Hållbar regional utveckling eller Norrbotten 2050 backstage

Jag har på det senaste gett mig än mer hän åt debatten kring ”gruvboomen” som just nu är på uppsegling i Sverige. Till skillnad från många andra som gett sig in i diskussionerna så har jag försökt att objektivt analysera den utveckling som nu påbörjats och hur den kan tänkas komma att påverka de regioner som kommer har de mest omfattande mineralfyndigheterna i Sverige: Norr- och Västerbotten.

Den utveckling som jag ser är inte särskilt lovande för framtiden. Regeringen har gett sig in i diskussionen och menar att prospekteringsprocessen måste gå än snabbare än vad den gör idag vilket är syftet med den kommande mineralstrategin. Detta trots att processen som den ser ut nu redan är utformad för att gruvprojekt ska gå igenom och där konsekvenserna för miljön prövas som sista led och får klä skott som ”bad guy” då exploatör och kommunpolitiker redan hunnit utlova alla arbetstillfällen och räddningen för samhället som gruvan kommer innebära. Processen är inte demokratisk och den sliter sönder samhällen. Regeringen menar att vi år 2030 ska ha 47 gruvor i drift i Sverige mot dagens 16, det utelämnar alla som gått i konkurs på vägen dit. Merparten av dessa kommer att hamna i Norr- eller Västerbotten där mineralerna finns.

Norrbotten 2050
Jag försökte därför utifrån mina iakttagelser måla upp en tänkbar samhällsutveckling för Norrbottens del, faktorer i detta var bl.a: den politiska utvecklingen och agerandet, den specialisering som sker på LTU riktad mot naturresursindustrin, i synnerhet gruvnäringen, avfolkningen och den åldrande befolkningen, hanteringen av rennäringen som riksintresse gemtemot andra riksintressen fr.a. mineralfyndigheter, mönstren i hur gruvnäringen utvecklats fram till nu och hur naturresursindustrierna generellt utvecklats, tillgänglig forskning på regional utveckling och regionens historia samt miljöpåverkningen.

Allt detta koncentrerade jag då till mitt blogginlägg Norrbotten 2050. Här redovisar jag faktan bakom dystopin:
Den politiska utvecklingen – Ändringen av minerallagstiftningen som gjordes 1992 inledde den utveckling som vi ser idag. Det politiska agerandet sedan dess har gått gått hand i hand med industrins önskemål. Till exempel har man öppnat upp SGU:s prospekteringsarkiv för alla aktörer som är intresserade, arkivet har ett värde av ca 5 miljarder kronor men resultatens skänks alltså bort. Detta är unikt i världen, över allt annars är denna typ av arkiv avgiftsbelagda eller ägda av bolag. Sverige har idag likaså den absolut lägsta avgiften för mineraler som tas upp ur marken, 2 promille, varav 1,5 promille tillfaller markägaren och endast 0,5 promille till staten. Australien som jämförelse t.ex., som är en världens stora mineralproducenter, har en mineralskatt på 30%. Sverige har genom politiska åtgärder blivit ett lågprisland för gruvindustrin. Något som lockat än mer är möjligheterna till externalisering dvs. överlämpandet av konkurser och kostnader på samhället, staten är t.ex. beredd att betala anläggandet av järnväg för Northlands gruva i Pajala, kommunerna förväntas investera i bostäder och infrastruktur. Det är i princip gratis för ett bolag som bedöms som tillförlitligt att anlägga en gruva i Sverige idag. Se bland annat reportageserien Malmens makt i Kaliber på Sveriges Radio. Ett stort problem för Norrbotten är likaledes att det regionala utvecklingsansvaret ligger på länsstyrelsen.

Specialiseringen av LTU – Betydelsen av ett bredduniversitet kan exemplifieras med Umeås utveckling. Sedan universitetet grundades 1965 har befolkningen fördubblats, merparten av dagens umebor är födda någon annanstans och kurvan för ökningen av Umeås befolkning följer även kurvan för ökningen av antalet studenter på universitetet. Ett universitet behöver naturligtvis både bredd och spets i form av forskning men det är en fara om det sker en ren specialisering mot en industri som bygger på utvinnandet av ändliga resurser. Tekniska utbildningar är fortfarande mansdominerade vilket utgör en nackdel för regionens utveckling då det framför allt är unga kvinnor som flyttar från Norrbotten, en bidragande orsak bör vara att det saknas utbildningar som är intressanta för denna målgrupp. Universitetet är en nyckelspelare i hur den regionala utvecklingen kommer att te sig, det behövs ytterligare breddningar av utbildningarna t.ex. inom kulturella och kreativa näringar och inom samhällsvetenskap och humaniora för att etablera en bas för befolkningstillväxt som Umeå universitet och framför allt en attraktivare profil gentemot unga kvinnor.

Befolkningsproblematiken – 2012 var det första året sedan 1970-tal som Norrbotten som region befolkningsmässigt inte minskade. Det minskande befolkningsunderlaget minskar skatteunderlaget samtidigt som det skapar en skev befolkningspyramid då det är framför allt de unga som flyttar från regionen. Många flyttar för att man upplever att det utbud man söker inte finns i regionen. Man skaffar sig en utbildning som det ofta inte finns en arbetsmarknad för i hemmaregionen. Norr- och Västerbotten klarade inte den omställning som skedde från industri- till tjänste- och kunskapssamhälle i tid vilket nu har straffat sig. Denna trend måste vändas för att kunna bli en attraktiv region och där är universitetet och tillväxten av Luleå till en större stad mycket viktig. Den åldrande befolkningen innebär också att den politiska församlingen åldras vilket också i sig kan innebära att föråldrade syner på den regionala utvecklingen kan konserveras över tid något som ges uttryck i forskningen rörande regional politik.

Hanteringen av rennäringen som riksintresse – I de fall när riksintressen kolliderat som jag stött på har rennäringen som riksintresse aldrig bedömts som viktigare än t.ex. riksintresseförklaringen av en mineralfyndighet. I mitt arbete ser jag dessutom hur de nya gruvorna kommer att påverka renflyttningsleder och betesområden, jag har även sett hur befintliga gruvors verksamheter kringsskär rennäringen alltmer. Det var mot denna bakgrund som jag bedömde att det år 2050 inte är möjligt att bedriva någon rennäring längre i regionen då industriområden, infrastruktur, gruvor, vindkraftsparker, vägar etc. har omöjliggjort detta.

Naturresursindustriernas utveckling – Det blir allt färre som sysselsätts i industrin i allmänhet. Effektivisering genom automatisering och mekanisering gör att allt färre sysselsätts inom naturresursindustrierna precis som rationaliseringen av jordbruket under 1900-tal medförde stor övertalighet. Förutom att allt färre sysselsätts så ställs det också nu allt större krav på de som faktiskt ska arbeta inom naturresursindustrin på högre utbildning. Detta sammantaget gör att motiveringarna från bolagen inom dessa industrier att de är framtiden för avfolkningsbygder och att de kommer att skapa enorma mängder arbetstillfällen blir ihåligare. För Norrbotten med dess åldrande befolkning utgör detta en stor utmaning då vi inte har den kunskapspoolen som krävs för att möta den framtida industrins krav på kompetens och utbildning. Risken är att gästarbetandet ökar än mer då regionen inte klarar av försörjningen av personal med rätt kompetens vilket därmed urholkar skatteunderlaget och även ökar övertaligheten och risken för avflyttning. Risken är uppenbar för en oljeplattformsekonomi och fly-in-fly-out vilket redan sker vid t.ex. gruvan i Pajala eller för den delen vid de statliga gruvorna i malmfälten.

– Regional utveckling och historia – Här väljer jag att citera från de två forskningsrapporterna från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) Hållbar regional utveckling i Västerbotten och Norrländska utvecklingsstrategier under nya förutsättningar för tillväxt och beslutsfattande 1990-2010:

Västerbotten och Norrland har genomgått en mycket snabb och kraftfull tillväxtprocess de senaste
etthundrafemtio åren. Flera platser i Norrland erbjuder livsvillkor som av många i ett globalt
perspektiv skulle karaktärisera som mycket goda. Trots det befinner sig regionen i en besvärlig
utvecklingsfas med svaga befolkningssiffror. Förklaringen är att regionen under lång tid tenderat att
försumma befolkningen som fundamental tillgång och den attraktiva livsmiljön som grundläggande
för hållbar regional utveckling.

Men det är inte så att regionen karaktäriseras av en omfattande nettoutflyttning. Istället är bristen
på attraktivitet framförallt koncentrerad mot gruppen mellan 25 och 35 år. Det leder till relativt sett
svaga födelsetal och möjligen även en relativt sett lägre andel entreprenörer i regionen. Avgörande för
att hålla uppe födelsetalet är att regionen upplevs som ett förstahandsval för kvinnor. Kvinnornas
arbetsmarknad i Västerbotten är mycket koncentrerad till ett fåtal sektorer med relativt få
arbetsgivare. En mer diversifierad arbetsmarknad med fler alternativa arbetsgivare inom varje sektor
kan öka regionens attraktivitet. Avgörande för att regionen ska kunna erbjuda en sådan diversifierad
arbetsmarknad är att den även kan erbjuda större städer.

Den problematiska utvecklingen har sina rötter i en institutionell struktur som framförallt betonat
naturresursindustrins tillväxt. En institutionell förnyelse krävs för att regionen ska kunna reducera sin
sårbarhet i förhållande till den internationella råvarumarknaden. Regionen måste ha ett näringsliv 24
som både kan ta tillvara avkastningen från naturresurserna och utveckla ett i förhållande till
naturresursindustrin oberoende näringsliv med en egen växtkraft som inte är kopplad till
råvarupriserna.

Institutionell förnyelse är därför, som för alla naturresursekonomier som vill växa, en viktig uppgift
för regionen. Bildandet av Region Västerbotten är ett exempel på en sådan institutionell förändring.
Förändringar i den verklighetsbeskrivning som präglar regionen är en annan men till den institutionella strukturen kopplad förändring. En förskjutning från en betoning av naturresurser, infrastruktur
och nationella samt europeiska stöd över till att se befolkningen, service- och tjänsteföretagande samt
den attraktiva livsmiljön som viktiga tillgångar är en annan sådan förnyelse.

Samt:

Detta arbete har visat att motsvarande tillväxtstrategier i Norrland endast i begränsad
utsträckning återspeglade dem som kännetecknade sådana framgångsrika regioner under samma period. Inställningen i Norrland till de idéer om regioners möjligheter och agerande som behandlats i detta arbete har varit defensiv och avvaktande. Det var uppenbarligen svårt att frigöra sig från de mönstren som hade präglat den norrländska utvecklingspolitiken sedan efterkrigstiden. I det här avseendet går det att relatera den norrländska utvecklingsstrategin efter 1990, med dess fortsatta betoning på regionens naturresurser, till den ekonomiska forskningen om naturresursers påverkan på konkurrenskraft och ekonomisk
utveckling. Här har bland annat paradoxen att god tillgång på naturresurser kan vara negativt för ett lands tillväxt framhållits. Detta fenomen kallas resource curse, naturresursförbannelse. Detta begrepp har myntats för att beskriva varför länder eller regioner med rik tillgång på naturresurser kan påverkas av detta förhållande på ett negativt sätt.

Inom norrländsk ekonomisk historia noterades dock detta fenomen redan 1979 av ekonomisk-historikern Nils-Gustav Lundgren. Lundgren fördjupade sedan dessa resonemang i sin avhandling, som försvarades 1984. Lundgren var i det här avseendet influerad av ett antal arbeten inom nordamerikansk ekonomisk historia av Harold A. Innis och Douglass C. North.

Särskilt Innis undersökte frågan varför det kanadensiska samhället var så fokuserat på att upprätthålla den kanadensiska exporten av så kallade ”stapelvaror”, exempelvis päls, fisk, timmer och järnmalm, trots att denna ensidiga fokusering medförde betydande risker. Som förklaring till att endast en begränsad del av en ekonomi på detta sätt långsiktigt kan gynnas över tid på bekostnad av andra sektorer framhöll Innis
maktförhållandenas betydelse i samhället. Över tid växer det fram organiserade intressen i samhället inom både privat sektor och den offentliga förvaltningen som skaffar sig företräde i frågan om hur ekonomin skall vara organiserad. Dessa gruppers strategi kan sedan vara så seglivad att den blir mycket svår att ompröva.

Även inom resource curse-traditionen betonar forskare att ledande aktörer i samhället kan få en övertro på den potential som naturresurser innebär, vilket leder till att de försummar att utveckla andra förutsättningar för tillväxt. Istället ägnar de sig åt rent-seeking, det vill säga att försöka öka sin andel av inkomsterna från naturresurserna genom politiskt agerande.

I ett ekonomisk-historiskt perspektiv har problemet med denna typ av rent seeking-beteende uppmärksammats av nationalekonomen Anne Kreuger. Kreuger pekar bland annat på att en ekonomi kan missgynnas om de aktörer som ägnar sig åt rent-seeking misslyckas och sedan reagerar på sina misslyckanden genom att göra nya, liknande försök. På lång sikt uppstår därmed en ond cirkel där sådant beteende tränger undan andra alternativ, vilket hindrar tillväxt och ekonomisk utveckling.

Miljöpåverkningen – En gruva är det absolut mest omfattande ingrepp man kan göra. Det finns ingen annan industri som så oåterkalleligt förändrar förutsättningarna i ett geografiskt område. Förutom att man gräver bort hela ytlagret och spränger ett enormt hål i jordskorpan, om gruvan tas upp som ett dagbrott, vilket de allra flesta gruvorna utgör idag, så sker det hela tiden läckage av tungmetaller ut i vattendrag och grundvatten. Det finns inte en enda ”grön” gruva även om industrin vill påstå det. Så förutom att gruvorna och naturresursindustrin i stort låser in ett samhälle eller region till utvinningen av naturresurser och därmed bromsar utvecklingen av alternativa näringar påverkar det även de fysiska förutsättningarna för regionens framtid. Det finns exempel på miljöskandaler redan, år 2000 brast en damm vid gruvan Aitik som släppte ut enorma mängder förorenat vatten innehållande bl.a. tungmetaller i bl.a. Kalixälven vilken är en skyddad nationalälv. De konkursade gruvorna i Blaiken och Svärtträsk är andra exempel som läcker ut tungmetaller i vattensystemen, bolaget hade endast avsatt 3 miljoner för sanering mot den nu beräknade kostnaden av 200 miljoner som samhället måste stå för.

Inom kort kommer den intervju som NSD gjorde med mig ut i tryck, fram till dess kan ni alltid läsa mina debattinlägg i frågan som publicerats under rubrikerna Bättre kan vi, Norrbotten får absolut inte bli ett Klondyke samt Fel tänkt kring mineralskatt.

Jag kan bara beklaga nu att Bodens kommun ska satsa på ”gruvboomen”. Det stärker bara min uppfattning om att våra beslutsfattare fastnat i antingen rent seeking eller det som kallas för stigberoende (path dependancy):

Det kan till exempel bero på inlåsningseffekter som uppstår när en teknisk lösning blir standard. Ibland väljer företag olämplig teknik bara för att kompetensen redan finns. I båda fallen handlar det om att historiska processer inverkar på val av alternativ, att situationen präglas av stigberoende. Inom statsvetenskapen har stigberoende använts bland annat för att karaktärisera länders politiska system, som ofta tycks förvånansvärt stabila över tid, och organisationer som består trots en dynamisk omvärld.
Även samhällen och organisationer tycks alltså kunna vara stigberoende.

Jag menar alltså att vi som region men i synnerhet våra beslutsfattare fastnat i ett stigberoende i förhållande till naturresursindustrierna, det saknas kompetens och vision för att se de andra näringarna och utvecklingsmöjligheterna som kan leda till en långsiktigt hållbar utveckling för regionen. Förhoppningsvis ingår jag i en ny generation med politiker som kan stävja och vända denna utveckling. Håll tummarna!

Annonser

7 thoughts on “Hållbar regional utveckling eller Norrbotten 2050 backstage

  1. Intervjun med Nils Harnesk i NSD (13/2) gav impulsen att läsa mer av denne unge, tänkande politiker. De frågor som Nils tar upp – om framtiden – är avgörande för de beslut vi fattar i dag.

    Som av en händelse är en artikel av Kjell Lundholm publicerad i NSD, samma dag. Den syftar till att betrakta nuet i ett historiskt perspektiv.

    Kanske kan vi få igång en debatt som bygger på intellektuella förutsättningar i stället för kortsiktiga politiska ställningstaganden. Med politiker som Nils Harnesk kan vi hoppas att nya tankebanor får utrymme. Att fler vågar släppa loss sina idéer, utan rädsla för vad politiska fränder eller motståndare ska tycka.

    Det bådar gott att Handelskammarens Andreas Lind säger sig bli både provocerad och fick stor lust att debattera.

    • Tack för en väldigt hoppfull och stödjande kommentar! Jag upplever att fler än jag behöver formulera sina tankar och faktiskt diskutera politik och vad den leder till, det behövs verkligen som du säger fler ”tänkande” politiker.

  2. Mycket hoppfullt med människor som dig, som dessutom är politiskt engagerad. Tack för din klokskap. Din röst är oerhört viktig, vi är många som känner och tänker lika men som inte förmår debattera högt. Som Kirunabo är jag mycket oroad över framtidsscenariot i inlandet. Att vi skänker bort våra tillgångar och dessutom har så bråttom att exploatera måste vara ett systemfel. Det finns även hållbara alternativ till att enbart exploatera naturresurser, det är jag övertygad om. Tänk om staten kunde satsa de miljoner man avsätter för att bygga infrastruktur för Northlands räkning på att bygga upp infrastruktur för besöksnäringen och småskaliga tjänsteföretag istället? Fram för kreativa lösningar!

    • Jag håller med dig fullständigt! Jag hoppas jag kan nå ut till fler som du, det är viktigt att känna att det ändå finns många fler som delar våra åsikter. Att börja prata om det på fikaraster, vid matbordet och andra sammanhang räcker långt, du kan göra mer än du tror!

  3. Nu är det dags att folket reser sig!
    För som Martin Luther King sa: ” Nej vi nöjer oss inte och vi kommer inte att nöja oss förrän rättvisa strömmar över oss som vatten och rättfärdigheten bryter fram som en mäktig fors”.

    Vad är det för rättvisa att folk utifrån kommer hit och utnyttjar de värden som finns här och tar dem med sig?

    Ta Jokkmokk som exempel som har så många vattenkraftverk och som hade kunnat vara en så rik kommun. Istället är det raka motsatsen. Vinsterna går söderut och företagsledningen skor sig genom höga löner och förmånliga avtal. Kommunen som tidigare fått del av de pengar (bolagsskatten vilken försvann med ett pennstreck) som vattenkraftverken genererat får nu ingenting och istället sitter kommunen och dess innevånare igen med exploaterad mark och få arbetstillfällen.

    Se även på skogsbolagen. Var går vinsterna?
    Och om gruvan i Jokkmokk öppnas, var kommer då vinsterna att gå?

    Folk måste börja stå upp för inlandet, sig själva och den här delen av landet. Ta initiativ. Nu kanske möjligheten finns att vända det här.

    Så jag håller med dig att tillfälle nu finns. Men vi måste ju väcka det förtryckta folket!

    • Du har rätt, det handlar om en fördelningsfråga. Att det ser ut som det gör i Norrbotten, att vi kämpar med krympande befolkning trots det höga tillväxttalet är en politisk fråga, det är ingen lagbundenhet att det måste vara så. Sen ligger mycket hos oss själva naturligtvis, vi måste börja ställa krav på våra politiska företrädare, det är oss de företräder huvudsakligen och inte partiet. Makten kommer av folket.

      Rättviseaspekten är en annan punkt jag håller med dig om, vi måste våga och kunna ställa krav på de bolag som utvinner naturresurser i Norrbotten. Det måste finnas krav på återinvesteringar i regionen i långsiktigt hållbara näringar t.ex. och del av vinsterna. Jokkmokk är ett exempel på den godtrogenhet som präglat lokal- och regionalpolitiker här i det att man köpte den retorik som bolagen, oavsett huvudman, upprepat sedan dess. När det gäller skatten så tror jag du menar fastighetsskatten, den togs bort 2008, vilket är vansinnigt, nu finns endast en symbolisk kommunal avgift som ersättning. Bolagen har idag också många vägar att undgå skatt genom avancerad skatteplanering så det skulle vara mycket intressant att få se ett riktigt underlag på den långsiktiga lönsamheten som naturresursindustrin påstås skapa för Norrbotten. Jag tror att det i bästa fall är ett nollsumme-spel, i värsta fall en förlustaffär.

      Det handlar som du säger om att väcka norrbottningarna om den pågående utvecklingen, att börja prata vid matborden, fikaborden, skriva insändare, starta nätverk etc etc. Kort sagt göra det man kan för att påverka våra folkvalda. Det borde vi inte behöva göra, men tyvärr är det så idag att våra beslutsfattare inte har någon särskilt stark förankring i varken forskning eller vad allmänheten tycker är viktigt.

  4. Pingback: Vem är Nils Harnesk? | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s