Sista chansen för Norrbotten och Norrland? Norrlandsfrågan anno 2012

Norrland
Sällan eller aldrig har jag upplevt att ett begrepp gett så många olika bilder och föreställningar som Norrland. Utifrån mina egna direkta upplevelser har jag fått höra allt från att man tror att det går omkring isbjörnar på gatorna till att man (på fullaste allvar) tror att vi lever som jägare-samlare och inte har några skolor utan hemskolar våra barn. Norrland har också getts attribut från att vara framtidslandet med de rika förekomsterna av naturresurser och orörd natur till att vara ett område befolkat av hustrumisshandlare, bidragstagare, alkoholister och tjuvjägare. Genomgående behandlar man Norrland som ett homogent område, man pratar t.ex. ofta om den ”norrländska dialekten” och att man ska åka till Norrland (om man inte särskiljer Lappland).

Gemensamt för alla dessa bilder av Norrland är att de samtliga är felaktiga, generaliserande och stereotypa och skildrar en stor okunskap om de nordligaste länen i Sverige som trots allt utgör drygt 50% av rikets yta och där Norrbotten ensamt motsvarar 25% och därmed, åtminstone ytmässigt, borde avsätta ett större avtryck i svenskars kunskapsbas.

Problemet med denna bristande kunskap är, åtminstone för mig, självklar. Det låser in oss som faktiskt bor här i en roll, en föreställningsvärld, som vi inte själva identifierar oss med och som blir till en tröskel för ”norrlänningar” att passera vid varje möte med en ”icke-norrlänning”. Det begränsar oss men farligast är att det begränsar de beslutsfattare som ska företräda oss. Inte en enda av de ministrar som sitter i regeringen idag bor norr om Stockholm.

Kännetecknande är att de stereotyper och generaliseringar som kan anses som positiva, framtidslandet och den orörda vildmarken, framför allt berör just det geografiska området medan de nedsättande och negativa föreställningarna framför allt rör oss människor som bor här.

Ett gammalt problem med farliga undertoner
Den här problematiken är dock inte ny utan hänger intimt ihop med de av den svenska kungamaktens ökande ekonomiska intressena i området sedan åtminstone 1500-tal. Med tiden kom politiken att alltmer ta karaktären av det som vi idag framför allt under 1800-tal kommer att beteckna som kolonialism och imperialism. 1600-talspolitikern Axel Oxenstierna yttrade sig om Norrland som ”I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien blott vi förstå att bruka det”. Man såg vårt hem som en allmänning att bruka efter behag.

Det extra intressanta i detta ordval, denna terminologi, är begreppet ”Indien”. Indien var ett begrepp som under 1600-tal avsåg alla fjärran belägna länder, inte enbart Asiens gränsregioner utan hela Amerika, detta hade sitt ursprung i Columbus misstag om Indiens geografiska läge 1492. Begreppet Indien kom att avse allt som kunde definieras som okänt, fjärran, avlägset, något som skiljde sig från det västerländska och som den västerländska civilisationen kunde definiera sig gentemot. Indien kom att bli ett begrepp som avsåg områden som stod utanför den civiliserade världen och som var öppen för kolonisation och ekonomisk exploatering.

Inom postkolonial teori så lyfts två perspektiv, två tillvägagångssätt, för kolonialt förtryck fram: en situation där territorier ockuperas och där befolkningen med tiden berövas sitt land och den andra situationen där det koloniala förhållandet uttrycks primärt genom kontroll över handelsflöden. Den förstnämnda speglar ett möte med ett s.k. ociviliserat folk och den andra med ett, ur västerländskt betraktelsesätt, civiliserat folk.

I den förstnämnda situationen kan Columbus ankomst i Amerika lyftas som ett exempel där den koloniserande maktens möte med lokalbefolkningen kom att bli det ursprungsögonblick som förminskade äldre inhemska historier och kulturer och som sedan kom att bli en evig referenspunkt för alla efterföljande möten.

Den andra situationen kan speglas britternas kolonisation av Indien (nu avser jag alltså den nu existerande staten Indien) eller andra västerlänningars resor och skildringar av ”österlandet”. Dessa upptäcksfärder kunde inte ges någon ursprungsstatus som Columbus ”upptäckt” av Amerika då dessa områden sedan långt tidigare beskrivits av såväl andra européer som resenärer av annat ursprung. När det gällde Mellanöstern och Asien kunde alltså inte västerlänningar påstå att de var ”jungfrueliga” länder som fick sin början med en västerländsk ”upptäckt”.

Européerna färdades till den ”nya” världen och ”Österlandet” i samma syfte: jakt efter rikedomar. De bägge perspektiven som beskrivits ovan gav dock olika angreppssätt i exploateringen. ”Infödingarna i Nya Världen” ansågs som framavlade ur mötet med européerna och kunde därför behandlas på ett mer direkt och brutalt sätt och man behandlade befolkningen som primitiva medan man konstruerade ”Österlandet” som barbariskt och degenererat. De senare länderna utgjordes dessutom genomgående av mer avancerade riken, t.ex. imperier som det osmanska riket och mogulriket vilka inte kunde behandlas eller bemötas på samma sätt som lokalbefolkningarna i den ”nya” världen.

Exemplet Norrbotten
Parallellerna med Norrland och i synnerhet Norrbotten är många. Norrbotten betraktades i den äldre historieskrivningen som jungfrueligt land fram till den svenska kolonisationen som man menar inlemmade området i det framväxande svenska kungariket. Innan denna kolonisation menade man att området endast var befolkat av kringströvande ”lappar”, en etnonym som är mer komplex än att jag kan skriva att det syftar på en samisk etnicitet. Mer om etnonymer kan ni läsa i ett annat inlägg som jag skrivit.

Under 1600-tal började kronan få upp ögonen för de stora malmfyndigheterna i länet. Med gruvetableringen på Nasafjäll påbörjades en hänsynslös exploatering av länets naturresurser och lokalsamhälle. Pålagor om vägarbeten, transporter och andra arbeten tyngde lokalsamhället. Under 1700-tal började malmfälten i Gällivare att exploateras i regi av Meldersteins bruk vars företagsledning närmast gavs Norrbotten i förläning för att kunna bedriva sin verksamhet.

Skogen har exploaterats lika hänsynslöst beroende på de respektive periodernas marknaders dominerande behov. Under vikingatid och medeltid var det framför allt pälsverk, under 1500-1800-tal var det en kombination av tjära, kol och virke för att under 1900-tal domineras av de stora sågverken och skogsbolagen.

Vattnet har likaså exploaterats hårt, under medeltid och fram till vattenkraftutbyggnaden var fisket den dominerande näringen och fisken som tidigare nyttjats samfälligt av lokalbefolkningen delades ut till stormän eller kyrkan alternativt att kronan själv tog över dem. När industrialiseringen satte igång var det vattendragens inneboende energi som avgjorde deras öde. Exempelvis vägde naturvärdena lätt när Suorvadammen skulle uppföras, för att kunna göra detta bröt riksdagen 1919 ut vattenfallet Stora Sjöfallet ur nationalparken med samma namn trots att denna grundats huvudsakligen för att skydda fallet.

Kolonialt agerande 2012?
Norrbotten hade inte någon egen historia förrän efter vattenkraftsinventeringarna under 1940-tal. Fram till dess var länet historielöst och man hade mer eller mindre medvetet antagit detta betraktelsesätt från myndighetshåll sedan medeltiden. Man hade, i likhet med européernas agerande i den ”nya världen”, satt Norrbottens inträde i det svenska historiska källmaterialet som utgångspunkt i all efterföljande historieskrivning. All inhemsk historia och traditioner kom att försvinna pga. detta.

Med det bottniska handelstvånget, skatter, lagar, förbudet mot landsköp, utträngandet av birkarlarna och grundandet av köpstäderna (Luleå, Piteå, Torneå bl.a.) tog man även successivt kontroll över ekonomin och handelsflödet.

När svenska staten väl tagit kontrollen, koloniserat, Norrbotten enligt de två ovan beskrivna principerna var befolkningen utlämnad till statliga eller av marknaden initierade projekt. T.ex. tillkom mer eller mindre alla torp mot bakgrund av att skogsbolagen behövde personal i skogen, när skogsbruket rationaliserades behövdes inte dessa människor längre.

Finns det då något som kan karakteriseras som kolonialt agerande i Norrbotten och Norrland generellt idag?

Ja. Den minerallagstiftning som finns idag är mycket liberal och tillåter mer eller mindre vilket bolag som helst att undersöknings- och bearbetningstillstånd. Kommuner, markägare och lokalbefolkning har i det närmaste ingenting att säga till om när väl beslut fattats om tillstånd av Bergsstaten trots att det är de som påverkas mest av de omfattande ingrepp som en gruva innebär. Jag har skrivit ett blogginlägg om detta om någon vill läsa mer.

Avkastningen från dessa gruvor går i princip förbi statskassan och rakt ned i fickorna på utländska företagare. Avkastningen från de statliga gruvorna går visserligen till statskassan men inget av det går tillbaka till det län eller den kommun som det utvunnits ur. Likadant är det med vattenkraften och skogen. De kommuner som påverkats mest av vattenkraftsutbyggnaden får i princip inget av avkastningen.

De utländska bolagens syn på Norrbotten och Norrland kan skildras av det svar Beowulf Minings styrelseordförande gav på frågan om vad lokalbefolkningen ansåg om den planerade gruvan på Björkholmen utanför Jokkmokk: What local people? i samband med att han visade en bild på ett kalhygge.

Mot denna bakgrund får man betrakta statens och stora företags agerande i Norrland och Norrbotten som kolonialt. De naturresurser som vi omges av exploateras hänsynslöst utan att vi medborgare har något att säga till om tillblivelse av verksamheterna, om tillvägagångssättet eller hur vinsterna distribueras.

Regionbildning – sista chansen för Norrland och Norrbotten?
Jag är definitivt av den åsikten att bildandet av en storregion eller åtminstone en regionkommun Norrbotten är nödvändigt för att inte säga livsviktigt för länets och Norrlands framtid. Om makten över utvecklingsfrågorna flyttas närmare medborgarna i så mening att de drivs av folkvalda politiker i regionparlament har vi kommit en bra bit på vägen om att värna våra läns möjligheter till en bra framtid.

Kunskapen och intresset saknas helt enkelt på statlig nivå att driva en politik som gynnar hela landet och inte enbart tillväxtregionerna i södra Sverige där framför allt Stockholm är den mest expansiva på bekostnad av övriga landet.

Denna okunskap är som sagt inte ny och har följt med i det koloniala tankesätt som man draperat ”Norrland” i. En strävan att försöka täppa igen denna kunskapslucka gjordes under riksdagens tio resor till Norrbotten mellan 1880-1953. Det är nu 60 år sedan sist. Ett exempel på det ointresse man har för vår landsända kan lyftas från 1970-tal då AMS, en statlig myndighet, på fullaste allvar menade att befolkningen i Norrbotten måste minska från 250 000 till 200 000 invånare för att balans ska åstadkommas på arbetsmarknaden!

Än idag anses det på något sätt självklart att man ska flytta från Norrland. Jag har mötts av åsikter som ”hur kan du bo där?” och ”jag förstår att du flyttade därifrån” innan jag ens hunnit förklara varför jag flyttade söderut. Det var inte för att ”fly” som man får känslan av att man borde vilja utan för att den utbildning jag ville gå inte fanns i Norrbotten. Det är den verklighet som vi norrlänningar måste finna oss i idag, vi måste flytta från vår familj, vår släkt och våra vänner för att kunna studera till det vi vill. Detta medför också att många ”fastnar” söderut, man träffar en partner, bildar familj, har en utbildning som inte går att få anställning som i Norrland. Det är inte bara Norrlands naturresurser som utsatts och ännu utsätts för kolonial exploatering, det är även vår befolkning och framför allt våra unga. Jag hade chansen att flytta tillbaka och tog den.

Kopplat till en regionbildning måste också en medveten satsning ske på en koncentration av satsningar på ett fåtal större städer i Norrbotten t.ex. Luleå med fyrkanten med sina dryga 150 000 invånare ske, Umeå i Västerbotten är ett annat bra exempel. Vill vi stoppa avfolkningen måste det finnas åtminstone ett större befolkningscentra i våra län som kan erbjuda det varierade utbud av boende, kultur, arbete, utbildning som krävs av dagens unga vuxna och unga. I detta arbete blir också universiteten livsviktiga aktörer t.ex. Luleå Tekniska Universitet och Umeå Universitet som i det senare fallet definitivt bidragit till den positiva befolkningsutvecklingen i staden.

Misslyckas vi med detta tror jag inte att Norrbotten eller de andra Norrlandslänen har någon mer chans. Då kommer länen att successivt tömmas på befolkning och då kommer till slut den ”oljeplattformsekonomi” som möjligen de nyliberala krafterna i politiken och säkerligen marknaden vill åstadkomma i Norrland. Utan befolkning får marknaden fritt spelrum.

Det är nu eller aldrig.

Annonser

4 thoughts on “Sista chansen för Norrbotten och Norrland? Norrlandsfrågan anno 2012

  1. Bra skrivet! Kan inte kommentera allt, men du är inne på något viktigt när du (underförstått?) varnar för en slags ”landgrabbing” där kapitalstarka intressen tar för sej med stöd av en svag nationell lagstiftning och kortsiktiga lokala intressen.

    För övrigt anser jag att både Norr- och Västerbotten ska göra sej av med namnen. ”Botten” som efterled har negativ konnotation och påverkar djupare än man kan ana.

    På sikt ska våra nordliga län och landskap (regioner) han namn som frigör sej från gamla koloniala benämningar. Sedan kan den ursprungliga etymologin i och för sig vara allt annat än negativ, men det spelar ingen roll idag.

    • Ja det kan man nog kalla det. Det är iofs inte landgrabbing i den bemärkelse som man t.ex. ser i Afrika däremot blir konsekvenserna av exploateringarna långtgående och ”naturresursernas förbannelse” gör att utvecklingen bromsas i länet. Man blir låst till de traditionella näringarna, att exporterar råvaror, skog och malm, energi etc. Det är en utveckling som kan ses i Latinamerika också t.ex. se denna artikel bl.a. http://www.latice.org/fat/cdtjf1010sv.html.

      Klart är att för att Norrbotten ska kunna utveckla andra, mer hållbara näringar och nå en hållbar framtidsutveckling krävs striktare lagstiftning som gör att lokalsamhället får ta del av vinsterna. Typ de norska oljefonderna…

      Jag håller med dig, namnen på de nordliga länen speglar ju ett maktperspektiv. Namnen tillkom sett ur maktens synvinkel från Mälardalen, vad vi själva kallade vår region innan dess vet vi ju tyvärr inte.

  2. Pingback: Norrlandsbilder | Den kristna humanisten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s