Dags att diskutera ”hur”-frågor

Jag har vid en rad diskussioner med kollegor, partimedlemmar, vänner och andra kommit in på ämnet regional utveckling och framför allt hur vi ska kunna nå en hållbar regional utveckling i Norrbotten. Länet har flera stora utmaningar som i grunden bottnar i den minst sagt sviktande befolkningsutvecklingen. Minskande befolkning innebär minskade skatteintäkter och en krympande bas för den offentligt finansierade välfärden. Alla, oavsett partifärg, är nog eniga om att vi vill ha ett livskraftigt Norrbotten men då måste vi också bli ett attraktivt län att bo i. Detta kräver att vi börjar prata ”hur”-frågor på allvar.

Problematiken kring den negativa eller svaga befolkningsutvecklingen delas dock av flertalet av Norrlandslänen. Västerbotten sticker dock av som enda län av de fyra nordligaste länen som kontinuerligt ökat sin befolkning sedan 1980, men inte ens de når upp till den genomsnittliga befolkningsökningen på riksplanet. Norrlandslänen och i synnerhet lands- och glesbygd halkar efter.

För det är viktigt att poängtera att olika delar av Norrbotten möter olika framtidsutmaningar, Luleå och Piteå ökar ju, om än svagt, medan övriga delar av länet tappar eller står stilla ur ett befolkningsperspektiv. Det finns inget enhetligt problem i Norrbotten och därmed ingen enhetlig lösning. Det krävs att vi problematiserar. För det går inte att undgå att ett livskraftigt Luleå eller Piteå kräver ett livskraftigt Norrbotten. Även om vi inte delar problem i samma utsträckning går det inte att komma ifrån att framgång ligger i samarbete och samverkan inom länet, inom regionen.

Både Umeå kommun och Luleå kommun har satt upp sina egna, mycket ambitiösa, befolkningsmål. Umeå vill öka till 200 000 invånare till år 2050, en ökning motsvarande lite drygt 70% mot dagens 117 000 invånare. Luleå har uttalat sitt mål om 10 000 nya lulebor till 2050, vilket motsvarar en något mer balanserad ökning om 13%. Jag har nämnt detta i ett tidigare inlägg. Till och med lilla Pajala har i samband med gruvetableringen satt upp befolkningsmål. Pajala kommun ska öka sin befolkning från sina 3 500 invånare idag till 10 000 invånare år 2020. En smått fantastisk ökning motsvarande drygt 85% eller 6500 personer  på endast 7 år. Pajala måste då attrahera i snitt 930 personer per år, personer som ska ha bostad, arbete och en offentlig verksamhet som motsvarar deras krav samt ett kulturutbud och fritidssysselsättning som är tillräcklig.

Med andra ord så måste vi börja diskutera HUR vi ska uppnå detta. Det är dags att bli realistiska. Visioner och en positiv viljeinriktning är något som behövs och är otroligt viktigt i politiken men det måste också gå att göra verkstad av det. Vilka operativa mål krävs det för att Pajala ska kunna nå sin vision? Hur ska Pajala attrahera 930 personer per år fram till 2020? Hur ska kommunen kunna bygga tillräckligt med bostäder? Var ska jobben komma ifrån? Är det överhuvudtaget realistiskt? Var ska människorna komma ifrån?

I synnerhet den senaste frågan är befogad i samtliga scenarion. Även om vi klarar av att möta behoven i form av bostäder, välfärd och kulturutbud måste vi veta varifrån vi ska få dessa nya norrbottningar. För ser vi rent krasst på det så är inte Norrbotten tillräckligt attraktivt idag för att attrahera en inrikes inflyttning till vårt eller de övriga nordliga länen. Då krävs det alltså en kraftigt ökad utrikes invandring. Faktum är att Norrbotten sedan 1980 dragits med en årlig förlust av 1000-2500 invånare genom inrikes flyttningar, en siffra som endast mildrats genom en hög utrikes invandring uppgående till mellan 500-1000 personer.

Enkelt uttryckt behöver vi täppa till det läckage vi har av människor genom inrikes flyttning eller åtminstone strypa det och öka invandringen för att klara de ambitiösa befolkningsmålen och klara välfärden och nå ett livskraftigt län. Men vi måste också fråga oss och utröna hur många av de som faktiskt invandrar till vårt län som kan/får/har möjlighet och själva väljer att stanna kvar i Norrbotten och hur många som sedan dyker upp i ”läckaget” ut ur länet.

En mycket viktig ”hur”-fråga i detta sammanhang är LTU. Vi måste på allvar börja diskutera hur LTU kan bli hela länets universitet på allvar. Deras utbildningar måste hålla hög klass över hela linjen och inte bara, som senaste universitetsrankingen visade, deras tekniska utbildningar. För att kunna täppa igen ”befolkningsläckaget” krävs det nämligen utbildningar med hög kvalitet som kan attrahera ungdomar från länet som då istället kan studera en högkvalitativ utbildning på hemmaplan istället för att flytta från länet, utbildningar som håller så hög kvalitet att de i konkurrens med andra lärosäten i Sverige kan tävla om landets ungdomar, ett lärosäte som attraherar såväl män som kvinnor. Betydelsen av ett bredduniversitet med spetsforskning för en region illustreras t.ex. av Umeå universitets betydelse för Västerbottens utveckling och i synnerhet Umeå kommuns.

LTU är alltså en nyckelspelare även i befolkningsfrågan för länet.

Andra frågor som vi måste ställa oss är vilka satsningar vi måste göra för att kunna ta emot och integrera den ökade mängd människor som kommer att krävas i form av utrikes invandring för att  nå befolkningsmålen i Norrbotten. Måste vi förstärka SFI? Hur får vi dessa människor i arbete? Var ska de bo? Problematiken är densamma även för svenskspråkiga och våra norrbottniska ungdomar i de två senare frågeställningarna. Det finns idag inte tillräckligt med bostäder eller för den delen en arbetsmarknad som kan svälja en kraftigare befolkningsökning eller för den delen en högre andel högutbildad arbetskraft. Hur ökar vi ny- och småföretagandet? Hur kan vi dra nytta av de stora basindustrierna som sysselsätter allt färre men som genererar enorma vinster?

Som jag kan se det krävs det att vi i långt större utsträckning börjar diskutera realistiska och operativa mål för HUR vi ska nå målbilden om en livskraftig region. Annars riskerar våra visioner om en ökad befolkning snarare bara bli luftiga drömmar utan någon som helst förankring i verkligheten. Som jag ser det så måste vårt parti driva på för att arbeta fram ett regionalt strategiprogram som identifierar utmaningarna och vad som krävs för att åtgärda dem, ett program som ser brett och t.ex. tittar på internationella exempel om hur man kan föra en politik för hela landets utveckling och inte bara storstadsregionerna. Där vore Norge ett intressant exempel med sin inom-regionala beskattning av t.ex. vattenkraft, avskrivning av studielån för boende på landsbygd och exempelvis fritt brukande av en viss andel av den i kommunen producerade elkraften.

Ett sådant regionalt program får mer än gärna vara brett förankrat och kan med fördel tas fram av en arbetsgrupp sammansatt av hela partibredden. Med detta sagt så vill jag se lite nytänk och mod i den regionala politiken och en riktig ansats för regional utveckling i Norrbotten som inte faller inom de traditionella ramarna. Det kommer att kräva en bred samverkan och en samlad kraft bakom tanken om region Norrbotten om vi ska lyckas få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling i länet, enskilda kommuner kommer inte att uppnå detta på egen hand.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s