Förslag till förändring av kulturminneslagen – förtydligande, förändrad portalparagraf och ny definition av vad som är fornlämning

I dagarna levererade Kulturmiljöutredningen sitt betänkande Kulturmiljöarbete i en ny tidUtredningen har letts av landshövdingen Eva Eriksson och hade av regeringen fått uppdraget att se över lagstiftningen och de nationella målen på  kulturmiljöområdet.

Utredningens uppdrag har mer specifikt varit att lämna förslag till förändringar av lagstiftningen inom kulturmiljöområdet i syfte att öka möjligheterna att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer. I detta ingick att göra en redaktionell översyn av KML och att lämna förslag till nationella mål för arbetet med kulturmiljön.

Min spontana reaktion efter att ha läst sammanfattningen är positiv. Förtydligandet i portalparagrafen att ansvaret för kulturmiljön delas av alla är välkommet. Överhuvudtaget verkar den redaktionella genomgången välgjord och man har tagit hänsyn till att lagtexten även bör förstås av lekmän och inte endast av professionella. Utrymmet för inkonsekventa tolkningar av lagtexten har med detta arbete också minskats.

Den stora förändringen som jag tror att de flesta arkeologer och framför allt handläggare vid länsstyrelserna kommer att diskutera är däremot den nya definitionen av vad som skall konstituera en fornlämning. Till att börja med ska begreppet fast fornlämning ersättas med begreppet fornlämning, en fornlämning kommer enligt den föreslagna definitionen att hädanefter avse fasta lämningar efter människors verksamhet som kan ha antas ha tillkommit före år 1750 och som är varaktigt övergivna. De fornlämningskategorier som i den gällande lagtexten sedan radas upp förslås att tas bort men att en särskild reglering kompletterar den föreslagna och allmänt syftande definitionen.

För lämningar som kan tänkas ha tillkommit efter 1750 föreslår utredningen att de ska kunna fornlämningsförklaras om de har ett högt kulturhistoriskt värde. Utredningen anser att detta ansvar ska ligga på länsstyrelsen och att hänsyn ska tas till enskilda intressen vid sådana förklaringar. En fråga om fornlämningsförklaring ska kunna väckas via ansökan (av samtliga i samhället, institutioner som civila?) eller av länsstyrelsen. Markägare och rättighetsinnehavare till mark eller vatten ska vid en sådan situation ges möjlighet att yttra sig. Om en fornlämningsförklaring avsevärt försvårar pågående markanvändning ska markägare och rättighetsinnehavare få ersättning.

Länsstyrelsen ska också få befogenhet att i det enskilda fallet att upphäva skyddet för en fornlämning om lämningen saknar eller endast har ringa kulturhistoriskt värde.

I bästa fall kommer de föreslagna ändringarna att leda till ett mer konsekvent beslutsfattande och agerande från länsstyrelserna över landet, att exploatörer, markägare och rättighetsinnehavare kommer att blir mer delaktiga i kulturmiljöarbetet likväl som övriga delar av civilsamhället. Det kommer också i bästa fall på ett tydligare sätt reglera ansvaret mellan Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen.

Det finns dock några problem, framför allt lämnas dörren öppen för ett godtyckligt agerande från de olika länsstyrelserna om vad för typ av lämningar som tillkommit efter 1750 som kan fornlämningsförklaras. Den bedömning som ska ligga till grund för vad som är att betrakta som ett ”högt kulturhistoriskt värde” blir utifrån den enskilde handläggarens betraktelse och därmed dennes kompetens och intressen. Jag upplever det i det stående förslaget som svårare att fornlämningsförklara en lämning än att upphäva skyddet för en fornlämning, maktrelationen i dessa frågor är förskjuten och kan leda till problem.

Likväl som att markägare och rättighetsinnehavare ska få yttra sig vid en fornlämningsförklaring och kunna ersättas ekonomiskt bör det även finnas en kontrollinstans för upphävandet av skyddet för fornlämningar, det ska inte vara lättare att upphäva skyddet av en fornlämning än att fornlämningsförklara.

Sedan är det ofrånkomligen så att det blir en gradering eller snarare värdering av kulturmiljön med den föreslagna tidsgränsen 1750. Ett slags arkeologins A- och B-lag. Det som är äldre värderas högre medan de fysiska lämningarna efter 1750 värderas lägre. Var går gränsen för arkeologi och historia? Är det 1750? Vet vi allt som funnits och är värt att veta från tiden efter 175o? Erfarenhetsmässigt så finns det en stor mängd kunskap att uthämta arkeologiskt även från tiden efter 1750, det skriftliga källmaterialet är aldrig fullständigt och ger aldrig en komplett bild av ett helt samhälle vid en given tidpunkt.

Slutligen så är jag avvaktande positiv till förslaget, det finns många goda kvaliteter i det och ansatsen är god. Ansvaret för kulturmiljön är gemensamt. Värdet av ett mer aktivt deltagande av civilsamhället skulle vara stort och skulle definitivt ge mer legitimitet åt lagstiftningen. En större förståelse för kulturmiljön ger den också automatiskt ett större värde.

Jag ska fortsätta läsningen och återkomma med synpunkter!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s