Marknadsliberalismen och uppdragsarkeologin = sant?

Jag måste också, naturligtvis, kommentera den promemoria som kulturdepartementet släppte den 18/2.

Den återfinns här i sin helhet:

http://www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161375

I promemorian så anser departementet att konkurrenssituationen bör öppna upp för fler privata aktörer på marknaden. Man menar också på att företagen (beställarna av arkeologitjänsten) till en början kommer att sakna kompetensen att bedöma aktörernas vetenskaplighet och lämplighet och att där krävs en initial stödjande insats av Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet. Företagen behöver sedan tillägna sig denna kompetens. Detta kan om möjligt öppna upp en marknad för arkeologiska konsulter (en marknad som i mindre omfattning redan finns).

Allt är dock mycket osäkert eftersom man lämnar samtliga verktyg i händerna på beställaren och dennes ambitionsnivå. Jag har svårt att se att det kommer finnas en så hög ambitionsnivå hos ett vinstdrivande företag att ta ett dyrare men vetenskapligt bättre kostnadsförslag framför ett lägre anbud.

Vilket för oss till nästa del. Huvudsyftet med promemorian är att minska kostnaderna för uppdragsarkeologin vid exploateringar genom att konkurrensutsätta den. Den uppdragsarkeologiska marknaden är liten och ojämn till sin omfattning och man räknar med att införandet av fri konkurrens kommer medföra kostnadssänkningar på omkring 20-25% (den siffran är räknad på uppföljningen av ett fåtal anbud inom offentlig verksamhet vid olika konkurrenssituationer där man kommer fram till att priset inte är relaterat till kvalité, dock är det inte arkeologi man tittat på).

En sådan generell kostnadssänkning skulle innebära att man skär in på antingen löner eller antalet anställda, eller att man börjar använda sig av s.k. ”grovisar” igen och helt utestänger utbildad arbetskraft.

Detta skulle innebära att marknaden krymper och att mindre aktörer antingen måste nischa in sig mot alternativet att gå omkull. En nackdel som jag dessutom ser med ett större flertal aktörer är att kvantitet riskerar att ge sämre kvalitet. Mindre resurser till modern utrustning och dokumentationsteknik riskerar att göra ett vilda västern av en eventuell uppföljning av resultaten.

Det som är positivt i promemorian är att man stärker den kommunala och landstingskommunala arkeologiverksamheten med bl.a. motiveringen att de besitter mycket god lokal kännedom och att om de förbjuds att göra uppdrag så riskeras kvalitén. Denna ställning klargörs i lagtexten, motprestationen är det skall ske på affärsmässig grund, dvs på samma villkor som privata aktörer. Man öppnar även upp möjligheten för kommunala och landstingskommunala museer att verka utanför kommunens eller landstingets område.

Det finns ju även möjliga positiva effekter av en sådan här lagändring. Om departementets önskemål går i uppfyllelse blir marknaden öppnare med möjlighet för fler privata aktörer när upphandlingarna blir fler. Arbetstillfällena kan bli fler. Detaljstyrningen från Länsstyrelsen kommer att bli mindre och ett större ansvar kommer att ligga på exploatören och aktören.

Men det finns oklara punkter som t.ex. avsaknad av grund i den befintliga uppdragsarkeologiska marknaden. En ordentlig avstämning mellan pris och kvalité bör vara baserad på arkeologiska uppdrag och inget annat. Även en djupare analys generellt av marknaden bör göras, finns det verkligen grund för påståendet att ett utrymme finns för fler aktörer, vad innebär att ökande antal aktörer? Är det genomgående positivt? Kan det sänka kvalitén?

I promemorian så avfärdar man initialt det nödvändiga av en certifiering eller auktorisering av aktörer med hänvisning till citat:

”Föreslagen modell utgår från att företagaren förvissar sig om att den som ska utföra den arkeologiska undersökningen har tillräcklig kunskap och kompetens för att kunna utföra undersökningen på ett tillfredsställande sätt. Det ligger i företagarens ansvar att ha tillgång till nödvändig kompetens för att kunna göra en sådan bedömning.”

Lite som att ge en pyroman villkorlig dom och skicka hem honom med en dunk bensin och tändstickor och förmana honom om att uppföra sig gott.

En viktig komponent i detta är också Länsstyrelserna. I och med denna promemoria så ställs än högre krav på att beslutsunderlagen håller en god vetenskaplig nivå. Detta ställer i sin tur krav på mycket kompetent personal på Länsstyrelserna som är uppdaterad i forskningen och den senaste metodiken och som har ett genuint intresse av arkeologi. Det är långt ifrån alla handläggare på Länsstyrelserna idag som är lämpliga för detta.

Genomgående tror jag att de flesta kommentarerna kring detta förslag från arkeologhåll kommer att beröra frikopplingen av det anbudsliknande förfarandet och påkopplandet av ett ”vanligt” upphandlingsförfarande. Från min synvinkel måste en sådan här lagändring innehålla ett klart och tydligt förslag på hur kvalitén skall säkras, ett tydligt uppdrag på hur Länsstyrelserna ska fylla sin nya roll. För mig känns det ytterst oansvarigt att testa ett upphandlingsförfarande när det innebär att vi leker med vårt gemensamma kulturarv. Tanken är naturligtvis att lagändringen skall följas upp, men efter hur länge då?  En undersökning går aldrig att göra om och därmed är det ytterst viktigt att det finns ett system för kvalitetssäkring redan innan sjösättningen av den nya lagen.

Ett steg i den riktningen är certifiering eller auktorisering. Detta bör lämpligen läggas på Länsstyrelserna men utarbetas av en fristående utredning av branschen. Alternativet är i linje med mitt tidigare förslag: en helt ny organisation. Ett bra exempel är Institute for Archaeologists http://www.archaeologists.net/.

Jag tror även att extra anslag kommer att behövas till Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet. I promemorian står det genomgående att de ska lösa omställningen och sina uppgifter inom ordinarie budget vilket jag anser vara ett önsketänkande eftersom de i många fall är underbemannade och saknar kompetens. I promemorian hävdar man också att det snarare ska bli mindre arbete för handläggarna på Länsstyrelsen när arbetet med att utse den utförande institutionen läggs på exploatören, men troligen kommer det att krävas mer av dem efter lagändringen vid uppföljningsarbetet.

Jag har listan över de 110 instanser som fått remissen, kan lägga upp den här imorrn. Museet var inte en av dem. Vi ska naturligtvis ändå formulera ett svar, det ska vara inne senast under maj månad.

Jag har även fått uppgift via Karin Linder, DIK:s Förbundsstyrelseordförande, att de även från fackligt håll skall formulera ett remissvar. De var inte heller inkluderade bland de 110.

Några andra blogginlägg om ämnet:

Fredrik Svanberg: http://blogg.historiska.se/museumnu/2011/02/18/uppdragsarkeologins-svanesang/

Magnus Reuterdahl: http://inventerare.wordpress.com/2011/02/20/a-new-dawn-for-exploratory-archaeology-in-sweden-%E2%80%93-or-will-we-crash-and-burn/

Annonser

7 thoughts on “Marknadsliberalismen och uppdragsarkeologin = sant?

  1. Hej – Bra inlägg!

    Lägg gärna upp listan – jag vet att flera aktörer inte bjudits in både föreningar, företag och museer

    Magnus Reuterdahl

    • Hej, tackar, tackar. Japp, jag lägger upp den imorgon! Bra inlägg för din egen del också! Bra debatt på Claes Thelianders logg, var riktigt intressant att följa.

  2. Pingback: A new dawn for exploratory archaeology in Sweden – or will we crash and burn? « Testimony of the spade

  3. Det man får hoppas på en bra debatt och att den mynnar ut i något konstruktivt. Förhoppningsvis kan det mynna ut i att länsstyrelserna får nya verktyg att dels kontrollera dels sanktion att via beslut styra kompetensnivåer samt att man liksom miljöenheter etc också konternuerligt bestraffar den som inte uppfyller beslutet via länsrätter etc – möjligen är licensiering alternativt att länsstyrelserna godkänner entreprenörer; då finns det också möjlighet att överklaga ett icke-godkännade och då ökar rättsäkerheten för arkeologiska entreprenörer. Idag finns det inget sätt att veta om lst godkänt en entreprenör eller inte (om inte lst skriver det i ett beslut) och alltså ingen möjlighet att överklaga det.

    Magnus Reuterdahl/Testimony of the spade

    • Ja, någon form av auktorisering eller licensiering kommer att behövas. Entreprenören har inget egentligt intresse att kontrollera att en utförare är kvalificerad att utföra undersökningen, det nya lagförslaget lägger inget krav på dem heller om detta utan snarare önskemål.

      Listan kommer upp nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s