Hur ”bra” går det egentligen för Norrbotten?

Detta är titeln på en artikel som Nils-Gustav Lundgren, professor i ekonomisk historia vid LTU samt forskare vid Cerum (Centrum för regionalvetenskap), publicerat i Norrbottensakademiens årsskrift 2010-2011.

Utgångspunkten för artikeln är den för Norrbotten ständigt upprepade slutsatsen ”det går bra för länet”, en slutsats upprepad av beslutsfattare och näringslivsföreträdare på såväl regionalt som nationellt plan. På sistone, som en personlig reflektion, har detta uttalande också kompletterats med utlåtandet ”det är här det händer”, ett utlåtande upprepat av bl.a. Stefan Löfven vid sitt besök i Pajala.

Lundgren försöker i artikeln att utifrån tillgänglig och egen forskning att svara på frågan vad som egentligen händer i Norrbotten.

Vad händer egentligen i Norrbotten?

Lundgren inleder artikeln med att konstatera att det finns ett flertal indikatorer som uppvisar motsägande drag i länets utveckling. Å ena sidan ligger den ekonomiska aktiviteten på en hög nivå medan länet kämpar med en negativ befolkningsutveckling sedan 1970-tal och med en kraftig nedgång sedan tidigt 1990-tal. Den minskade befolkningen medför ett stadigt minskande underlag för offentlig- och privat tjänsteproduktion, t.ex. inom de basala tjänsterna som vård, skola och omsorg. Konkurrensutsättning inom dessa områden medför att det dessutom skapas en än större regional obalans, en överetablering av privata vårdcentraler i attraktiva områden med större befolkningskoncentration kan t.ex. leda till att det offentliga dräneras på skattemedel och tvingas lägga ned vårdcentraler i glesbebodda områden. Lundgren är väldigt noga med att påpeka att det finns flera Norrbotten, olika delar av länet möter väldigt olika förutsättningar idag.

En minskande befolkning innebär i korthet att länet tappar i attraktivitet.

Ett ofta upprepat argument för att illustrera hur ”bra” det går för Norrbotten är bruttoregionproduktutvecklingen per invånare, dvs. den ekonomiska produktionen i länet per norrbottning. Om man jämför denna med rikets utveckling, om Stockholm exkluderas, eller med Västerbottens är länets utveckling med Lundgrens ord ”närmast exceptionell”. Det som ligger bakom denna produktivitetsutveckling, vilken tog sin början under tidigt 2000-tal, är till stora delar den råvaruboom med höga metall-, mineral- och energipriser.

BRPperCapita

Bruttoregionprodukt per capita i Stockholms, Norrbottens och Västerbottens län samt riket i stort. Källa som ovan.

En hög lönsamhet i dessa sektorer medför regelmässigt enligt Lundgren en rad stora investeringar i produktionsanläggningar och inom transport-, kommunikations-, energi- och byggsektorerna som i sin tur spär på tillväxten. Problematiken bakom denna tillväxt består dock i att investeringarna syftar till att öka produktion och samtidigt reducera kostnader. De två primära kostnaderna man vill reducera är de för arbetskraft och energi.

Ökad produktion och ett minskat antal anställda är det oundvikliga resultatet av de miljardinvesteringar som nu sker och som kommer att ske framöver i Norrbotten. Färre sysselsatta innebär att underlaget för välfärden och upprätthållandet av ett livskraftig samhälle med ett gott tjänsteutbud blir allt svårare. Enligt Lundgren verkar ekonomisk tillväxt i meningen produktivitetsökning i Norrbotten skapa en regional tillbakagång.

En annan bild

Betraktar vi istället bruttoregionproduktens totala utveckling, dvs. inte räknat per invånare, blir bilden en helt annan. Då kan man t.ex. se att Stockholms bruttotillväxt fortfarande ter sig stark, mycket starkare än övriga delar av landet, därefter följer Västerbotten, övriga riket och sedan Norrbotten. Norrbottens utveckling är helt plötsligt inte så ”exceptionell”, det verkar inte gå så ”bra”, snarare får vi en bild av ett län som släpar efter övriga delar av landet.

Utvecklingen av bruttoregionprodukten, ej räknat per invånare. Källa som i bild 1.

Utvecklingen av bruttoregionprodukten, ej räknat per invånare. Källa som i bild 1.

Detta beror enligt Lundgren helt enkelt på den svaga befolkningsutvecklingen i Norrbotten. Ett samhälles ekonomi består av så oändligt mycket mer än några få, om än extremt lönsamma, råvaruföretag. Den består till största delen av offentlig och privat service som i sin tur nästan helt är relaterad till storleken på den folkmängd som finns lokal och regionalt.

Sedan 1980 har länets befolkning minskat med närmare 7% från 267 000 till 248 000, Västernorrland har minskat med hela 10% från 268 000 till 243 000, Jämtland i sin tur har sett en befolkningsminskning på motsvarande 6%, från 134 800 till 126 300. Det enda av de fyra nordligaste länen som ökat sin befolkning från 1980 är Västerbotten vars folkmängd ökat med 7%. Under samma period har rikets befolkning som helhet ökat med 14%.

Den berättigade frågan som Lundgren därefter ställer är i vilken mening det då går bra för Norrbotten?

Ser man till hela bruttoregionproduktens förändring över tid från 1968 fram till 2009 relaterat till rikets snitt ser man tydligt att de båda ”industrilänen” Norrbotten och Västernorrland haft en stadigt vikande utveckling i förhållande till riket ända sedan 1968. Detta gäller även för Jämtlands län. För Norrbotten har dock en svag återhämtning skett från första åren av 2000-talet men för Västernorrland ser det, för att använda Lundgrens ord, väldigt mörkt ut.

Bruttoregionproduktens utveckling över tid relaterat till rikets snitt. Man kan tydligt se hur Jämtland, Norrbotten och Västernorrland släpar efter. Västernorrland möter en särskilt problematisk framtid. Källa som i bild 1.

Bruttoregionproduktens utveckling över tid relaterat till rikets snitt. Man kan tydligt se hur Jämtland, Norrbotten och Västernorrland släpar efter. Västernorrland möter en särskilt problematisk framtid. Källa som i bild 1.

Norrbottens rikedom på naturresurser – en förbannelse eller välsignelse?

Lundgren lyfter under detta avsnitt fram studier som utförts av den isländske nationalekonomen Torvaldur Gylfason. Denne har genom omfattande granskningar av nationella ekonomier studerat hur dessa påverkas av ett starkt råvaruberoende. Gylfasons studie omfattar tiden från tidigt 1960-tal till 1990-talets slut. Slutsatserna han kommit fram till i sin forskning är att de periodvis mycket lönsamma råvaruföretagen driver upp löner och alla andra kostnader på ett sådant sätt att andra ekonomiska aktiviteter har svårt att etablera och hävda sig. De skapar på detta vis ett beroende och en inlåsningseffekt samhället de verkar i. Tämligen högavlönad men relativt lågutbildad arbetskraft påverkar starkt ”kulturen” i samhället, detta får bl.a. följden av att relativt få går vidare till högre utbildning. I detta går naturligtvis termer som ”bruksort” och ”bruksmentalitet” att lägga in.

Att turist- och besöksnäringarna, en lönekänslig bransch, utvecklats så långsamt och i rätt liten omfattning generellt i Norrland, trots de gynnsamma förutsättningarna, kan med säkerhet enligt Lundgren delvis förklaras med konkurrensen från välbetalda arbeten i råvaruföretag.

Råvaruexploatering är starkt förknippad med politiska tillstånd, licenser etc. Detta skapar en koppling mellan ekonomi och politik i form av en stark kultur av intensiv lobbyism. En lobbyism som i vissa länder med svaga institutioner och rättsväsende leder till korruption. Martin Eriksson, ekonomisk historiker i Umeå, har i två rapporter visat hur det norrlandspolitiska agerandet påminner om detta mönster.

Med denna argumentation vill Lundgren visa på att dagens råvaruboom lång ifrån bara har positiva effekter, något som beslutsfattare och näringsliv gärna vill låta påskina. Lundgren visar på hur detta konkret tar sig uttryck bl.a. genom bostadsköp av konsultbolag i Kiruna vilket skapar en trist boendemiljö som knappast är attraktiv för permanentboende. Även det faktum att gymnasieutbildade kan tjäna upp mot 37 000 i månaden, vilket är avsevärt högre än de flesta yrkena inom vård, skola och omsorg och många andra sektorer, kan och de facto leder till att välutbildad personal som behövs på annan plats för ett fungerande samhälle istället arbetar i gruvan. Något som Lundgren menar inte är en samhällsekonomiskt rationell resursanvändning på längre sikt.

Lundgren lyfter även fram en rubrik ur Norrbottens-Kuriren från september 2012 vilken löd ”Utvecklingen går baklänges” syftande på att flera verksamheter i Kiruna hotas av nedläggning eller flytt, däribland Radiotjänst, Postens frimärken och Lantmäteriet. Denna utveckling skulle i sådant fall endast stärka stadens prägel som en ort beroende av gruvan.

Till detta kan läggas TT:s nedläggning av norrlandskontoren och nu senast det reella hotet om nedläggningen av TV4:s lokalkontor.

Globaliseringen

Som andel av BNP var det totala utlandsägandet i Sverige bara några få procent i början av 1990-talet, en procentandel som nu är långt över 50%. Med en allt större utrikeshandel, främst i form av affärer mellan företag i olika länder, blir följden att det multinationella ägandet ökar. Norrbotten och Sverige har naturligtvis också påverkats kraftigt av järnridåns fall och Asiens kraftiga uppgång där Kina gått i främsta ledet. Enorma mängder högutbildad personal utbildas årligen samt att dessa länder har pressade produktionskostnader i form av låga löner och låga energikostnader. Sågverksdöden i Norrbotten samt flyttningen av bl.a. OVAKO:s anläggning för stålproduktion ska ses i ljuset mot den avsevärt förändrade omvärld vi lever i.

De som måste agera på en globaliserad marknad med hård konkurrens tvingas ofta till snabba omställningar i organisation och produktion för att överleva. Detta kräver dock en lika snabb omställningskapacitet i den offentliga organiseringen som dock inte alls kan genomföras lika ”enkelt” och snabbt enligt Lundgren. Vi lever idag med en offentlig organisation inom kommun, län, polis, sjukvård, rättsväsende och ett stort antal andra politiskt/demokratiskt styrda verksamheter som är anpassad för det samhälle som motsvarar 1960- och 1970-talets Sverige.

Det havererade arbetet kring storregion Norrrland är i detta perspektiv ett nederlag för det politiska etablissemanget i Norrland och Norrbotten. Lundgren menar att den perspektivlöshet och oförmåga som våra politiska företrädare uppvisade i detta sammanhang är dystert och kommer att påverka våra läns möjligheter till en hållbar utveckling. Lundgren ser inget annat än en fortsatt tillbakagång och marginalisering för Norrbotten och Norrland i det politiska spelet pga. av den misslyckade regionbildningen. Han relaterar detta till det faktum att befolkningsmängd är en tung förutsättning för att få gehör politiskt och att ca 55% av Sveriges väljare i valet 2014 kommer att återfinnas i de tre storstadsregionerna. Detta kommer naturligt nog sätta sin prägel på de politiska prioriteringarna.

Framtiden?

Idag bor knappt 880 000 människor i de fyra nordligaste länen. 9% procent av landets samlade befolkning. En andel som ytterligare kommer att minska fram till valet 2014. Lundgren menar att våra, Norrlands, politiska företrädare måste börja föra en mer samlad, på fakta och gedigen analys baserad strategidiskussion och lyfter fram Region Västerbotten som ett gott exempel genom bl.a. finansieringen till den regionala analysenheten ACANALYS som bl.a. framställt rapporten Hållbar regional utveckling i Västerbotten. Jag stödjer Lundgren i detta.

Regional utveckling och den regionala politiken måste basera sig på ett genomgående faktaunderlag. Jag förordar starkt ett inrättande av en liknande analysenhet även för Norrbottens del. Jag förordar även på sikt en sammanslagning av åtminstone Region Västerbotten och Norrbotten, ett steg på vägen är dock att åtminstone Norrbotten bildar region.

Det räcker inte, som  Lundgren påpekar, att Umeå och Luleå sätter upp optimistiska men kanske orealistiska befolkningsmålsättningar. Umeå om 200 000 umebor och Luleå med sitt mål om 10 000 nya lulebor. Hur ska vi nå dessa befolkningsmål? Var ska människorna komma ifrån? Ser man till befolkningsutvecklingen i Norrbotten så är det otvivelaktigt så att dessa människor i sådant fall måste komma från invandring, sedan 1980 har länet årligen nämligen förlorat mellan 1000 och 2500 invånare genom inrikes flyttningsrörelser, en siffra som endast lindrats av en hög utrikesinvandring som fluktuerat mellan 500-1000 personer.

Om Luleå och Umeå ska växa måste vi alltså öka invandringen, med den nuvarande utvecklingen är vi inte attraktiva nog för att det ska ske en inrikes flyttning till våra län. Frågorna som då Lundgren ställer sig är hur många av de som invandrar till våra län som har/kan/får möjlighet, och själva väljer, att bli kvar i Norr- eller Västerbotten eller något annat av de fyra nordligaste länen i Sverige och hur många som efter en tid visar sig i det kraftigt negativa inrikes flyttningsnettot?

Ett annat faktum som Lundgren lyfter och som han menar inte uppmärksammats  tillräckligt av bl.a. beslutsfattare är att dagens stora investeringar i länet ger relativt små regionala och lokala spridnings- och tillväxteffekter på sikt. Han gör då jämförelsen med situationen då basindustrierna en gång byggdes upp i Norrbotten. Idag upphandlas alla entreprenad- och konsulttjänster, underhåll och nyinvesteringar etc. på en, inte bara nationell, utan global marknad. Detta innebär att människor under flera år vistas och arbetar i Norrbotten men aldrig blir bokförda här. Detta är något som framför allt Kiruna fått uppleva under lång tid.

Med denna växande ”oljeplattformsekonomi” växer den reella befolkningen i orter som Kiruna, Gällivare och Pajala. Det får rent konkret till följd att prisnivån på bostäder pressas upp, att krav och belastning på vård och annan offentlig service ökar men att det saknas motsvarande mängd skatteintäkter för att betala för detta. Vecko- och månadspendlare är mer regel än undantag och leder till en dränering av lokalsamhällets resurser och förlorad attraktivitet.

Om detta då kopplas till att det sker en svag återinvestering av de från utvinningen genererade vinsterna, vilket är ett faktum, samt den starka löntagarkulturen som gör att inkomsterna från de rätt välbetalda arbetena inom råvaruindustrin snarare konsumeras än investeras i t.ex. aktier i de lönsamma företagen så leder detta till en svag förmögenhetstillväxt i länet och en svag entreprenörsanda där näringslivets utveckling är starkt knuten till naturresursindustrin.

Marknadsföringen av Luleåregionen med sina 143 000 invånare i de tre kommunerna Piteå, Luleå och Boden är viktig, likaså marknadsföringen av Umeåregionen för att kunna möta framtidens krav och utgöra viktiga ”motorer” i respektive region/län. Det krävs dock radikala offentliga strukturförändringar på kommunal och regional nivå för att våra nordliga län ska kunna anpassa sig till den nya tiden och därmed bli mer konkurrenskraftiga.

Det parti som lyckas formulera en trovärdig regionalpolitik baserad på ett konkret faktaunderlag från forskning liknande den som ACANALYS har tagit fram för Västerbotten har stora möjligheter att få leda utvecklingen av Norrland och Norrbotten till en hållbar utveckling. Fortsätter vi däremot att trampa på i samma ”fotspår” som tidigare så kommer inte utvecklingen att vändas…

Annonser

8 thoughts on “Hur ”bra” går det egentligen för Norrbotten?

  1. det blev en intressant lunchläsning för mig. tack.
    Aktiebolaget ”Det går Bra för Norrbotten” är ingenting annat än intern reklamkampanj för att skapa en illusion bland folk för att hindra utvandring från Norrbotten.
    Konkret kan du titta på etableringen av IKEA i Haparanda och det hej och hå som skapades kring dettta då.

    En del kloka företagare sprang till bankerna i Haparanda med fina kalkyler och gjorde enorma investeringar som konkade på 1a verksamhetsåret senare. Ingen politiker eller bank vågade säga nej till dem.

    • Tack själv Dr D! Visste inte att du var inne och läste min blogg ;-).

      Jag kan förstå vitsen med att ge ett positivt intryck av länet men samtidigt får man inte lura sig själv som beslutsfattare, särskilt inte när det verkar som att man målat in sig i ett hörn rörande vissa näringars möjligheter till att vara länets ”frälsare”.

      Gedigna faktaunderlag baserade på oberoende forskning är det enda sättet som beslutsfattare kan bilda sig en korrekt samtidsbild och därifrån utforma en trovärdig politik.

  2. Pingback: Dags att diskutera ”hur”-frågor | En humanist i arbetslivet

  3. Pingback: I en individualiserad värld finns inga strukturproblem, bara individuella misslyckanden | En humanist i arbetslivet

  4. Pingback: Dags att öppna ett nytt kapitel i Norrbottens och Norrlands historia, svar till Olov Abrahamsson | En humanist i arbetslivet

  5. Pingback: Det mångkulturella Norrbotten och behovet av positiv antirasism | En humanist i arbetslivet

  6. Pingback: EU på besök i Kiruna! Kunskapsunderlag om Norrbotten till Jens Nilsson och andra EU-politiker | En humanist i arbetslivet

  7. Pingback: Gruvnäringen – vilken framtid? | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s