Finns det något parti som är förankrat i verkligheten?

Det finns för mig ett rätt stort förtroendegap till de etablerade partierna. Även i viss mån till socialdemokratin.

Vi har på ett par decennier gått från att vara ett av de mest reglerade länderna i världen till ett av de mest avreglerade. Både röda och blå regeringar har snabbat på avregleringarna i allt från skola till vård. Nu börjar det däremot höras rop om att förstatliga grundskolan, nu senast av Per Thullberg, professor i historia, f.d. rektor för Södertörns högskola och generaldirektör i Skolverket mellan 2003-2010 men även hos svenskarna i allmänhet börjar man tröttna på strulet i skolan. 14 000 elever varje år klarar inte gymnasiekompetensen och i radio kan man höra om lärare som känner sig pressade att ge elever bra betyg dels för att ge dem gymnasiekompetens, dels för att locka elever och därmed pengar till sin skola och dels för att kunna visa på en hög betygsnivå i sina klasser vid löneförhandlingar för att inte riskera löneökningen. Skolan har gått från att ge kunskap för livet till att ge bra betyg vilket inte är samma sak, förtroendet för grundskolan dalar och Sveriges framtid som nu sitter i skolbänkarna är hotad. Allmänna medel, våra skattepengar, pengar vi lämnar över till staten går sedan oavkortat ned i fickorna som ”vinst”, om man nu kan kalla det vinst att bara ta emot skattepengar, på ägare av skolor, riskkapitalister men även ”vanliga” företagare.

Parallellt med detta har avregleringen av vård och omsorg pågått och tagit allt mer ovärdiga uttryck. Carema-skandalen som blossade upp strax innan årsskiftet är bara toppen av ett isberg på fifflet som pågår inom äldreomsorgen och den privatiserade vården. Våra äldre har liksom skoleleverna blivit konsumenter och konsumenter är till för att konsumera en vara eller en tjänst, i endera fallet är det utbildning i det andra är det vård. I bägge fallen har offentliga medel inte gått tillbaka till eleven eller vårdtagaren som de är tänkta att göra utan man har i största möjliga mån försökt att mjölka av så mycket pengar det bara går. Våra äldre får finna sig att i lindrigaste fall ligga med en blöt blöja då den inte är tillräckligt full ännu för att byta till vårdtagare som får dö i ensamhet framför TV:n full med morfin då man från bolagets sida inte anser det motiverat av kostnadsskäl att ta in extrapersonal. Samtidigt fifflar man med personal så att man slipper bära kostnaden för att hålla sig med den kompetens som man förbundit sig att ha och försöker föra kommunen bakom ljuset. Detta sker i samma veva som en av vårdföretagens ägare bygger sig ett lyxhem i fyra våningar omfattande 550 kvm för 65 miljoner, pengar som personen fått för att bedriva vård och äldreomsorg. Offentliga medel, har gått oavkortat till att betala dennes nya lyxboende.

Den utredning som de privata aktörernas branschorganisation Vårdföretagarna satte igång med efter Caremaskandalen kom med sitt resultat i början av mars och menade att ”Carema följde etiska riktlinjer” och att ”Inget i granskningen tyder på att äldreomsorgens problem kan knytas till vissa företag eller ägarformer. Om allmänheten fått den bilden är den vilseförd”. Det gör mig både arg och ledsen när jag läser det. Men det är väl inte så konstigt kanske, om man utreder sin egen smutsiga byk lär man ju inte hitta några fel. Man måste vara bra naiv om man litar på att vargen ska passa fåren.

Det som liberala debattörer med flera verkar vägra att erkänna är att vinstmaximering som drivkraft kan utöva någon påverkan i sig på hur man bedriver sin verksamhet. Som Johan Alvehus, ekonomie doktor, skriver i SvD så är välfärdssektorn inte att betrakta som en marknad i ordets rätta bemärkelse, eftersom företagen har svårt att öka intäkterna genom att rekrytera nya kunder i någon större utsträckning. Det som återstår att göra för att maximera vinsten är att minska på utgifterna, genom olika typer av ”effektiviseringar”. Verksamhet inom välfärden är dock välkänt svår att effektivisera, så vad det i praktiken innebär är ofta minskad personalstyrka eller andra neddragningar(1234).

Jag är inte ute efter att förstatliga eller kommunalisera vård och omsorg däremot är jag för att förbjuda vinstintresse inom skola, vård och omsorg. Inom välfärdssektorn överhuvudtaget! Det är här mina åsikter går isär både med mitt eget parti och med de flesta andra partierna.

Fortsättningsvis är jag också bekymrad över debatten kring ungdomslöner och de upp till 20-25% sänkta ingångslöner som Annie Lööf gick ut och föreslog. Det är fastslaget att om du kommer in med en låg lön i ditt första jobb så får du också dras med den under hela yrkeslivet, det påverkar din livslön, slutlön och din pension. Ungdomslöner är inte lösningen på ungdomsarbetslösheten inte heller sänkta arbetsgivaravgifter. Lösningen på den långsiktiga arbetslösheten generellt är inte heller att sänka redan låga löner med 20-25%. Effekterna av dessa åtgärder skulle på lång sikt enbart skapa större samhällsklyftor i samhället, en sämre köpkraft bland oss svenskar vilket i sin tur skulle påverka handeln och ekonomin, det skulle på lång sikt skapa ett löneproletariat utan dess like där arbetstagare skulle kämpa om underbetalda arbeten som man knappt kan leva på.

För mig går tankarna tillbaka till 1900-talets början då hamnarbetarna bjöd under varandra för att det var bättre de fick usel lön på ett jobb än tvingades vända hem utan jobb. Den som var billigast fick jobbet. En ohållbar situation där familjeförsörjare inte fick tillräckligt med betalt oavsett om de arbetade från morgon till kväll. En osolidariskt samhälle där egoismen var stor och fattiga hade ett rent helvete.

Precis samma retorik som folkpartiet och centerpartiet tillsammans med de övriga inom Alliansen säger när de pratar om att det är bättre att ha ett jobb än att inte ha något alls. Den politik som Alliansen för är både när det gäller skola och arbetsmarknad en som blickar 100 år tillbaka i tiden.

Lägre löner och arbetsgivaravgifter skulle dessutom urholka pensionssystemet än mer samt påverka föräldraförsäkring och sjukförsäkring negativt.

Med en allt äldre befolkning och färre barnafödslar innebär en lägre lön och/eller sänkta arbetsgivaravgifter att pensionssystemet blir allt svårare att underhålla, för de som inte vet det så är det vi som arbetar nu som till stora delar betalar de redan pensionerades pensioner. De generationer som kommer efter oss ska sedan ta över ”bördan” av pensionssystemet i sitt förvärvsarbete. Därför är det av intresse för alla att se till att ungdomar och arbetslösa kommer in på arbetsmarknaden och får skäliga löner. Idag är det också så att arbetsgivare inte behöver betala in samma summa arbetsgivaravgifter för anställda inom de olika formerna av tidsbegränsade anställningar något som också påverkar oss som individer men också som kollektiv.

Parallellt med detta har direktörslöner, rikspolitikers ersättningar och andra människors löner och ersättningar i samhällets topp aldrig varit högre. Att då beslutsfattare som Annie Lööf med sina 150 000 i månaden står och uttalar sig om att det är bättre att ha ett jobb än inget alls och att lönerna genomgående bör sänkas med 20-25% är både provocerande och uppvisar antingen en djup arrogans eller en oerhörd okunskap om folket de är satta att styra över, förmodligen bäggedera.

För oss vanliga ”Svenssons” finns det alltså inget intresse av sänkta löner i någon form. De enda som tjänar på det i form av billig arbetskraft är arbetsgivare…

Slutligen är det också beklämmande att vi idag i Sverige har en av de mest exkluderande sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna i EU. Sjuka hamnar i den s.k. stupstocken och utförsäkras och tvingas till socialbidrag el. försörjningsstöd och levnadsförhållanden som inte är värdiga en människa som är i behov av vård och sjukpension som tidigare fanns. Detta är parat med en arbetslöshetsförsäkring som endast är till för de som arbetat trots att större delen av försäkringen är finansierad med allmänna skattemedel och alltså inte går direkt från arbetstagarens lön.

Samtidigt går socialförsäkringarna med vinst. Enbart sjukförsäkringen går med 3,3 miljarder kronor i vinst, totalt beräknas den gå med närmare 70 miljarder i vinst fram till 2016, om inga ytterligare sänkningar av avgifterna tillkommer.

Folksam har gjort en beräkning på hur mycket statens överskott på socialförsäkringarna väntas bli de närmaste fyra åren. Totalsumman hamnar på nästan 90 miljarder kronor.

Fakta: Överskott 2010-2014
*Sjukförsäkringen: +63 miljarder kronor
*Efterlevandepension: +33 miljarder kronor
*Arbetsskadeförsäkringen: +23 miljarder kronor
*Föräldraförsäkringen: -30 miljarder kronor
Summa: +89 miljarder kronor

Vad beror överskottet på i sjukförsäkringen då? Det beror på att utbetalningarna till sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare sjukpension) gått ned kraftigt. Detta betyder inte att vi har blivit friskare, för det har vi inte, däremot betyder det att de sjuka har blivit mycket fattigare.

Vad händer med överskottet då? Ja, enligt Jacob Stafstedt som jobbar som analytiker på Försäkringskassan, ”överskottet hamnar någon annanstans i statsbudgeten”.

Citerar här Anna Norling, författaren till artikeln En sjuk vinstmaskin, med syftning på var överskottet går i statsbudgeten:

Jo. Här kan vi börja spekulera. Jobbskatteavdrag kostar ju en del. Likaså halverad arbetsgivaravgift för ungdomar, halverad restaurangmoms och rut- och rotavdrag. Det är bara att välja.

Vad vi bör komma ihåg är att sjukförsäkringen, liksom arbetslöshetsförsäkringen, är en försäkring – inte ett bidrag. Detta i motsats till försörjningsstödet (socialbidraget) som är just ett bidrag. I dag har väldigt många människor förflyttats från försäkringssystemen till bidragssystemet. Det betyder samtidigt att kostnaderna har förflyttats från försäkringssystemen till kommunerna. Och när kommunerna tvingas höja kommunalskatten för att möta de ökade socialbidragskostnaderna slår skatten platt (lika skattesats för alla) i stället för progressivt (den som tjänar mer betalar mer av lönen i skatt) som den statliga skatten. Det där med progressiv beskattning, det är en ganska smart idé. Det kallas rättvisa med ett annat ord. En idé vi inte bör låta falla i glömska.

Med andra ord leder den politik som Alliansen för idag till ett samhälle med större samhällsklyftor där de rikare blir rikare och de fattigare blir fler och betydligt fattigare. Ett samhälle som slår ut sjuka och äldre, som maler ned ungdomar och andra långtidsarbetslösa och skapar av dessa en för Sveriges del en enorm pool av lågavlönad arbetskraft. Ett samhälle där egoism och kortsiktighet styr och där solidaritet är långt borta.

För att summera det här ändlöst lång inlägget så vill jag mena på att det parti som kan lägga ansvarstagande och seriösa förslag rörande lösningen på följande punkter kommer att få inte bara mitt förtroende utan en stor majoritet av svenska folkets:

  • Den svenska grundskolan – hur löser vi problemet med den sjunkande kunskapsnivån? Här handlar det inte enbart att ta bort vinsterna utan problemen är mer djupgående än så.
  • En värdig vård och omsorg – välfärdssamhället har alltid varit Sveriges stolthet men det är det inte längre. Vård och omsorg och välfärdssektorn får inte ses som en marknad, det handlar om människor. Vinsterna anser jag bör bort även här men det är inte hela lösningen.
  • Lösa arbetslösheten – både långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten är alldeles för stor. Sänkta löner är inte lösningen. Utbildning, mentorskapsprogram, praktik…att människor som arbetat tungt inom t.ex. vården kan gå ned i halvtid de sista åren samtidigt som en ung människa kan gå in på halvtid och lära sig av den äldres erfarenheter. En mer föränderlig, rörlig och därmed otryggare arbetsmarknad ställer också större krav på att man omfattas av trygghetssystemen, dvs. arbetslöshetsförsäkringen måste vara mer öppen och generösare än vad den är idag.
  • Öppenheten – det får inte vara så att man som många gånger sker idag mörkar de faktiska konsekvenserna av den politik man för. Det får inte heller vara så att den politik man för endast sker för de delar av väljarkåren som råkat rösta på mitt parti eller mitt block. Politiken måste bygga på de faktiska behov och problem som vi ”vanliga” människor faktiskt upplever. Det får inte finnas tvivelaktigheter om att våra folkvalda företräder särintressen som t.ex. de skumma banden mellan moderata toppskicket och vårdföretagen som kan illustreras av Gustaf Douglas anknytningar till Attendo eller Henrik Borelius som är regeringens rådgivare i välfärdsfrågor men som också är direktör i vårdkoncernen Attendo.
  • Moralisk kampanj – det måste vara slut med fifflet. Bilden av fifflande beslutsfattare, idrottsstjärnor och kändisar som fuskar med skatten, höga tjänstemän och direktörer som i princip gör vad de vill och kommer undan med det skapar ett rätt dåligt föredöme för oss vanliga dödliga. Varför ska vi följa statens förordningar, lagar och regler när det uppenbarligen inte gäller för alla?

För den som faktiskt bemödat sig om att läsa ända ned hit så hoppas jag att ni får lite tankar om politiken som förs idag och skriv gärna en kommentar om det är nåt ni undrar över eller vill diskutera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s