid Lappland Goldminers Sorsele AB:s konkurs fanns endast 3,3 miljoner avsatt för sanering. Länsstyrelsen har nu räknat på att kostnaderna för sanering kommer att uppgå till mellan 30-50 miljoner kronor. Tilläggas är att detta är en låg uträkning.

Skattebetalarna får stå för kostnaderna både ekonomiskt, socialt och miljömässigt
Saneringen kommer alltså samhället att få betala. Vad fick vi ut av det? Jag tror inte att kommunpolitikerna i Storuman och Sorsele står och skriker om arbetstillfällena de skulle få nu…

Den här typen av gruvdrift är något som samhället inte tjänar något överhuvudtaget på. Vi får i bästa fall arbetstillfällen på en 25-30 år vilket är den längsta livslängd jag har sett för något av de projekt som riskkapitalbolag driver nu i Norrbotten. För projektet i Rakkurijärvi är livslängden betydligt kortare, 5-15 år.

Glesbygdskommunerna kommer att stå på ruta ett igen efter att gruvan är nedlagd, det kommer inte att ske någon större inflyttning till samhällen som Pajala, Jokkmokk eller Kiruna. De nya arbetstagarna kommer att veckopendla och bo kvar och vara skrivna på den ort de kommer ifrån, där uteblir kommunens förväntade extra skatteintäkter, varför flytta till en ort om det inte finns någon framtid för barnen och det inte finns något jobb för en partner?

Vinsterna från gruvdriften kommer man inte få någon del av heller då dessa slussas ut ur landet.

Likaledes kommer man i många fall att få stå med en överdimensionerad infrastruktur som kommunen inte kan bära kostnaderna för eller för den delen har behov av efter gruvans nedläggning.

I bästa fall kommer dessa kommuner att gå plus minus noll på en gruvdrift som drivs av riskkapitalister, i sämsta fall går man ut minus med kostnader för sanering och återställande som i exemplet ovan.

Devisen privatisera vinster och socialisera förluster får aldrig bli praxis i den svenska gruvnäringen.

Ställ krav, reformera lagstiftningen!
Politiken är som sagt det enda verktyget vi har för att kunna åtgärda det här missförhållandet, det enda sättet vi har för att få slut på den här rovdriften som sker på våra naturresurser, som, hör och häpna, faktiskt är ändliga. Förstatligande av gruvnäringen är ett tillvägagångssätt, ett grovt verktyg kanhända, men det funkar ju i exemplet LKAB, då garanteras det åtminstone att det finns en ansvarig huvudman som faktiskt finns i landet samt att vinsterna går tillbaka till samhället.

Ett annat sätt är att strama upp lagstiftningen! Jag kan komma på väldigt många sätt att göra detta, stadga att bolagen måste avsätta rimliga delar av vinsten till investeringar i lokalsamhället, till stimulans av andra näringar så att orterna/kommunerna kan underlätta en omställning från en gruvbaserad ekonomi till en annan, tvinga dem att via försäkringar eller annan garanti säkerställa att det finns medel till en sanering av området för att undvika liknande exempel som med Svärtträskgruvan och Blaikengruvan. Tvinga bolagen att betala bolagsskatt i Sverige samt att ha kontor med ansvarig driftschef på plats i landet.

Ge kommunerna vetorätt för samtliga gruvetableringar och inte enbart för uranprospektering. Dessutom måste, enligt min mening, lokalbefolkningen ha någon form av vetorätt angående denna typ av etableringar då kommunledningar alltför ofta förblindas av löftena om arbetstillfällen. Detta leder till att man blundar för att man genar i kurvorna och bl.a. åsidosätter miljövärden och andra ekonomiska näringar som på längre sikt kan vara mer lönsamma, som t.ex. turismnäringen i Jokkmokks kommun.

Gruvnäringen är och förblir en viktig del av Norrbottens och Sveriges ekonomi men det är en ändlig resurs och ger stora ärr i naturmiljön och påverkar livskvalitet och andra ekonomiska näringar negativt. Därför måste vi kräva att dessa ingrepp görs med ett större ansvarstagande och med en större delaktighet lokalsamhället, vi som faktiskt ska leva med efterverkningarna. Varför skulle inte vi t.ex. kunna lagstifta om fonder i stil med de norska oljefonderna? Vad som händer med vinsterna från gruvnäringen är aktuellt för oss norrbottningar och svenskar i allra högsta grad då det faktiskt är våra naturresurser det handlar om.

Framför allt är det viktigt med en tanke på miljön. Gruvorna som planeras av Kiruna Iron och Jokkmokk Iron Mines ligger alldeles invid Kalix, Kaitum och Lule älvar varav den förstnämnda är en av nationalälvarna i Sverige. Tusentals människor tar sitt dricksvatten från dessa älvar, ett otal djurarter är beroende av dem…ändå är den miljömässiga påverkan som dessa planerade gruvor kommer att ha på dem oklar, bolagen kan inte svara på det, inte myndigheterna heller. Med tanke på att det skedde ett läckage av tungmetaller endast ett par år efter gruvorna öppnat i Svärtträsk och Blaiken är detta mycket oroande.

Jag väljer att avsluta med ett citat rörande länsstyrelsens i Västerbottens erfarenheter efter ovanstående gruvors konkurser:

Länsstyrelsen i Västerbotten har gjort en övergripande undersökning och tittat närmare på sanering och efterbehandling vid fem nedlagda gruvor – och konstaterar att systemen för rening av metallhaltigt gruvvatten nästan alltid är underdimensionerade. Det är ett slags systemfel.

- Tekniska och miljömässiga svårigheter underskattas ofta i projektens uppstart. Enligt Miljöbalken måste det finnas ekonomiska garantier för att finansiera saneringsarbetet – men de som finns räcker inte till, säger Robert Erixon.

Inte i något fall har de nedlagda gruvornas system för uppsamling och rening av metallhaltigt gruv- och dränagevatten klarat av att hantera bergmaterialets miljöfarliga egenskaper. Orsaken är att problemen underskattats vid tillståndsprövningen och att den ekonomiska säkerheten satts allt för lågt.

Orsaken står delvis att finna i minerallagen och tillståndsprövningen. Här måste det enligt länsstyrelsen till en ändring för att miljöfrågorna ska beaktas. Myndigheten Bergstaten har till uppgift att titta på potentialen för lönsamhet men tar inte hänsyn till bolagets ekonomiska förutsättningar eller om teknik finns för att anrika den specifika malmen.

- Det finns stora förbättringsmöjligheter i detta. Lagstiftningen måste förtydligas för att bättre bedöma projektens ekonomiska möjligheter, I dag står det att Bergmästaren ska göra en ”sannolikhetsbedömning” men det behöver vara tydligare formulerat, säger Robert Erixon.

Då skulle inte sådana högriskprojekt som Svärtträskgruvan och Blaiken släppas igenom, menar han.

//Nils

7 reaktioner på “Efterlyses: gruvdrift med ansvar

  1. Pingback: Sista chansen för Norrbotten och Norrland? Norrlandsfrågan anno 2012 « En humanist i arbetslivet

  2. Utmärkt artikel. Det här måste upp i samtliga partier. Riksdagen måste skärpa minerallagen och bilda de fonder som du föreslår. Varför har den här debatten alltid varit så svår att föra? Varför styrs vi bara av kortsiktiga vinstintressen och kvartalsbudgetar?
    Birgit Lindberg

    • Det hoppas jag också! Jag har kontaktat vår riksdagsbänk men ännu inte fått någon respons. Jag vet dock att miljöpartiet och vänsterpartiet engagerat sig något i frågan också men vi behöver bli fler! När det gäller kortsiktigheten så är det ett barn av vår tid, vi kan förändra det men då måste vi som inte har kapitalet att ges samma möjligheter att påverka beslutsfattare som industrins lobbyister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s