Den politiska adeln eller politikens förvandling från uppdrag till yrke

Jag har ägnat en del av semestern till att läsa klart Anders Isakssons bok ”Den politiska adeln” i den reviderade versionen från 2006. Boken behandlar i korthet politikens förvandling från ett uppdrag till yrke; från vad du är till vem du är som författaren själv beskriver det. Han avser naturligtvis förskjutningen i betydelsen från vad du uträttat och har erfarenheter av oavsett om det är utbildning, arbetslivserfarenhet etc. till vilken social bakgrund du har, vilken familj du är född inom och därigenom vilka kontakter du har.

Boken är läsvärd, mycket läsvärd, och trots sina ringa 200 sidor lyckas författaren koncentrera sin långa erfarenhet och iakttagelser av svensk politik som journalist bl.a. knuten till DN och Dagens Industri till en lättläst och väl genomarbetad historik för hur vi nått till den professionalisering av politiken och det politiska systemet som vi ser nu idag. Läs mer i denna ledare i DN från 2006 som berör nyutgåvan av Isakssons bok. Köp eller låna boken! Isaksson var för övrigt född Norrbottning, i Piteå närmare bestämt, men avled mycket snabbt år 2009. Han var sidan av journalistiken även författare och publicerade bl.a. en mycket känd biografi om Per Albin Hansson, han var särskilt insatt i det socialdemokratiska arbetarepartiet; något som märks även i ”Den politiska adeln”.

Jag tänker inte orda dess mer om boken i fråga utan om den utveckling som Isaksson målar upp och de förslag som han faktiskt kommer med för att möta utvecklingen. För det Isaksson tycker sig se är en rörelse mot en allt större distansering av makten från medborgarna. En problematik som han bl.a. ger uttryck för genom att visa på hur den absoluta och godtyckligt använda utnämningsmakten hos den allt mer presidentlike statsministern och den utförande makten i allmänhet försvagat riksdagen då allt färre statsråd tas därifrån. Som Isaksson uttrycker det så har partiernas riksdagsgrupper reducerats från att vara reservoarer för potentiella statsråd till att närmast bli en supporterklubb – och inte sällan ett rundningsmärke.

Professionaliseringen av politiken och riksdagens allt mer symboliska karaktär har gjort att makten förskjutits allt längre från folket. Politiken har blivit ett skådespel, en teater eller sport som bedrivs av professionella, ett skådespel vi sällan förstår nyanserna av och en sport där vi inte kan reglerna eller för den delen kan delta på lika villkor som de professionella. Ytterligare en problematik som bidragit till distanseringen är kommunsammanslagningarna som på ett drastiskt sätt har minskat kontaktytorna mellan partierna och verkligheten, från några hundratusen förtroendevalda till idag runt 30 000. Människor i allmänhet har idag relativt liten kontakt med politiker i sin vardag och har liten eller ingen förståelse för det politiska arbetet, något som pga. bredden av förtroendevalda var mer allmänt spridd kunskap tidigare.

Isaksson fortsätter med beskrivningen av hur maktförskjutningen skett. I den allt bredare och stridare strömmen av strömmen av utredningar, propositioner, promemorior, motioner och utskottsbetänkande agerar inte riksdagsmännen under samma villkor som statsråden, den utförande makten har försett sig med alla maktmedel; framför allt en mängd politiska och opolitiska tjänstemän som möjliggör att statsråden spelar i en helt annan division än de förtroendevalda i riksdagen. Som Isaksson uttrycker det: ”en riksdagsledamot har bråkdelen av de personella resurser som ett genomsnittligt kommunalråd förfogar över. Ett statsråd omges av minst sju, åtta politiska medarbetare vid sidan av alla politiska tjänstemän”.

Isaksson menar också att riksdagen även på egen hand devalverat sin betydelse och status genom systemet med ersättare som hoppar in när ledamöterna av olika skäl begär ledigt från uppdraget. En riksdag som vårdar sitt anseende som landets högsta beslutande organ bör inte ha utbytbara ledamöter enligt Isaksson; korttidsvikarierna fyller ingen funktion utom att närvara och trycka på rätt knapp vid omröstningarna. Isaksson menar att ”legitim frånvaro” (oavsett om det rör sig om föräldraledighet, sjukdom, resor etc.) mycket väl skulle kunna hanteras inom kvittningssystemet.

Makt och motmakt
Hur tycker Isaksson då att vi ska bemöta den maktförskjutning som nu sker från de folkvalda församlingarna till de utförande (regering, landstings- och kommunstyrelse)? Hur ska vi ”vitalisera” demokratin?

Han sammanfattar sin åtgärdsbeskrivning i dessa punkter:

– Hellre tätt mellan riksdagsvalen än dagens glest återkommande valrörelser.
– Hellre fortlöpande förnyelse än dagens ordning där alla mandat står på spel vid varje val.
– Hellre en fördröjning av beslut om skatter, förmåner, utgifter och lagar, enligt samma regler som vid grundlagsändringar, än dagens omedelbara ikraftträdande efter enkla majoritetsbeslut.

Isaksson ägnar följande och avslutande del av boken till att utveckla sina tankegångar kring dessa tre principer. Valen skulle kunna läggas upp på följande sätt: i det ordinarie riksdagsvalet väljs 200 ledamöter, därefter utses 50 ledamöter samtidigt med kommunalval i olika delar av landet under vart och ett av de följande tre åren. Varje år skulle det vara val i antingen hela eller i någon del av landet. De fördröjda, vilande, besluten skulle tas upp till slutgiltigt beslut i direkt samband med att ett val avslutats. Detta skulle medföra att valrörelserna mellan de tätare valen skulle handla om förestående beslut, inte om, som Isaksson uttrycker det, ”fluffiga målsättningar för de kommande fyra åren”.

Valen skulle också komma så tätt att möjligheterna till valcykelpolitik i princip skulle omöjliggöras. Isaksson menar att partierna av rent praktiska skäl skulle vara tvungna att föra den politik som de för fram och tror på som de dessutom skulle behöva argumentera för – eller emot – för att vinna väljarnas stöd inför de slutliga omröstningarna i de vilande frågorna.

Denna process skulle kunna kompletteras med en konstitutionell rätt att överpröva riksdagens beslut i folkomröstningar, något som förutsätter en fördröjning av besluts ikraftträdande. Detta skulle ge såväl riksdagsminoritet som medborgare större inflytande i beslutsprocessen. Folkomröstningen skulle i sådant fall endast gälla ja eller nej till beslutet ifråga och ge folket en yttersta beslutsrätt och vid nej innebära att regeringen först efter en viss tid skulle kunna återkomma med ett nytt förslag i samma fråga.

Enligt Isaksson skulle täta val, fördröjning av beslut samt möjligheten att överpröva riksdagsmajoritetens beslut genom folkomröstningar skulle omöjliggöra taktiken att fylla utvalda gruppers plånböcker i slutet av en lång och vallös mandatperiod. Medborgarna skulle dras in i beslutsfattandet, utrymmet minska för innehållslös politisk retorik och öka för en kontinuerlig dialog i sakfrågorna mellan väljare och valda.

Reglering av utnämningsmakten och delat partistöd

Isaksson fortsätter med att formulera behovet av större insyn och klarare regler för hur politiker i t.ex. regeringsställning får använda utnämningsmakten. Han avser inte att politiker per definition ska vara förbjudna att göra karriärer i förvaltningen men däremot att processen måste bli transparent och regelstyrd. En statsminister ska inte i eget intresse plötsligt kunna ”dumpa” ett statsråd till en generaldirektörpost eller belöna gamla kompisar med fina befattningar som ambassadörer eller landshövdingar.

Han menar att det även behöver skapas motmakter inom den styrande eliten inom partierna genom att begränsa partiledningarnas makt över de valda riksdagsledamöterna. Isakssons lösning på detta vore att dela partistödet så att en del går till partiet och en del direkt till den förtroendevalda ledamöten som den senare kan förfoga över självständigt i sitt politiska arbete. Politiska assistenter i riksdagen borde enligt Isaksson förslag inte heller vara anställda av partierna utan av den enskilde riksdagsledamoten.

Från parlamentarism till folksuveränitet

Isakssons tre principer skulle kräva tillägg till grundlagen och är enligt honom vägen framåt från parlamentarism till folksuveränitet. Demokratisk utveckling. Förändringarna i grundlagen skulle öka väljarnas makt att direkt påverka de beslut som fattas. Det skulle också lyfta individens intresse av att rösta på det ena eller andra partiet från en symbolhandling vart fjärde år till en del av demokratins beslutsprocess.

Jag tycker Isakssons tankegångar är intressanta och det skulle vara värt att pröva dessa mer utförligt för att just kunna balansera den utveckling vi ser nu med sjunkande förtroende för och kunskap om det politiska systemet, ökande politikerförakt, sjunkande valdeltagande och den maktförskjutning som sker från de folkvalda församlingarna till de utförande organen.

Frågan om utnämningspolitiken är återigen på dagordningen då dagens ledare av Anders Lindberg bl.a. behandlar problematiken kring detta under rubriken En moderat enpartistat. Där går han till skarp kritik mot Alliansen och deras sätt att hantera frågan om utnämningspolitiken inför valet 2006 då man menade att utnämningspolitiken var partipolitisk (läs socialdemokratisk), detta till trots har Alliansen fortsatt den och utsett vänner till olika ”opolitiska jobb”.

Kritiken de borgerliga framförde var hård. Jag citerar Lindberg:

Regeringen talar inte sanning. Regeringen missbrukar utnämningsmakten. Regeringen finansieras av mäktiga intressen som ställer krav på gentjänster. Det tog inte ens sju år för Alliansen att hamna i samma läge. Makt korrumperar förvånansvärt fort ibland.

Dags att börja diskutera makt och motmakt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s