Hur utbredd är korruptionen?

Såg kvällens Uppdrag granskning och förfasas över hur kommunen fört kommuninvånarna och även kommunfullmäktige bakom ljuset. Bakgrunden är följande: kommunen har investerat närmare 9 miljoner av skattebetalarnas pengar i en camping men när den går ut till försäljning går den för knappt 5 miljoner. Vid beslutet i fullmäktige är det en stor mängd information som saknas för att kunna fatta ett fullgott beslut, bl.a. värdering och storlek på det område som ska ut till försäljning. Efter beslutet om försäljning kommer det ut information om att det funnits fler intressenter och att den konsult som varit anlitad av kommunen vid upprustning och byggande av campingen också utgör den privata aktör som köpt campingen.

Försäljningen överklagas med rätta av en rad personer i kommunen då den bryter mot kommunallagen. Ändå får man inte rätt i förvaltningsdomstolen utan måste överklaga ytterligare en instans. Under tiden så piskas det upp vad som närmast kan beskrivas som en hat-kampanj mot de som överklagar försäljningen, bl.a. startas en Facebook-grupp med namninsamling för att mota överklagan och t.o.m. går en kommunpolitiker ut i lokaltidningen och menar på att det borde vara förbjudet att överklaga. Man menar att de som överklagar inte vill ha en camping i Kristinehamn. Det man alltså inte förstått eller inte vill förstå är att det man överklagar är den uppenbara korruptionen och felaktigheten i försäljningen och slöseriet med skattepengar.

Inte nog med det, i och med att försäljningen överklagats har inte köpet genomförts. Ändå har Sommarvik AB tagit över driften av campingen och fick en fin campingsäsong 2011 där man tog alla intäkter, utan att det finns ett arrendeavtal skrivet med kommunen! Samtidigt vägrar Sommarvik att betala el, vatten, avlopp och sophämtning. De kostnaderna får kommunen och därmed skattebetalarna stå för.

I programmet får man även veta att kommunen agerat på liknande sätt vid uppförandet av badhuset och försäljningen av stadshotellet. Man får intrycket av att man satt det i system, att särbehandla enskilda näringsverksamheter och slösa bort våra skattepengar som annars kunde ha lagts på skolor, sjukvård, äldrevård….eller till driften av den kommunala campingen.

Perspektiv

Jag tycker mig kunna se en tendens när det gäller politiken och det politiska arbetet idag där det inte längre handlar om långsiktighet, en vision om ett Sverige om 10, 20 eller 30 år, man har inga idéer som sträcker sig längre än till nästa val. En sittande regering som prioriterar att karakterisera sig som regeringsbärande mer än något annat. Det man är ute efter är makten för maktens egen skull. Man bryr sig inte längre om att försöka förklara politiken man för, varför man tar vissa beslut och i vilken riktning de syftar. Istället försöker man genom bländverk och förställning att föra väljarna bakom ljuset.

I takt med att politiker har blivit ett yrke alltmer än vad man ser det som en förtroendepost har nepotismen och därmed korruptionen tagit allt starkare steg in i våra beslutande församlingar. När motiveringen för att bedriva politiskt arbete är att göra ”karriär” blir jag orolig. Det är inte längre ideologin som styr, det är ersonliga ambitioner och mål som driver en och som även kommer att påverka ens agerande i klättringen uppåt och vid ansträngningarna för att hålla sig kvar vid maktens köttgrytor.

Tyvärr är det så idag att vi, alldeles tydligt, har en ”politisk adel” som den nu avlidne DN-kolumnisten Anders Isaksson beskrev i boken med samma namn.

Det är dock inte den politiska adeln som utgör grundproblemet. Problemet ligger i sedan länge etablerade strukturer. Det nätverk av lojalitet, tjänster och gentjänster som utgör svensk politik idag fungerade medan politiker fortfarande hade en förankring i det verkliga livet. Det fungerade i en tid då demokratin inte var något självklart och något som man ständigt var tvungen att kämpa för. Där en valförlust kunde tas för man hade ett vanligt jobb att falla tillbaka på. Idag ser man snarare demokratin som ett medel i en personlig karriär än ett mål.

Detta nätverk kan t.ex. karakteriseras av Saltsjöbadsandan som på sin tid var något unikt och som gjorde Sverige modell för andra länder. Detta, då, unika samförstånd mellan regering, fackföreningar och näringsliv ledde Sverige till välstånd och bl.a. till att företag som Ericsson nådde sådan framgång.

Idag leder dock detta system till korruption. I takt med att politiker har blivit ett yrke har också samförståndet mellan regering, fackföreningar och näringsliv snabbt visat sig förödande för demokratin. Politiker sitter på dubbla poster, man kan utan hinder gå in i näringslivet och lobbyverksamhet omedelbart efter avslutat uppdrag (även i Försvarsmakten), toppar inom fackförbunden går in lika lätt i arbetsgivarorganisationer etc. Synen på det allmänna ägandet och förvaltandet av skattemedel urholkas vilket alla skandaler påtalar tydligt.

Ett ypperligt exempel på behovet av att en förändring av detta nätverk som idag göder korruption utgörs av tillsättandet av regeringens välfärdsrådgivare. Utnämningen kom mitt i de värsta turerna kring Carema och den ohållbara situation som avregleringen av äldrevården lett till. Man utnämnde Henrik Borelius, vd för Attendo Care, Caremas största konkurrent och minst lika god aktör i vanvårdshärvan. Borelius ska ingå i det s.k. Välfärdsutvecklingsrådet som ska ge regeringen ”stöd i frågor som rör kvaliteten inom och utvecklingen av välfärden inom vård- och omsorgssektorn”. Förutom detta är han också bror till den förre ministern Maria Borelius. Läs mer i följande blogginlägg.

Hot mot demokratin?

I grund och botten anser jag att om utvecklingen fortsätter, som den verkar göra, så utgör de existerande strukturerna i kombination med det beskrivna scenariot ett reellt hot mot demokratini Sverige. På många sätt bär utvecklingen tydliga drag av korporativism vilket i sin mest renodlade form begränsar individens fri- och rättigheter i oerhört stor grad. Ett politiskt system med hög grad av korporativism kännetecknas av att den beslutande makten i samhället ligger hos representanter för olika grupper i samhället, t.ex. näringsliv eller arbetarorganisationer. Principen ”en-man-en-röst” existerar inte.

Jag tycker det finns oroande drag av utveckling mot ett sådant samhälle. Det är allt färre som engagerar sig partipolitiskt och fackligt. Detta att lägga vid sidan av ett sjunkande valdeltagande sedan 90-talets början. Jag ser det som ett misstroendevotum mot dagens politiska system. Man känner inte att det spelar någon roll, man känner att man inte kan påverka det politiska skeendet med sin röst. En ofta upprepad mening är ”det är ju ingen skillnad mellan partierna ändå”. Vilket också är, tror jag, en konsekvens av den beskrivna strukturen.

Samtidigt som den enskilde väljaren har reducerats till att välja mellan i partier som bedriver en politik med hårfin skillnad har också inflytandet av lobbyverksamhet i olika former ökat. De mycket suspekta relationerna mellan vårdföretagen och moderaterna får ses som ett utslag för en framgångsrik lobbyverksamhet och för existensen av ett numera korrupt nätverk. Lobbyism är idag oreglerat i Sverige, den får bedrivas utan några som helst hämningar. Detta innebär att påverkansmöjligheterna ligger hos dem som har kapital att bedriva påverkansarbete.

Avståndet ökar alltmer mellan den folkvalde som ska representera den vanliga Svensson, både i geografiskt och socialt hänseende. Förtroendet för demokratin urholkas.

Dags att ändra spelreglerna

Vi måste faktiskt inse att det existerar korruption i mycket stor utsträckning i vårt politiska system idag. Vi måste inte bara inse det utan också förändra och ta bort de strukturer som tillåter förekomsten av och underlättar densamma. Samtidigt måste vi också sträva efter en högre moralisk tröskel hos våra politiker! Det är ett uppdrag de får i förtroende av oss som väljare, vi väljer inte dem för att de ska få möjlighet att göra karriär.

Hur ska vi göra?

Anders Isaksson har flera förslag för att vitalisera demokratin. Med tätare val till riksdagen, omsättning av ett antal mandat i samband med årliga kommunalval i någon landsända, skulle medborgarna dras in i politiken, retoriken verklighetsförankras och missbruket av skattepengar under valåren minska.

Om en del av partistödet gick direkt till riksdagsledamöterna skulle de stärkas i förhållande till sina partiledningar. Om det fanns en fördröjning vid beslut om skatter, förmåner och lagar skulle politiken bli robustare.

Han har en rad andra förslag också, som jag inte tänker gå in på nu då detta blogginlägg redan blivit alldeles för långt, men jag hoppas att jag kunnat driva in mina poänger och att den som nu orkar läsa hela inlägget faktiskt får sig en tankeställare om att vi faktiskt idag sitter med ett politiskt system som lider av en utbredd korruption och att den utvecklingen som jag beskrivit måste hejdas nu.

//Nils

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s