I en individualiserad värld finns inga strukturella orättvisor, bara individuella misslyckanden

Vi lever och verkar alla i och under strukturer oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så tycker jag mig också se att vi i en allt högre grad skuldbelägger de enskilda individerna för att de av en eller annan anledning hamnat i samhällets utkant. Människor som är långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa, hemlösa etc. utmålas påfallande ofta som myglare, fuskare och svaga. Människor som av någon anledning misslyckas i samhället blir nedvärderade av de som lyckats, man betraktar dem som fria individer som haft samma förutsättningar och val i livet men trots detta gjort fel val och inte utnyttjat sina chanser och därmed misslyckats.

Men är det verkligen så enkelt? Självklart inte.

Jag läste en artikel i The Northern Journal (en oberoende tidning som täcker nyhetshändelser i regionerna Northern Alberta och Northwest Territories i Kanada) med titeln Mining holds empty promises for Northerners som på ett illustrativt sätt belyser hur strukturer egentligen kan ligga bakom många individuella ”misslyckanden” men att de intressen som upprätthåller strukturerna överför skuldbördan på de enskilda individerna trots att de senare till stor utsträckning aldrig haft någon möjlighet att påverka sin framgång.

Artikeln är baserad på forskning utförd inom den kanadensiska antropologen Lindsay Bells avhandlingsarbete. Som del av hennes avhandling följde hon elever inom ett träningsprogram särskilt inriktat och utformat för arbete inom gruvnäringen. Under de 18 månader som hon följde programmet var det bara en av 90 elever som fick anställning vid programmets avslutning. Detta trots vidlyftiga löften om skriande brist på personal.

Det här skapar en stor ”pool” av ensidigt tränad arbetskraft, ensidigt tränad till arbete inom gruvnäringen. Bell menar att detta är precis vad som krävs för att hålla naturresursindustrin lönsam. Jag använder medvetet ordet ”träning” och inte ”utbildning” för det både bransch- och statsfinansierade programmet då jag instämmer i Bells definition av begreppen; ”träning” är inte detsamma som ”utbildning”. ”Träning” avser leverans av den för näringen behövliga arbetskraften med en begränsad och av branschen efterfrågad kompetens och är alltså långt ifrån detsamma som ”utbildning” som syftar till att ge individen kunskap för att så självständigt som möjligt kunna göra medvetna val och därmed mer självständigt forma sitt liv.

Bell argumenterar övertygande för att man genom att upprätthålla en ekonomisk otrygghet för ”northerners” (dvs. de boende i de ovan nämnda regionerna), vilket man bl.a. gör genom denna typ av ensidiga branschutbildningar som sällan kvalificerar till anställning utanför gruvnäringen, ser till att det alltid finns en grupp människor som är redo att köpa löften om de möjligheter som utvinning av naturresurser ska ge i den inte alltför avlägsna framtiden. En framtid som precis som regnbågen ser ut att vara så nära men på något vis alltid lyckas vara precis utom räckhåll. Genom att ”träna” arbetskraft ser man både till att ha ett överskott av arbetskraft och dessutom att man håller lokalsamhället på halster, man binder upp samhället till ett konstant beroende av kommande gruvprojekt. Genom överskottet av arbetskraft skapar man också en hård konkurrens om de fåtaliga tjänsterna och en påföljande lönedumpning.

Bell kunde också observera att man i programmet formade studenterna till att anse att det var deras egna, individuella ansvar för om de lyckades eller misslyckades i sin framtida karriär och att det alltså inte var beroende av strukturella orättvisor. Strukturella orättvisor som oundvikligen skulle resultera i arbetslöshet för de allra flesta inom träningsprogrammet. Man undvek alltså att ta upp det faktum att antalet sysselsatta inom naturresursindustrin, däribland gruv- och skogsnäring, kontinuerligt sjunker pga. ökad mekanisering och automatisering. Något som jag tidigare bloggat om i inlägget Hur ”bra” går det egentligen för Norrbotten?, där refererar jag bl.a. till Nils-Gustav Lundgrens forskning, professor i ekonomisk historia vid LTU, som påvisat att de miljardinvesteringar som nu sker i Norrbotten leder till färre sysselsatta och ökad produktion, ekonomisk tillväxt i betydelsen produktionsökning verkar i Norrbotten skapa en regional tillbakagång.

När några av elevernas ”examen” sammanföll med den globala finanskrisen så sade man till dem att ”inte vara ett offer för omständigheterna”. Som Bell själv uttrycker det: ”Jag fann det hjärtskärande. Något som i grund och botten är strukturellt betingat individualiseras”. Man förstärkte även denna individualisering genom att belöna de elever som talade om det ”individuella ansvaret” och som lärde sig att inte beskylla andra för sin lott i livet. Eleverna fick heller aldrig möjlighet att kritisera programmet och sparkades ofta ut om de inte till fullo omfamnade tanken om att deras framtid var som lönearbetande inom gruvnäringen.

Det är som att jag som utbildad arkeolog skulle utbildas med tanken om att det är mitt eget personliga misslyckande om jag inte lyckas få arbete. Att jag skulle utbildas till att inte kritisera utbildningen eller andra för mina tillkortakommanden, att hela ansvaret låg hos mig. Det vore fullt möjligt att resonera så, det vore fullt möjligt att lägga ansvaret för att så många arkeologer går arbetslösa på att dessa individer helt enkelt misslyckats. De har inte varit tillräckligt social, dugliga, inte lagt ned nog engagemang.

Så enkelt är det ju inte. Det är ett faktum att det utbildas för många arkeologer sett till antalet ”fasta” tjänster som finns i Sverige. Det är också ett faktum att det behövs många fältarkeologer periodvis, beroende på hur många infrastruktur- och andra byggprojekt som är igång som berör de kulturmiljöer som vi enligt lag både är gemensamt ansvariga för och som måste dokumenteras för eftervärlden innan de schaktas bort. Det är också ett faktum att humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar har lägre status än t.ex. naturvetenskapliga och erhåller ca hälften av den studentpeng som de senare utbildningarna erhåller per student. Detta innebär att man på lärosäten ofta tar i stora kullar till humanistiska utbildningar, däribland arkeologi, eftersom man anser att dessa inte behöver lika mycket lärarledd tid som t.ex. naturvetenskapliga utbildningar.

Bidragande orsak är finansieringssystemet till universitet och högskolor som ger lärosätena halva studentpengen i samband med att studenten påbörjar sina studier och resterande del när de examineras. För att då få lönsamhet i de humanistiska- och samhällsvetenskapliga utbildningarna tar man då i många fall in så många studenter som möjligt och kompromissar med kraven för att så många som möjligt ska komma igenom till examen. Detta leder till att man devalverar dessa utbildningars värde. Det leder också till att studenter måste börja studera längre för att kunna ha en ”konkurrensfördel” i relation till att så många t.ex. har en filosofie kandidat i arkeologi.

Sammantaget leder alla dessa strukturella problem till att vi idag har en ”mättad marknad” av arkeologer, hård konkurrens om tidsbegränsade anställningar, anställningar som förhållandevis ofta är till dåliga villkor och låga löner pga. konkurrensen.

Men, om man då inte vet om dessa strukturer, utan ”tränas” till att anse att problemet och lösningen ligger hos en själv blir resultatet att många individer går förlorade för samhället och deras liv formas av strukturer som är av människan skapade. Strukturer som går att förändra, som ingalunda är givna av Gud eller någon annan allsmäktig varelse, strukturer som dock försvaras, åtminstone i fallet med gruvnäringen av stora ekonomiska intressen.

Bell avslutar sin intervju med följande rader:

Trots de magra resultat som träningsprogrammen för gruvnäringen resulterat i sett till anställningar och anställningstrygghet tycker Bell att det är fascinerande att människorna i norr fortsätter ha sådan stark tilltro till en framtid kopplad till utvinningen av ändliga naturresurser.

Hon konstaterar att detta sannolikt beror på att den politik, ekonomisk och social, som förts från staten såväl idag som historiskt sett har gestaltat befolkningen i Northern Alberta och Northwest Territories som ett folk i nöd och i behov av räddning (något som även omfattar regionerna Yukon och Nunavut, dessa områden kallas även ibland för Kanadas ”inhemska kolonier”, Oxenstiernas citat ”I Norrland hafva vi ett Indien, blott vi förmå att bruka det” känns igen). Den här påtvingade offerrollen har lett till att man inte längre ser de befintliga och alternativa näringarna och levnadssätten som meningsfulla.

Den här föreställningen används för att rättfärdiga utvinningen av naturresurser, man uppmuntrar denna (van)föreställning från såväl industri som stat en del av en större strategi för att minska fattigdomen.

– Gruvnäringen är lösningen på problemet, men min fråga är, hur visste ni att det fanns ett problem till att börja med? Att människor fortsätter prata om andra människor som problem är vad som faktiskt får det hela att fungera säger Bell.

– Det finns hela tiden den här obeskrivliga viljan att förbättra. Det är motorn. Så det är inte enbart att de vill förbättra ekonomin, utan de gör de också av ren välvilja säger man. Det finns alltså alla dessa ”goda intentioner”. Men det vi borde göra är att stanna upp och fråga oss vad de förbättrar?

Bell fortsätter med att konstatera att de här ständiga svängningarna mellan ”osäkerhet” och ”möjlighet” som skapas av gruvnäringen tjänar till att förlänga statlig overksamhet i viktiga sociala frågor som rätt till markanvändning och bostadsbrist i lokalsamhällen.

– Jag kallar det för ”uppskjutandets politik”, den här idén om att det blir bättre sen. Det är vad utvinnandet av naturresurser och industrin omkring den gör. Den tar samtida problem (sociala, miljö etc) kopplade till utvinningen och sätter dem i relation till en inte alltför avlägsen framtid; det är okej att vi har de här problemen och svårigheterna nu för det är en lösning på väg.

Det finns många fler paralleller mellan Northern Alberta, Northwest Territories, Yukon och Nunavuts situation som ”kolonier inom landets egna gränser” och Norrland. Fler än vad det finns utrymme att presentera här. Det viktiga budskapet med Lindsay Bells forskning är att Norrbotten är inte någon isolerad region, det sker liknande processer i andra delar av världen med samma förtecken som här. Processer som trots avkolonisering och demokratisering fortfarande har en prägel av kolonialt utnyttjande av såväl människor som miljö. Ett utnyttjande som börjat leda till att människor ”tränas” istället för att ”utbildas”, som tränas till att bortse från strukturer och acceptera strukturella orättvisor som sina egna, personliga misslyckanden.

Folkbildningen måste med andra ord dammas av ordentligt och återigen få en reell betydelse… Strukturer ska formas av oss alla, inte enbart av starka ekonomiska intressen. Vi ska också ha samma grad av utbildning för att kunna ifrågasätta de strukturer vi lever inom så att vi kan fatta medvetna och självständiga beslut om hur vi ska leva våra liv.

Det får aldrig vara sådana här åsikter som styr, sagt av en antropolog anställd av industrin med anledning av deras program om socialt ansvarstagande inom näringslivet (CSR) på en gruvindustrikonferens som Bell närvarade på 2007 (manus i bearbetning, tack och bock till Bell för att jag fått använda det):

The bottom line of the intent of these programs was made clear at a mining industry conference I attended in 2007. As part of their “sustainable human development panel,” an industry-anthropologist declared, “Beyond the feel good, effective CSR maximizes benefit by minimizing slow down . . .Social unrest results in high costs . . . even small groups can cause problems later; women, youth, indigenous people . . . You have to know. Who are the opposition?”

Who are the opposition? Vem är oppositionen? Vilka av oss kan skapa problem senare? Sociala oroligheter resulterar i höga kostnader… Människor är bara ett hinder på vägen mot utvinning, man utformar därför strukturer för att minimera problemen, inte för att ta ett socialt ansvar.

Annonser

2 thoughts on “I en individualiserad värld finns inga strukturella orättvisor, bara individuella misslyckanden

  1. Pingback: Dags att öppna ett nytt kapitel i Norrbottens och Norrlands historia, svar till Olov Abrahamsson | En humanist i arbetslivet

  2. Pingback: EU på besök i Kiruna! Kunskapsunderlag om Norrbotten till Jens Nilsson och andra EU-politiker | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s