”Svart på vitt om gruvorna”

Det är titeln på Olov Abrahamssons ledare i NSD i gårdagens (13/5) tidning. I artikeln så manar Abrahamsson till en mer sansad och balanserad debatt kring gruvnäringens villkor i Norrbotten och Sverige och effekterna av den pågående ”gruvboomen”. Problemet är att han gör det på ett mycket oinitierat och grundgående sätt.

Låt mig redogöra för argumentationen som Abrahamsson för i ledaren, det går att sammanfattas i följande punkter:

  1. Gruvor tar upp en väldigt liten markareal av Norrbottens totala yta
  2. Golfbanor tar faktiskt upp mycket större yta än vad gruvorna gör
  3. Det ordnas demonstrationer mot de nya gruvorna och ”gruvboomen” trots att det handlar om så små markarealer
  4. Varför demonstrerar man då inte mer mot att golfbanorna breder ut sig när gruvorna är ett sånt litet problem?
  5. Norrbotten är stort och glesbebyggt. Det finns plats för både gruvor och andra näringar.
  6. Lagstiftningen är tillräckligt bra, så sluta tjafsa om miljön.
  7. Det finns 5,2 miljoner hektar fjällmark i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna. Vad gör det om några gruvor sabbar några promille av det?!
  8. Ska vi ha råd med golf, sportfiske och annat så får vi svälja att det förtreten och acceptera alla dessa nya gruvor.
  9. Inkomsterna. Basnäringarna behövs för den allmänna välfärdens skull.

Det Abrahamsson snarare lyckas med sin ledare är att hälla bensin på elden snarare att åstadkomma en sansad och balanserad debatt. Var ska vi börja?

Källhänvisningen – Abrahamsson uppger att det i lagtexten till minerallagen står att det finns 9000 hektar gruvmark i Sverige. Hm, känns inte som en lagparagraf…vilket det naturligtvis inte finns om man går in och tittar i lagtexten. Han refererar också till SGU, myndigheten vars yttersta ansvar är att göra det så lätt som möjligt att bryta mineraler inom Sveriges gränser. Man kan illustrera myndighetens ”oberoende” med annonsen de lade ut i samband med uppluckringen av minerallagstiftningen under den borgerliga regeringen 1993:

"Join the present "never before seen" claim staking rush for base metals, gold and diamonds in northern Sweden by the international mining industry. Don't wait. Free ground, potential for exploration is rapidly diminishing. The GEOLOGICAL SURVEY OF SWEDEN will give you information and assistance."

”Join the present ”never before seen” claim staking rush for base metals, gold and diamonds in northern Sweden by the international mining industry.
Don’t wait. Free ground, potential for exploration is rapidly diminishing.
The GEOLOGICAL SURVEY OF SWEDEN will give you information and assistance.”

Jämförelsen av gruvverksamhet med golf – Är det så vi ska problematisera all verksamhet då? Outokumpu Oy:s utsläpp och kraftiga miljöpåverkan är det knappast någon som ifrågasätter, särskilt på NSD med tanke på att det var deras journalister som ”grävde fram skiten” och också belönades med ett pris som årets miljöjournalister år 2011. Det är knappast någon som ifrågasätter Rönnskärsverkens kraftiga miljöpåverkan heller, deras utsläpp i kombination med andra industrier har ensamma orsakat att vi idag inte kan äta fisken i Östersjön. Dessa påvisat miljöfarliga verksamheter täcker inte heller en särskilt stor yta, den ena ligger inte ens i Sverige. Då är det ju inga problem enligt Abrahamsson.

I september 2000 havererade en damm i Aitikgruvan i Norrbotten, 1,6 miljoner kubikmeter vatten med förhöjd kopparhalt rann ut i Linaälven, ett biflöde till Kalixälven, en av våra nationalälvar. Länsstyrelsens utredning påvisade att effekterna hade blivit fullständigt förödande om klarningsdammen brustit då denna inte var konstruerad för ett sådant scenario som utspelades annat än vid gynnsamma förhållanden.

Ett annat beklämmande exempel är Svärtträskgruvan i Storuman och Blaikengruvan i Sorsele som bägge initierades av Scanmining som kort därpå förklarade sig själva i konkurs, gruvorna köptes sedan av Lappland Goldminers Sorsele AB som även de gick i konkurs efter en kortare period. Redan ett par år efter att driften av gruvorna igångsatts kunde myndigheterna påvisa tungmetallsläckage från gruvorna som ingen förutsett eller ansetts kunnat uppstå. Dygnet runt läcker i detta nu omkring 200 kg zink ut i vattendragen omkring Blaikengruvan. Vid Lappland Goldminers Sorsele AB:s konkurs fanns endast 3,3 miljoner avsatt för sanering. När Scanmining fick miljötillstånd beräknades ett återställande uppgå till en kostnad av 11 miljoner kronor. Länsstyrelsen har nu räknat på att kostnaderna för sanering kommer att uppgå till åtminstone 200 miljoner kronor. En nota som samhället får stå för.

Det kanske värsta exemplet är Talvivaara-gruvan i östra Finland. En av gruvans dammar har läckt tre gånger sedan gruvan startades år 2008, den senaste gången, under 2012, läckte hundratals miljoner liter vatten ut innehållande nickel, kadmium, aluminium och uran. Händelsen har kallats för Finlands största miljöolycka och nivåerna av tungmetaller i vattendragen är giftiga för levande organismer och kommer att förändra ekosystemet inom ett stort område. Effekterna ses och upplevas redan idag, några kilometer från gruvan är flera hektar död skog och illuktande vattendrag. Människorna i trakten kan inte dricka vattnet, fiska eller nyttja markerna.

Abrahamsson glömmer dessutom att nämna att gruvan förutsätter utbyggnad av infrastruktur, energinät, industriområden etc. Det är inte så att bolagen bara anländer till orten och tar upp ett dagbrott, ytorna är större än det omedelbara gruvområdet. Jag vet av egen erfarenhet från mitt yrke att gruvetableringarna påverkar såväl besöks- som rennäring. Industriområden, ny infrastruktur och utbyggnader kring gruvorna skär av renflyttningsleder, förstör renbetesområden och förstör naturområden som många turistföretagare nyttjar i sina näringar. Det är klart att gruvor i fjällvärlden skulle påverka fjällturismen, det är klart att det skulle låta än ihåligare att prata om ”Europas sista vildmark” om vi börjar tillåta sådan verksamhet även där.

Lagstiftningen är tillräckligt bra – Nej, det är den inte. Minerallagstiftningen, precis som skogsvårdslagen, existerar på sidan av miljöbalken. Bägge lagstiftningarna behöver underordnas miljöbalken. Det finns uppenbara brister i lagstiftningen idag gällande bl.a. miljöprövningen. Konsekvensprövningarna ligger i sista led, miljöprövningen är placerad som ”bromskloss” och filter och får agera ”bad guy” i media. När miljöprövningen genomförs har nämligen redan företaget som ligger bakom prospekteringen berett väg för projektet bland lokala beslutsfattare och byggt upp en ”förväntan” i lokalsamhället. Gruvan presenteras ofta som den enda lösningen. Prospekteringsprocessen splittrar samhällen och är inte en demokratisk process, förutom den beskrivna problematiken ovan har civilsamhället och lokala beslutsfattare ytterst lite att i slutändan säga till om, få har rätt att överklaga. Det finns även uppenbara brister i uppskattningen av kostnaderna som beräknas för återställande av markerna i samband med att verksamheten upphör.

Det är även så absurt stadgat i lagstiftningen att markägaren kan åtalas om det, som i fallet med de konkursade gruvorna i Blaiken och Svärtträsk i Västerbotten inte finns något bolag att åtala. Markägaren som inte har något att säga till om etableringen från första början kan rent principiellt alltså få bära ansvaret för sanering och återställande.

Likaledes är det också idag möjligt att enligt gällande lagstiftning externalisera, dvs. överföra kostnaderna för sanering och återställande på samhället. Går verksamheten dåligt, ja, då kan man alltid begära bolaget i konkurs. Det gjorde Lapland Goldminers AB med sitt dotterbolag Lapland Goldminers Sorsele AB som ägde och drev gruvorna i Svärtträsk och Blaiken. Nu står samhället med en saneringsnota på omkring 200 miljoner kronor, moderbolaget, Lapland Goldminers AB, fortsätter däremot obehindrat sin verksamhet. De kan få rasa vidare och skita ned med nya dotterbolag var helst de går fram i Sverige.

Inkomsterna behövs för välfärden – Visst. Om det då de facto hade varit så. Som bekant har vi en mineralavgift idag på 2 promille, av dessa går endast 0,5 promille till staten. Mineralavgiften är samhällets försäljningspris på våra gemensamma naturresurser, det innebär att vi ger bort våra naturresurser. Så länge vi ger till LKAB, dvs. oss själva, spelar det ingen större roll. Desto större problem blir det när vi ger till utländska bolag registrerade på Cayman-öarna eller andra skatteparadis. Med en vingklippt bolagsskatt och möjligheten att trolla bort vinster genom interna lån och räntesnurror etc. är det nog inte så mycket som faller den gemensamma välfärden till godo Abrahamsson. Lägg därtill då att de utländska bolagen i Pajala och Jokkmokk använder sig av gästarbetare så tillfaller inte mycket skattepengar till kommunen heller, bara kostnader… Det är väl kanske därför Abrahamsson bara lyfter LKAB som exempel på hur viktig basindustrin är, det är ju det enda exemplet som faktiskt ger några större vinster för samhället.

Slutligen så väljer jag att citera ur rapporten Miljöpåverkan från gruvindustrin från 2008 som sammanställdes av Kersti Karltorp på uppdrag av Andra AP-fonden och AP-fondernas etikråd:

Precis som under prospektering och provbrytning blir miljöpåverkan från utvecklingssteget störst om det sker i ett tidigare orört område. Utvecklingen av en gruva innebär att behovet av vatten ökar, vilket kan leda till konflikter om vattentillgången redan är begränsad i området. Utvecklingen av gruvor ovan jord medför att landskapet deformeras och skog avverkas, vilket leder till minskat skydd för djurlivet i området och ökad erosionsrisk. Underjordsgruvor medför risker för sättningar och ändrade mönster för vattnets flöde, vilket kan leda till att vattendrag i närheten torkar ut eller svämmar över. Gruvdrift har stor inverkan på kringliggande ekosystem och kan leda till att den biologiska mångfalden minskar (Miranda m.fl., World Resources Institute, 2003).

Exploateringen innebär att malm bryts i ekonomiska kvantiteter. Vilken brytningsmetod som används avgörs av fyndighetens form och läge (Hartman och Mutmansky, 2002). Majoriteten av all brytning sker ovan jord, vilket beror på att det är mer ekonomiskt samt att processerna för att utvinna ovan jord effektiviseras kontinuerligt. (Aswathanarayana, 2003) I rapporten beskrivs dagbrott, lakning, hydrauliska metoden samt brytning under jord med eller utan återfyllnad. Storskalig gruvdrift har stor lokal miljöpåverkan. Dagbrott medför att landområden deformeras, skog avverkas och att stora mängder avfall uppstår. Förändringar i landskapet leder till ökad erosionsrisk, vilket i sin tur kan orsaka sedimentering i ytvattnet och stora negativ inverkan på det marina livet. Dagbrott leder till spridning av damm och har större inverkan på luftkvalitet än underjordsgruvor. Påverkan på vattenkvalitet är troligen lika stor från gruvor ovan som under jord. Underjordsgruvor medför risker för sättningar och ändrade vattenflöden. Gruvindustrin använder mycket energi och förbränning av fossila bränslen är den vanligaste energikällan. Detta leder till utsläpp av växthusgaser och med största sannolikhet klimatförändringar. Gruvdrift orsakar också utsläpp av damm, partiklar, svaveloxider, kväveoxider och andra farliga ämnen, med en rad olika hälso- och miljöproblem som följd (Marcus, 1997).

No-go areas

Jag efterlyser en problematisering av miljöperspektivet Abrahamsson, en expansion av gruvnäringen får inte ske på bekostnad av miljö och människors hälsa. Vid prospektering måste hänsyn tas till om gruvdrift är lämplig i det aktuella området, till exempel med avseende på om området innehåller ekosystem med högt bevarandevärde eller om gruvdrift skulle innebära mycket hög risk för miljö. Det behövs en bredare debatt om så kallade no-go-areas dvs. områden där gruvdrift inte bör bedrivas.

Globalt pågår en debatt om så kallade no-go areas inom gruvindustrin och dialog förs mellan International Union for Conservation of Nature, IUCN, och International Council of Mining and Metals, ICMM, om biologisk mångfald och gruvdrift (International Union for Conservation of Nature). I dagens läge säger ICMM:s hållbarhetsprinciper att gruvföretag ska respektera områden som enligt lag ska skyddas samt Världsarvsområdena.

Debatten behöver dock breddas än mer och omfatta även civilsamhället och oberoende forskning och framför allt behöver debatten föras i Sverige. Man kan t.ex. fråga sig hur staten i form av myndigheten Bergsstaten överhuvudtaget kan överväga gruvbrytning inom världsarvet Laponia med tanke på ICMM:s ståndpunkt i frågan.

Likaledes efterfrågar jag var folkhälsoperspektivet återfinns. Det finns idag ingen forskning mig veterligt om gruvnäringens påverkan på folkhälsan. Vi vet att damm, tungmetaller och andra gifter som släpps ut av gruvnäringen påverkar människors hälsa negativt men vi vet inte i vilken utsträckning. Jag efterlyser därför att regeringen utformar ett åtgärdsprogram som bl.a. innefattar en folkhälsoundersökning mellan befolkningen i malmfälten och i ett område som inte påverkas av gruvdrift.

Gör om, gör rätt Abrahamsson

Det handlar alltså inte om en obalanserad och osansad kritik av gruvnäringen och gruvboomen. Det är knappast någon som menar att vi inte ska ha någon gruvnäring alls i Norrbotten eller Sverige men den ska ske med ansvar och med miljön i första rummet. Norrbotten och vårt samhälles möjligheter till en långsiktigt hållbar utveckling får aldrig äventyras. Både lokalsamhället och det svenska samhället i stort måste få en större andel av vinsterna, kraven på bolagen måste också vara större, det får inte vara så att de bara kan komma hit, öppna en gruva, konkursa när man fått sitt och lämna sanering och återställande till samhället. Det vi ser reaktioner på idag är gränsande till desperation, människor känner sig pressade och utnyttjade och man känner att det man tidigare fick, arbetstillfällen och del av vinsterna inte längre är ett gällande avtal. Människor, norrbottningar, känner att vår livsmiljö hotas. Möjligheten till en långsiktigt hållbar utveckling hotas. Vad gör vi med förgiftat dricksvatten? Dioxin-fisk i vattendrag och hav? Förorenad luft?

Nej Abrahamsson, din diskussion håller inte, den håller inte för en ledare i NSD och den håller inte din vanliga kvalitet. Läs Miljöpåverkan från gruvindustrin, läs rapporten Hållbar regional utveckling i Västerbotten, läs Norrbottensakademins skrifter, läs Cerums rapporter som finns online och en rad andra rapporter, skrifter och källor som finns lättillgängliga innan du ger dig in i en diskussion i ämnet, då först kan vi ha en balanserad och sansad diskussion.

Annonser

4 thoughts on “”Svart på vitt om gruvorna”

  1. det är pappersindustrin som har stått för de största föroreningarna i östersjönoch bottenhavet .Och den här debatten att det inte går att äta fisken från havet här ute är mycket kraftigt överdrivet,jag var yrkesfiskare i många år och Lunds universitet hade i uppdrag att i en ankät ta reda på om personer storätare av fisk främst laxfiskarfrån bottenviken,om dessa personer var sjukare än dom som inte åt fisk.våran familj hade alltid ätit massor av fisk främst laxfiskar så vårat hälsoläge blev kollat under flera år och vi var nästan aldrig sjuka och det kunde inte forskarna förstå
    enligt deras teorier borde vi varit väldigt sjuka så mycket fisk som vi åt även min fru under graviditeterna 4 st barnen välskapta och ytterst sällan sjuka.

    • Det går fortfarande inte att komma ifrån att fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern har ett högt innehåll av dioxiner och PCB. Dessa kan påverka utvecklingen av hjärnan och nervsystemet. Höga halter av dessa ämnen kan också leda till nedsatt immunförsvar, fortplantningsförmåga, hormonsystem samt orsaka cancer. Bara för att ni under en kortare tid inte uppvisade några bieffekter betyder inte det att ni på längre sikt klarar er. Dioxinerna och PCB ansamlas i kroppen hos oss, precis som på fiskarna, det försvinner inte. Ju mer ni äter desto högre koncentrationer kommer ni också att lagra i kroppen.

      Det är lite som rysk roulette, 5 av 6 ggr kanske det inte smäller men förr eller senare gör det det. Jag kommer aldrig att leka rysk roulette med vare sig mig själv, min partner eller mina framtida barn. Innan industrialiseringen behövde vi aldrig oroa oss över maten vi åt. Nu måste vi alltså vänja oss vid tanken att mycket av vår mat i mindre eller högre grad på något sätt innehåller gifter.

      Det är beklämmande.

      http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Kemiska-amnen/Dioxiner-och-PCB/

      http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/104416?programid=2519

  2. Problemet med ledaren är främst att den bygger på gamla källor: SGU:s rapport är från år 2005 och SGU:s utredning om Sveriges malm- och mineraltillgångar är från år 2008, som ledarskribenten använt sig av utan att uppge det i ledaren – det får man veta om man kontaktar honom. I utredningen från år 2008 står det till exempel att 356 undersökningstillstånd beviljades för hela Sverige år 2007. För närvarande ligger det antalet på 269 för Norrbotten och 273 för Västerbotten vilket ger en totalsumma på 542 för de båda länen tillsammans, vilket till och med överskrider det totala antalet SÖKTA tillstånd under år 2007 som var 406 för HELA Sverige. Undersökningstillstånd betyder att innehavaren av tillståndet har rätt att undersöka mineral- och stentillgångar på det inmutade området, och antalet på den typen tillstånd har alltså ökat kraftigt sedan år 2008 – vilket gör att det går att anta att även antalet gruvor som kommer i drift kan komma att öka. Och under rubriken ”Gruvor i drift” i samma utredning så nämns naturligtvis inte Northland Resources gruva i Pajala eftersom den inte fanns år vare sig år 2007 som utredningen gäller eller år 2008 när den publicerades, utan i texten står det endast att företaget planerar, ja planerade, att bryta järnmalm. Idag har Northland Resources tre beviljade bearbetningstillstånd, och inte enbart för brytning av järnmalm utan också koppar. Exemplen visar att dagsläget för gruvdrift och -verksamhet inte ser helt likadan ut som den gjorde för fem år sedan. Siffran 5,2 miljoner hektar är tagen ur SCB:s rapport från år 2005, vilket gör siffrorna lite gamla. Dagsaktuella siffror hade gjort sig bättre att jämföra med.

    Ett annat problem är tolkningen av SGU:s nyhetsbrev från februari i år som görs i ledaren. I nyhetsbrevet står det på första sidan att 20.000 hektar av Sveriges yta upptas av ”bearbetningstillstånd” och att 9.000 hektar upptas av ”gruvor (enligt minerallagen)”.
    http://www.sgu.se/dokument/nyhetsbrev/metaller-och-mineral-februari_2013.pdf
    Bearbetningstillstånd är det samma som att driva gruva. Alla gruvor som drivs i Norrbotten idag av LKAB, Boliden och Northland Resources har bearbetningstillstånd. Så det skulle egentligen betyda att 29.000 hektar av Sveriges markyta idag upptas av gruvdrift eftersom 20.000 plus 9.000 är lika med 29.000 Det vore i sammanhanget dock bäst att ringa till SGU och höra efter vad som menas med ”bearbetningstillstånd” respektive ”gruvor (enligt minerallagen)”, men det är så att enligt lag, och då minerallagen, får inga gruvor drivas utan bearbetningstillstånd.

    Med vänlig hälsning,
    K. Granqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s