De partipolitiska ungdomsförbunden äro döda, länge leve ungdomsförbunden!

För en tid sedan skrev Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på NSD, på NSD:s ledarsida om behovet av partiernas ungdomsförbund och vikten av dessa för att kunna försörja samhället med människor som är beredda att ”åta sig offentliga uppdrag och ta ansvar”.

Abrahamsson uppger idag att endast omkring 2% av Sveriges ungdomar väljer att enrollera sig som medlemmar i något av de 11 partipolitiska ungdomsförbunden. Hur många av dessa som sedan är aktiva och engagerade är enligt mig en annan fråga.

I de svikande medlemstalen ser Abrahamsson naturligtvis en oroande utveckling och han talar sig varm för vad ungdomsförbunden kan erbjuda, framför allt en helhetssyn på samhället och förmågan att prioritera och jämka ihop olika krav vilket han menar att man bara kan få från ”fostran” i politiska partier och deras ungdomsförbund.

I hans argumentation kan jag däremot inte se några förslag på hur man ska bemöta problemen med sjunkande medlemsantal eller för den delen vad de indikerar. Han isolerar bara problemet och anser att lösningen även i fortsättningen ligger i engagemang hos ungdomsförbunden, i grund och botten en cirkelargumentation utifrån dennes personliga erfarenheter. Han avfärdar även enfråge- eller aktionsgrupper (däribland Amnesty) som grund för ett politiskt värv eftersom man där inte tillägnar sig helhetssynen, det kan endast politiken göra.

Han nämner en möjlig anledning till de svikande medlemstalen, eller snarare antyder, med en referens till att de politiska ungdomsförbunden nu har en tuffare konkurrens om ungdomarnas fritid. Tidigare var det SSU eller CUF som anordnade ”dansen i byn” men att det nu finns ett mycket större fritids-, kultur- och nöjesutbud än tidigare som därmed gör det svårare att nå ungdomarna.

Abrahamssons inlägg är enligt mig något tvetydigt då han dels skriver att det inte finns någon ”politisk apati” hos dagens ungdomar samtidigt som han antyder att ungdomarna hellre väljer det mer omfattande ”fritids-, kultur- och nöjesutbudet”.

Jag tillhörde inte de som gick via ungdomsförbunden in i politiken. Jag tillhör därmed de 98% som valde bort den typen av engagemang. Mitt politiska engagemang föddes snarare av livserfarenhet, att jag kom ut i samhället, studerade, träffade människor, pratade och diskuterade, skapade mina egna uppfattningar. Jag är av den uppfattningen att inget av de partipolitiskt bundna ungdomsförbunden, liksom deras moderpartier, har hängt med i tiden.

Vad menar jag med det? SSU bildades 1917 och liksom alla andra organisationer av viss ålder så har man ett historiskt bagage att släpa på. En parallell kan dras till studentvärlden som man kan tänka sig som en innovativ miljö med alla unga människor som strömmar till och hela tiden byts ut men som snarare är en av de mest socialt konservativa miljöer man kan tänka sig. Traditioner på lärosäten som Uppsala traderas i detalj från generation till generation, framför allt på nationerna i en sorts försök att ”frysa tiden” vilket är charmigt i en miljö där det inte påverkar den direkta samhällsutvecklingen och gör att alla tidigare studenter kan komma tillbaka och känna igen sig, att allt var som när man lämnade det men som är ett problem i en politisk organisation som ska försöka hänga med i samhällsutvecklingen.

Min poäng är att de partipolitiska ungdomsförbunden, framför allt de äldre, dras med en rad traditioner och tung historia som, medvetet eller omedvetet, traderas till alla nya medlemmar. Man ”fostras” eller indoktrineras in i partiets ideologi. Om man då som tonåring, utan livserfarenhet och öppen för påverkan, kommer in i en sådan organisation begränsas man enligt min mening i sitt tänkande i och med att man inte har några andra referenser. Ungdomsförbundets politiska lära blir sanningen.

Därmed blir ungdomsförbunden de plantskolor som Abrahamsson indirekt beskriver där yngre generationer formas för att regenerera det existerande systemet. Innovation, förändring och reformering stimuleras inte. Ju längre historia en organisation har, desto mer traditioner, normer, förutfattade meningar, strukturer har nytänkande och innovation att kämpa emot. Förändring i sådana organisationer kommer att möta ett kraftigt motstånd, något som t.ex. den pågående reformeringen av Försvarsmakten är ett bra exempel på.

De svikande medlemstalen i partipolitiska ungdomsförbund och i de etablerade partierna väljer jag att se som ett symptom på att det politiska systemet måste genomgå omfattande reformering. Om man man ska engagera sig politiskt och delta i den politiska diskussionen, vilket jag anser att de flesta vill eller har åsikter om, måste man också känna att man har möjlighet att påverka, att det man säger har någon mening. De konservativa strukturer som finns i de etablerade partierna utesluter och tar effektivt död på engagemang hos unga människor.

Etablissemanget måste kunna fånga upp alla de som brinner för att bevara sin lokala förskola, de som vill rädda en fågelsjö från exploatering, de som vill att ungdomar ska få en likvärdig lön som de arbetstagare som redan är ute i arbete idag o.s.v. och det gör man inte genom de existerande organisationerna enligt min mening.

Ett intressant tillvägagångssätt vore t.ex. att prova att låta engagerade människor driva sina frågor via partiet i form av arbetsgrupper som får ekonomiskt stöd av centralorganisationen. Detta prövar nu DIK, fackförbundet för kommunikatörer och akademiker inom kultursektorn (Saco-förbund), som lanserat sig som Sveriges mest demokratiska fackförbund. Där har man helt sonika tagit bort underföreningarna, där existerar medlemmarna och sedan finns det förbundsstyrelsen. Alla som har idéer och vill driva frågor kan lämna in önskemål om detta och få stöd av kansliet och förbundsstyrelsen och få ekonomiska resurser för att driva dessa.

Med andra ord så anser jag att SSU och de andra partipolitiska ungdomsförbunden av ålder är döda och att de behöver ersättas. De är inte längre den mobiliserande kraft som de en gång var för många ungdomar, en gång i världen hade SSU t.ex. 100 000 medlemmar…lika många som moderpartiet i sin helhet har idag.

Socialdemokratin föddes en gång som en folkrörelse, man formade sin politik utifrån de frågor som var betydande bland de breda folklagren, utifrån en diskussion bland gräsrötterna kunde man sedan forma en stark politik. Idag ser man nästan en modell som går åt motsatt håll. Diskussionen sker bland yrkespolitiker som sedan försöker applicera sina politiska program på verkligheten och bland gräsrötterna, ett tillvägagångssätt som inte skapar en starkt förankrad politik. Det är lite som att en arbetsgivare tar fram en värdegrund för en arbetsplats utan att ha en diskussion med de anställda som grund till dess utformning. Troligen blir det bara ett dokument som negligeras.

Med risk för att vara provocerande, vilket jag självklart avser, anser jag som nämnt därför att de partipolitiska ungdomsförbunden är döda som organisationer och att vi behöver nya organisationer som är i takt med tiden!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s