Portages

Det är vad jag håller med för tillfället. Vad är portages för nåt kanske nån frågvis då undrar? Det är franska ursprungligen och avser platser i terrängen där de resande var tvungna att byta ett transportmedel mot ett annat pga. hinder i färdvägen. Ofta rörde det sig om terrängpartier i vattenvägar som t.ex. vattenfall, strida forsar, utskjutande näs eller uddar där båtarna och det medhavda godset/ägodelarna fick tas över land förbi hindret för att kunna fortsätta resandet på andra sidan.

Sådana platser kan utläsas i terrängnamn och ortnamn även idag, Stora och Lilla Edet (ed,drag) eller Stora Sjöfallet som på lulesamiska heter Stuor Muorkke där ordet muorkke just betyder drag, ed, på finska ”matka”. Även andra ord på samiska och finska antyder detaljrikedomen i terrängbenämningarna hos de folk som befolkade området innan svenska språket blev dominant. Ett exempel är det samiska ordet lusppe som betecknar en forsnacke, forshuvud eller utlopp från en sjö men som också är synonymt med platser där man kunde återuppta sin båtfärd efter en vandring från föregående farbara vatten, detta ord har sedan funnit sin väg in i svenskan. Ett annat är det finska ordet mukka som betecknar en krök eller böj på en väg eller vattendrag, det är dock även synonymt med platser där man tvingades avbryta sin båtfärd för att fotvandra till nästa farbara vatten dvs. samma betydelse som samiska muorkke.

Ofta växte det fram bosättning intill portages eftersom de var naturliga mötesplatser i kommunikationsnätet, ett exempel från antiken är staden Korinth som grundade sin framgång på kontrollen av handeln över det korinthiska näset där man dels kunde frakta varorna över land men även dra fartygen tvärs över näset, ett annat exempel är Hedeby som med sin placering kontrollerade omlastningshandeln över Jyllands smalaste del. Gemensamt för platserna är att flaskhalsarna i terrängen som gav upphov till ett portage antingen var farliga eller förlängde resvägen betydligt, ofta i kombination, och därför kom landvägen att framstå som ett tryggare och snabbare alternativ.

I Norrbotten har älvarna, de mindre vattendragen och havet varit de dominerande kommunikationslederna ända in på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal såväl sommar som vinter. Paradoxalt mot vad vi förväntar oss idag så öppnades större möjligheter till transporter och alternativa färdvägar under vintern då snö och is öppnade upp nya rutter.

Det var som jag skrev på Norrbottens museums arkeologiblogg naturen som bestämde förutsättningarna för resandet och som även till stor del påverkade kommunikationen med andra områden.

I kontakterna mellan Bottenviken, kustlandet, inlandet och Nordnorge var det sammanbindande kittet följande älvar: Lule älv, Torne älv, Muonio älv och Tana älv. Dessa älvar var att likna vid dagens motorvägar i sin betydelse för transport av gods, människor och reshastighet. Nyttjandet av dessa älvar och andra vattenleder för kommunikation är belagt ända in på 1800-tal, t.ex. finns uppgifter om utförsel av totalt 35 ton norsk gråsej från Haparanda år 1825. Den rena handeln med norra Norge kom dock i senare tid att koncentreras till två platser; Skibotn vid Lyngenfjord som nåddes via Torne och Muonio älvar samt Bossekop vid Altenfjord som nåddes efter resande via de föregående älvarna samt Altaälven.

Slutligen så var avstånden inget som avskräckte de förindustriella resenärerna utan snarare är det bara vi som har en helt annan, och i jämförelse med dåtida människor, förvriden uppfattning om hur lång tid resande på givna sträckor bör ta. En vanlig dagsetapp under vinter i Norrbotten var t.ex. mellan 6-9 mil, något som gick att pressa upp något vid gynnsamt före. Ett annat exempel på att man i sitt resursutnyttjande reste långa sträckor kan utläsas ur ett fiskeregister från 1553 där bonden Nils Olsson i byn Niemis (en utav många med liknande förutsättningar) i närheten av nuv. Övertorneå ägde fiskerätten i sjön Kuormakkajärvi, en sjö som fågelvägen ligger omkring 14 mil från Niemis!

En del i projektet kommer att vara datera det fynd av totalt 8 urholkade stockar som återfanns 1932 i Häggmyran i byn Skatamark. Nu har jag äntligen fått godkännande av museet för detta och kommer förhoppningsvis under kommande vecka att ta proverna på dem! Får jag medlen från FoU och Vitterhetsakademien kan jag också inleda steg 2 i projektet som kommer att utgöra fältstudier av utvalda portages, det är bara att hålla tummarna.

Laddar för övrigt inför konferensen ”Förhistoriska färder” som arkeologerna på Länsmuseet Gävleborg ska hålla till hösten!

Stor Sjöfallet aka. Stuor Muorkke, en gång Europas största vattenfall. Elkraft prioriterades före naturvärdet.

Stor Sjöfallet aka. Stuor Muorkke, en gång Europas största vattenfall. Elkraft prioriterades före naturvärdet.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s