Ett slag för nordnorrländsk arkeologi

De senaste decenniernas arkeologiska undersökningar i Norrbotten har bokstavligen gett länet och dess invånare en förhistoria. Startskottet för denna kunskapsrevolution kan sägas utgöras av upptäckterna av boplatserna i Vuollerim 1983. Fram till fyndet av dessa 6000 år gamla boplatser fick man i princip lära sig i skolorna att ingen kunde bo såhär långt norrut, upptäckten ledde till att man fick omvärdera den äldre forskningen och uppfattningen om förhistorien i norra Sverige.

Allt sedan dess har en rad nya arkeologiska upptäckter gett oss ytterligare några penseldrag till det nya porträttet av förhistorien i norra Skandinavien. De äldsta boplatserna har avlöst varandra, Kangos, Dumpokjauratj och nu senast boplatsen vid Aareavaara som är omkring 10 600 år gammal. Undersökningarna inför byggandet av Haparandabanan är den i särklass största exploateringsundersökningen som gjorts i Norrbotten och det gav ett helt unikt material från järnålder i Norrbottens kustland. Den exploteringen ledde sedermera till fyndet av Norrbottens första och en utav norra Skandinaviens äldsta järnframställningsplatser (2300 år), vilket gjorde att hela tillverkningsprocessen från framställningen av järnet till smidet av föremålet kunde spåras då resterna av smide och en på lokalen smidd holkyxa hittades på den intilliggande och samtida boplatsen.

De senaste årens framsteg inom forskningen har ställt en rad tidigare föreställningar på ända, bl.a. har de nämnda mesolitiska boplatserna tvingat geologerna att revidera teorierna om inlandsisens avsmältning och som nämnts ansågs den avancerade metallurgiska kunskap som uppvisades på lokalerna i Sangis inte ha funnits i Norrbotten och definitivt inte av den åldern… Än mer spännande är att järnhanteringen introducerades i en stenteknologi…

Fortfarande är det dock ändå så att det finns stora kunskapsluckor i det arkeologiska materialet, särskilt när det gäller järnålder i Norrbottens kustland. T.ex. finns det idag inga undersökta huskonstruktioner från järnålder, det finns också en väldigt liten förekomst av kustbundna boplatser från såväl äldre som yngre järnålder som troligtvis beror på inventeringarnas inriktning och inte på en faktisk verklighet. Även den medeltida perioden är till stora delar okänd, de skriftliga källorna är få och de undersökta lämningarna likaså. Endast två medeltida gårdslägen är undersökta, det ena av Gustaf Hallström på 1920-talet.

Anledningen till att det idag finns ett stort antal forskningsområden kvar att belysa i Norrbotten kan troligen föras till den tid då den uppfattning som rådde var att det i de norra landsändarna knappast hade levt eller verkat någon, att det varit ett jungfrueligt land som koloniserats av germaner söderifrån under tidig medeltid. De människor som levt i nuvarande Norrbotten sedan 10 000 år har dock under alla tider haft ett vida utsträckt kommunikationsnätverk som framför allt dominerats av en öst-västlig inriktning snarare än den nu så självklara nord-sydliga… Detta gör att den arkeologi som bedrivs i norra Sverige skiljer sig markant från den i Mellan- och Sydsverige, mötet mellan olika språkgrupper, ekonomiska system, identiteter och social organisation gör uppdraget att studera ett område som utgör Sveriges nordligaste fjärdedel till ett utmanande men ack så stimulerande uppdrag!

Fortfarande två tredjedelar av länet oinventerat och övriga delar endast förstagångsinventerade. En uppmaning till arkeologer söderöver är att börja intressera er för nordnorrländsk arkeologi, det är här det händer…

Annonser

One thought on “Ett slag för nordnorrländsk arkeologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s