Fackets vara eller inte vara?

Otrygg på jobbet, otrygg i systemet
För snart en månad sedan fick jag möjligheten att närvara som ombud vid mitt fackförbunds kongress. DIK är ett litet Saco-förbund med drygt 20 000 medlemmar fördelade på ett stort antal professioner i såväl privat som offentlig sektor. De tre största medlemsgrupperna utgörs av bibliotekarier därefter informatörer/kommunikatörer och akademiker inom museisektorn. Vid sidan av dessa finns ytterligare mindre grupper, t.ex. logopederna som har kvar sin delförening. Logopederna var de enda som valde att behålla sin delförening i samband med kongressen 2009.

Vi är alltså ett litet förbund med en myriad professioner med en i många fall lös sammanhållning mellan oss. På 2012 års kongress kom dock några frågor upp som berör större delar av kollektivet, bl.a. den ökande utbredningen av visstidsanställningar som är en del av det pågående paradigmskiftet på svensk arbetsmarknad. Ämnet kom upp på dagordningen på grund av den motion som jag skrev till kongressen med en uppmaning att tillsätta en arbetsgrupp för att kartlägga hur många av våra medlemmar och, mycket viktigt, potentiella medlemmar, som återfinns i otrygga anställningar. Förbundsstyrelsen och kongressen tog väl emot motionen och kom med ett bra tillägg som jag inte tänkt på när jag skrev motionen, nämligen att omfatta även bemanningsbranschen.

Såhär i efterhand så hade jag även velat se ett tillägg för att omfatta ofrivilliga företagare dvs. de som inom våra professionsområden känner sig tvingade pga. av villkoren i branschen att bli egenföretagare. Det här är bl.a. utbrett inom kultursektorn.

Det är positivt att DIK under kommande period kommer att ta fram ett tillförlitligt underlag för hur pass omfattande problemet med olika former av otrygga anställningar är. Problemet har på sistone blivit än mer uppmärksammat, bl.a. i form av antologin Skitliv och rapporten Otrygg på jobbet, otrygg i systemet.

Frågan är om DIK och akademikerförbunden reagerar tillräckligt fort? Reagerar fackförbunden i allmänhet tillräckligt fort och är det rätt åtgärder? Otrygga anställningar är något som framför allt unga och i synnerhet unga kvinnor drabbas av. Av den totala arbetsstyrkan i Sverige i åldrarna mellan 16-24 utgör andelen i tidsbegränsade anställningar 53%, i spannet 25-29 ”endast” 25%. Detta är enbart statistik för tidsbegränsade anställningar och omfattar alltså inte ofrivilliga egenföretagare och anställda inom bemanningsbranschen. Det är även, som antytts ovan, en fråga om jämställdhet då det är en större andel kvinnor som blir inlåsta i otrygga anställningar än män. T.ex. kan detta ses inom TCO där 25% av de kvinnor som är mellan 20-34 har en tidsbegränsad anställning till skillnad från 10% av männen.

Konsekvenserna
Konsekvenserna av denna utveckling är att människor, vi unga och i synnerhet kvinnor, allt senare får möjlighet att bli vuxna. Vi omfattas inte av de sociala trygghetssystemen fullt ut, det blir bl.a. svårt att kvalificera sig till a-kassa även om man bedömer att man har råd att betala avgiften vilket många inte har eller ser som nödvändigt, man riskerar att få en lägre sjukpenninggrundande inkomst och få en lägre framtida pension. Det blir svårt att rota sig på en plats, att köpa sig en egen bostad är fullständigt orealistiskt, familjebildandet försenas om det ens bedöms möjligt. Att engagera sig i samhället, politiskt, fackligt eller annat ideellt arbete blir väldigt svårt.

Det är med andra ord ett slöseri med människor, med Sveriges framtid. Man tar ifrån oss unga vår rätt och möjlighet till ett gott liv och basala möjligheter som att skapa sig ett eget hem och i många fall möjligheten att bilda familj!

För facken måste den här frågan få högsta prioritet, det är en fråga om trovärdighet och tilltro, om vi unga varken har råd eller möjlighet att engagera oss i förbunden kommer fackföreningsrörelsen att dö ut. Facken måste se till helheten och förstå att strukturförändringarna på arbetsmarknaden innebär att hot mot hela kollektivet. Därmed krävs det också att man representerar dem som inte är medlemmar i förbundet.

Hur menar jag då? Facken kan väl bara representera sina medlemmar? Nej, jag menar att facken måste representera även de som av olika skäl inte kan vara medlemmar och inte kan delta aktivt i facket och delge sina frågor. Jag menar att det är tveksamt att DIK hade lyft frågan om inte jag hade skrivit motionen, jag som själv omfattas av problemet och är ung. Jag skulle säga att jag och den grupp på arbetsmarknaden som jag tillhör är underrepresenterad i förbunden generellt då vi inte har samma möjligheter att delta i det fackliga arbetet, dels av ekonomiska skäl och dels socialt pga. våra arbetsvillkor.

För sin egen självbevarelsedrift och för att värna den svenska modellen på arbetsmarknaden måste facken även representera de som inte kan representera sig själva. Det ställer stora krav på förbundsstyrelserna och förbundsstyrelsernas sammansättning och att man har en ordentlig fot i verkligheten, något som jag kan ifrågasätta många gånger när det gäller DIK.

Fler utmaningar…
Till denna svåra utmaning för förbunden kommer ytterligare en utmaning för förbunden inom Saco: våra kollektivavtal. Inom Saco använder sig facken av s.k. sifferlösa avtal, dvs. det finns ingen fast procentsats för löneökningarna, arbetsgivaren ska i dialog med arbetstagaren sätta en lön i relation till kända lönekriterier och prestation. Det facken har förhandlat om är istället en process, en lönesättningsprocess som ska gynna arbetstagaren då processen ska tvinga arbetsgivaren att faktiskt se vad medarbetaren uträttat. Arbetstagaren ska också gynnas av att ha lönesamtal med lönesättande chef, en direkt situation där chefen har kunskap om vad man uträttat och därmed inte lika lätt ska kunna förneka en medarbetare en lägre ökning än vad personen förtjänat.

Problemet är att det krävs mycket för att processen ska fungera. Cheferna ska vara medveten om vårt kollektivavtal i relation till de andra förbundens något som fallerar, cheferna ska ha mandat att sätta lön vilket de alltför sällan har enligt egna erfarenheter och uppgifter, cheferna ska ha drivkraft och engagemang för verksamheten och se lön och budget som ett sätt att göra bra verksamhet. Processen bygger också på att det inte finns någon pott, att det finns närmast oändligt med pengar att fördela på medarbetarna vilket är långt ifrån sanningen i dessa dagar.

Problemen är många och frågan är om det är fackets största uppgift att utbilda och försöka få en arbetsgivare att följa en process som de kanske i slutändan inte har något intresse av? Är det fackets uppgift att få arbetsgivaren att följa en process som vi inte har några maktinstrument att faktiskt ”tvinga” på plats? Ser man till verkligheten så använder arbetsgivare våra sifferlösa avtal som en möjlighet att hålla nere lönekostnaderna. Ser man till de övriga förbundens framförhandlade procentsatser kan man se att många arbetsgivare betraktar dem som ”tak” och inte som de ”golv” de är avsedda att vara i avtalen. Om arbetsgivaren har en lönepolitik som handlar om att hålla nere kostnaderna kommer våra sifferlösa avtal aldrig att fungera.

Denna fråga kom även den upp på DIK:s kongress men där fick vi inget gehör för vår framställan om att göra en kompletterande undersökning bland medlemmarna om hur de upplevde att löneprocessen fungerade och att man skulle titta på alternativa lösningar på avtal som åtminstone tillförsäkrar våra medlemmar ett ”golv” som åtminstone motsvarar vår medlemsavgift…

I nuläget lönar det sig, krasst ekonomiskt, att gå ur facket för att man sparar in medlemsavgiften. Jag anser att det gått prestige i de sifferlösa avtalen inom Saco och modellen bygger på att arbetsgivaren värderar den kunskap och kompetens som medarbetaren besitter och att det finns ekonomiska förutsättningar för arbetsgivaren att sätta lön efter prestation. Den bygger också på tillgång och efterfrågan, och ska man vara ärlig så finns det knappast någon brist på utbildad personal inom något av DIK:s professionsområden medan det däremot finns brist på tjänster. Det är alltså arbetsgivarens marknad vilket gör att vi inte gynnas av våra kollektivavtal som de ser ut i nuläget. Det är möjligt att det gynnar andra professioner inom Saco-sfären och kanske DIK:are i andra delar av landet där man med lätthet kan byta arbetsgivare dock tror jag inte att det gör det för oss DIK:are i allmänhet.

Det är alltså en tuff omställning som väntar för hela fackföreningsrörelsen och frågan är om alla kommer att klara den och är redo att göra det?

Annonser

One thought on “Fackets vara eller inte vara?

  1. Pingback: Vem är Nils Harnesk? | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s