Dags att öppna ett nytt kapitel i Norrbottens och Norrlands historia, svar till Olov Abrahamsson

Jag väljer att se Olov Abrahamssons ledare i gårdagens (21/5) NSD under titeln Gruvorna lyfter länet åtminstone delvis som ett svar, eller åtminstone reaktion på, mitt svar på hans föregående ledare på samma ämne. Det är inte mycket till svar däremot. I den nya ledaren så finns inte mycket nytt om man jämför med den som Abrahamsson skrev den 13 maj.

Abrahamsson ger sig ut i en utläggning om sina personliga erfarenheter av gruvnäringen och om hur gruvnäringen på 1980-talet ansågs som död och en näring utan framtid. Han liknar LKAB:s återhämtning efter 1980-talets mörka år som fågel Fenix återuppståndelse ur sina egna askor, en återhämtning som kulminerar med invigningen av den nya huvudnivå på 1365 m djup.

Och visst har gruvorna och basnäringarna i övrigt haft en viktig roll för utvecklingen i länet, varken odelat positiv eller för den delen odelat negativ. Det går inte att komma ifrån eller förneka att utan gruvorna hade inte samhällena Kiruna, Gällivare, Malmberget funnits. Det går inte att förneka att de stora investeringarna i början av 1900-talet i det som brukar kallas för det norrbottniska megasystemet, vattenkraft, järnväg, försvar, malmhamnen i Luleå och mineralutvinning, skapade ett antal stora arbetsplatser som under en period, och i vissa fall fortfarande, sysselsätter direkt och indirekt många tusen personer.

Samtidigt så infriades inte förhoppningarna om spridningseffekterna som investeringarna förväntades ge, ”undervegetationen” till de stora industrierna uteblev till stora delar. Detta berodde på att länet inte hade tillräckligt med inhemsk kompetens och kapacitet att utnyttja de möjligheter som de externt styrda satsningarna på modern teknik erbjudit. Länet var inte heller tillräckligt attraktivt för att kunna locka andra externa aktörer till satsningar vid sidan av de råvaruutnyttjande.

Ytterligare en av förklaringarna till att förhoppningarna inte infriades var länets bristande kommunikationer. Dåliga vägar och halvårslånga stopp för sjöfarten var rent fysiska hinder men till detta räknas även de höga fraktpriserna för gods på järnväg och framför allt den s.k. värdetarifferingen vilket medförde högre transportavgifter för förädlade och mera värdefulla varor.

Detta var självklart något som inverkade oerhört negativt på norrbottniska företags möjligheter att konkurrera med industrier med ett mer centralt läge i förhållande till avsättningsmarknaderna. Länets svaga industriella tradition och vana av egenföretagande bidrog även det till svårigheten att få far på olika orters lokala näringsliv.

Till tidens problem hörde också bristen på kapital och det stora beroendet av externa kapitalägare. Kopplat till det senare var ett annat problem: det höga skatteläget. Det höga skatteläget berodde bl.a. på att personer med stort ägande i norr som regel var bosatta i södra eller mellersta Sverige där de också betalade skatt. Skatteläget bidrog till att driva upp löneläget till nivåer som inverkade negativt på nyföretagandet.

En del av problemen kan tillskrivas avstånden, den glesa bebyggelsen och den ringa befolkningen men strukturer hade också etablerats som var i linje med tidens mer eller mindre medvetna koloniala tankesätt. Ett konkret för det koloniala tankesättet som uppbars av företag och staten i relation till Norrland och däribland Norrbotten återfinns i en skrivelse från Vattenfall från 1918 där bolaget formulerar något som kan beskrivas som en nationell avsättningsstrategi. I dokumentet sade man bl.a. att den energikrävande och ur arbetskraftssynpunkt mindre kunskapskrävande industrin skulle förläggas till områden som Porjus medan den betalningsstarkare elektromekaniska industrin ”som på grund av sitt vida större produktionsvärde per kilowattimme använd energi och vida större förmåga att ge arbete åt yrkesskicklig personal” borde ha företräde i Trollhättan.

En konsekvens av detta tänkesätt var att det under lång tid inte ansågs angeläget att etablera några högre utbildningsinstitutioner på det tekniska området i Norrbotten.

Så Olov Abrahamsson det behövs inga historielektioner i Norrbottens historia till en utbildad arkeolog som dagligen arbetar med de norrbottniska kulturarven och att föra ut kunskap om dem till allmänheten. Jag känner till historien. Även före 1980. För den som däremot vill läsa mer om den industrialisering som tog sin början i slutet av 1800-talet kan läsa mitt blogginlägg En historiska tillbakablick.

Ett nytt kapitel

Det är snarare dags att vi skriver ett nytt kapitel i vår norrbottniska och norrländska historia. Jag har i tidigare blogginlägg lyft fram behovet av en ny regional utvecklingspolitik som baserar sig på tanken om en hållbar utveckling. Anledningen till detta är att det går inte att bygga en hållbar regional utveckling enbart på utvinning av naturresurser. Nedan följer en kortare redogörelse om varför, vill ni läsa mer om detta kan ni läsa mitt inlägg om hur ”bra” det egentligen går för Norrbotten.

Förespråkarna för ekonomins nuvarande utformning lyfter ständigt fram Norrbottens produktion per capita (BRP), som tillhört landets högsta under hela 2000-talet, som ett mått på hur framgångsrik den rådande ordningen är. Det som ligger bakom denna produktivitetsutveckling är till stora delar den pågående råvaruboomen med höga metall-, mineral- och energipriser som följd.

En hög lönsamhet i dessa sektorer medför regelmässigt enligt professor Nils-Gustav Lundgren vid LTU en rad stora investeringar i produktionsanläggningar och inom transport-, kommunikations-, energi- och byggsektorerna som i sin tur spär på tillväxten. Problematiken bakom denna tillväxt består dock i att investeringarna syftar till att öka produktion och samtidigt reducera kostnader. De två primära kostnaderna man vill reducera är de för arbetskraft och energi.

Ökad produktion och ett minskat antal anställda är det oundvikliga resultatet av de miljardinvesteringar som nu sker och som kommer att ske framöver i Norrbotten. Färre sysselsatta innebär att underlaget för välfärden och upprätthållandet av ett livskraftig samhälle med ett gott tjänsteutbud blir allt svårare. Enligt  Lundgren verkar ekonomisk tillväxt i meningen produktivitetsökning i Norrbotten skapa en regional tillbakagång.

Men det är inte bara gruvförespråkare i Sverige som använder retoriken med BRP per capita, den används även av gruvnäringen i Kanada, ett annat av världens länder där glesbyggda regioner utnyttjas på precis samma sätt som Norrland och Norrbotten. År 2008 gled regionen Northwest Territories i Kanada upp som nummer ett i BRP per capita i hela Kanada och som nummer 2 i världen. Fantastiskt kanske någon tänker, men det säger egentligen inget annat än att det är en hög produktion och stora värden som exporteras från regionen som slås ut på en befolkning av endast omkring 42 000 personer.

BRP per capita säger heller inget om hur välståndet fördelas från utvinningen och blir för delen bara bättre ju färre vi blir, detta gäller för såväl Norrbotten som de andra Norrlandslänen som i Northwest Territories i Kanada. Industrin effektiviserar produktionen till priset av färre sysselsatta och lägre energikostnader. Detta är inget problem i regioner och kommuner som har en mer varierad och mångsidig arbetsmarknad då de övertaliga kan få anställning i andra näringar och därmed bli kvar på orten, men i regioner som Norrbotten, Norrland och Northwest Territories så sitter man i en kraftig beroendeställning till industrin. Om arbetstillfällena i naturrresursindustrierna blir färre, vilket de blir om inte mängden, antalet, gruvor exempelvis ökar, blir resultatet att allt fler arbetstagare slåss om jobben. Detta innebär på sikt att löner och villkor kan sänkas och försämras, även i Sverige. Det innebär också att de som blir övertaliga flyttar från regionen eller åtminstone kommunen. Kommuner och lokalsamhällen blir i sådana här situationer desperata och tar tacksamt emot t.ex. nya gruvetableringar till nästan vilket pris som helst.

Lindsay Bell, antropolog vid universitetet i Toronto, har studerat gruvnäringen i Kanada i sitt avhandlingsarbete. Bell påvisar övertygande med sin forskning att man genom att upprätthålla en ekonomisk otrygghet för ”northerners” (avser de boende i Northwest Territories, Northern Alberta, Yukon och Nunavut), vilket man bl.a. gör genom ensidiga branschutbildningar som sällan kvalificerar till anställning utanför gruvnäringen, ser till att det alltid finns en grupp människor som är redo att köpa löften om de möjligheter som utvinning av naturresurser ska ge i den inte alltför avlägsna framtiden. En framtid som precis som regnbågen ser ut att vara så nära men på något vis alltid lyckas vara precis utom räckhåll. Genom att ”träna” arbetskraft ser man både till att ha ett överskott av arbetskraft och dessutom att man håller lokalsamhället på halster, man binder upp samhället till ett konstant beroende av kommande gruvprojekt. Läs mer i detta inlägg.

Bell konstaterar även att de lokala folkvalda församlingarna (att likställas med kommunfullmäktige-nivå Sverige) fått det allt svårare att möta det ökande trycket på den offentliga välfärden och servicen. Detta på grund av att man i Northwest Territories har en av världens lägsta royalties (närmast att jämföra med vår svenska mineralavgift, med skillnad att den får brukas av ”kommunen”) på de brutna värdena samt det ökade antalet gästarbetare vilka inte medför täckning i form av skatteintäkter för den service och välfärd de brukar. Det här gör sammantaget att det enda man på lokal nivå kan göra är att uppmuntra gästarbetarna till att flytta permanent till ”kommunen” och hoppas på regionalt eller statligt stöd. Bostadsbrist och skenande bostadspriser är vardag.

Parallellerna till situationen i Sverige idag bör framgå klart för den eller de som är det minsta insatta i frågan.

Varför behövs då en annan regional utvecklingspolitik för Norrbotten och Norrland? En utveckling som inte är ensidigt låst till utvecklingen av basnäringarna?

Jag tror och hoppas att svaret finns mellan raderna i min text ovan. Men för att tydliggöra: vi behöver en annan politik i vår del av landet för att vi ska kunna föra Norrbotten och Norrland som helhet mot en mer självständig utveckling. Så länge vi är ensidigt beroende av utländskt kapital och en naturresursindustri som ständigt effektiviserar kommer lokalsamhället att sitta i en rävsax. Man kommer att vara beroende av nästa gruvetablering, nästa projekt. Man kommer att vara öppet mål för lyckosökare som kan dra ihop kapital för att till låga kostnader kunna håva in stora vinster, något som gjorts möjligt tack vare den nu gällande lagstiftningen. Vi måste vara medvetna om att den ekonomiska struktur som dominerar Norrbotten i så oerhört hög grad idag har sitt ursprung i en utveckling som tog sin början i slutet av 1800-talet i syfte att utvinna malmen i malmfälten.

Detta, tillsammans med övriga basnäringar, har format synen på hur länets och även Norrlands ekonomi ska se ut på ett väldigt starkt och onyanserat sätt. Ett exempel på hur starka strukturerna är kan illustreras av en forskningsrapport från Cerum (Centrum för regionalvetenskap) i Umeå med titeln Norrländska utvecklingsstrategier under nya förutsättningar för tillväxt och beslutsfattande 1990-2010: förstudie där man studerat de regionala utvecklingsprogrammen i de fyra nordligaste Norrlandslänen och jämfört dem med liknande program från 1960-talets senare hälft. Det fanns en uppseendeväckande likhet mellan synen på samhällets förutsättningar för utveckling på 1960-talet och tidigt 2000-tal. Det var som att samhället inte förändrats på 40 år. Jag citerar ett avsnitt ur rapporten:

Ett område där det fanns en uppseendeväckande stark kontinuitet i förhållande till den näringspolitik som utformades under efterkrigstiden är förädling och export av naturresurser. Dessa områden dominerade fortfarande den regionala tillväxtagendan. I RUP-dokumenten framhölls exempelvis det faktum att basindustrins förankring i den lokala och regionala ekonomin och deras lokalisering på en plats kan bidra till utveckling av kluster eller bidra till andra agglomerationseffekter. Denna uppfattning om basindustrin som betydelsefull lokal och regional kund har dock funnits under hela efterkrigstiden.

Det fanns därmed även en tydlig kontinuitet i synen på organiseringen av ekonomin och vilka aktörer som skall vara prioriterade i samverkan med den offentliga sektorn. Visserligen fanns det en tydlig ambition att inkludera olika grupper i samhället i det regionala partnerskapet och på det sättet ta tillvara länens hela potential. Det är dock mycket svårt att inte dra slutsatsen att det var de största företagen inom exportsektorn som var den prioriterade aktören att samarbeta med för den offentliga sektorn. En sådan slutsats förstärks av hur de norrländska innovationssystemprogrammen utformades vid samma tidpunkt. Dessa program var nästan uteslutande inriktade mot att utveckla verksamheter inriktade mot utvinning av naturresurser och inom basindustrin.

Jag vill inte se och uppleva ett Norrbotten där vissa kommuner måste ta en ”quick-fix” i form av en gruva i ren desperation för att bromsa avfolkningen i en generation (vilket den uppskattade livslängden är som längst på alla nya gruvor) till priset av förstörd miljö, överdimensionerad infrastruktur, enorma saneringsnotor och kraschad ekonomi och påföljande avfolkning. Vi måste ha en annan politik för landsbygd och glesbygd som lämnar kommunerna större möjligheter att utveckla alternativa näringar.

Det där med att Norrbotten har tillräckligt stora ytor för att vi alla ska rymmas med alternativa näringar ser jag på som en teoretisk konstruktion. En tankekonstruktion eller tankegods som gått i arv åtminstone sedan 1600-talets senare hälft. Då hade man från statens sida kommit fram till slutsatsen att rikedomarna i ”Lapplands berg” endast skulle kunna utvinnas om det fanns bofast befolkning i ”lappmarken”. En sådan kolonisation skulle då dessutom fylla syftet att trygga länets försvar gentemot främmande makter. Följden av dessa slutsatser och syften blev förordningen känd som lappmarksplakatet som öppnade upp för nybyggare i lappmarken, nybyggare som kom att utgöra den första bofasta bebyggelsen i socknar som Jokkmokk och Gällivare.

Från statligt håll ansåg man att ”lappar och nybyggare” hade så olika näringsfång att de orimligen kunde konkurrera med varandra. Eftersom de orimligen kunde konkurrera med varandra så fanns det heller inga grunder för tvister mellan dessa parter. Detta synsätt kom att vara känntecknande i domarna från denna tid i ärenden där samer som innehaft s.k. skatteland under väldigt lång tid helt plötsligt fann att staten beviljat ett nybygge på de marker som fram till dess varit deras av hävd. Följaktligen och naturligt nog bestred samerna detta i rätten. Sällan eller aldrig fick samerna rätt. Det man inte tagit in i bedömningen var att även de bofasta nybyggarna bedrev ett hushåll som krävde stora ytor i form av jaktmark och fiskevatten, man kunde ofta känna sig ”besvärad” av grannar som bodde ett par mil från sin gård. Behovet av fiskevatten, jaktmarker, myrslåtter och renbetesland ledde till en rad konflikter mellan såväl nybyggare emellan som nybyggare och samer.

Kolonisationen, som syftade till att utvinna rikedomarna i ”Lapplands berg” kom alltså att ske på bekostnad av den samiska befolkningen som tvingades att lämna sina sedan länge hävdade landområden eller också att själva bli nybyggare. Det fanns alltså inte utrymme, konkurrens mellan näringarna fanns redan då. Detta finns bl.a. att läsa om i Norrbottens museums årsbok från 1940.

Retoriken känns alltså igen för de som förespråkar gruvor och andra areella näringar i Norrbotten. Carl Bildt yttrade sig t.ex. såhär i samband med Arktiska rådets konferens i Kiruna som svar på den samiska kritiken rörande statens agerande i Norrbotten:

– Det har alltid varit en avvägning mellan gruvnäring och de samiska rättigheterna, det är en månghundraårig tradition, sa Carl Bildt vid en kort frågestund efter att mötet avslutats.

Vad gäller markfrågan såg utrikesministern inga problem.

– De har ju mark. Det är inte som att hela Sverige är en gruva – huvuddelen av Sverige är ju inte en gruva, sa Carl Bildt.

Samma retorik kan man se i Olov Abrahamssons resonemang och samma retorik framförs i LKAB:s tidning LKAB Framtid nr 3 2013 där Abrahamsson mest troligtvis hämtat sin jämförelse med golfbanor ifrån. En retorik som Carl Bildt mycket träffande beskriver som ”månghundraårig”.

Hur man hanterar källor…

De källor som Abrahamsson lagt till grund för sin argumentation i bägge sina ledare är gamla. Han är också slarvig i hur han redovisar sina källor. Bäggedera är förödande för trovärdigheten i hans resonemang. I den snabba utveckling som sker idag blir uppgifter snabbt föråldrade, att därför använda sig av upp till 8 år gamla källor är ett kardinalfel. I denna argumentation fick jag oväntad hjälp av en mycket informativ kommentar till mitt förra inlägg riktat till Abrahamsson av fil.dr. Karin Granqvist som disputerade med avhandlingen Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet. Makt, diskurs och representation. Här återger jag kommentaren rörande Abrahamsson hantering av källor:

Problemet med ledaren är främst att den bygger på gamla källor: SGU:s rapport är från år 2005 och SGU:s utredning om Sveriges malm- och mineraltillgångar är från år 2008, som ledarskribenten använt sig av utan att uppge det i ledaren – det får man veta om man kontaktar honom. I utredningen från år 2008 står det till exempel att 356 undersökningstillstånd beviljades för hela Sverige år 2007.

Vid direkt kontakt med SGU fick undertecknad (Karin Granqvist) reda på att antalen för närvarande ligger på 269 för Norrbotten och 273 för Västerbotten vilket ger en totalsumma på 542 för de båda länen tillsammans, vilket till och med överskrider det totala antalet SÖKTA tillstånd under år 2007 som var 406 för HELA Sverige. Undersökningstillstånd betyder att innehavaren av tillståndet har rätt att undersöka mineral- och stentillgångar på det inmutade området, och antalet av den typen av tillstånd har alltså ökat kraftigt sedan år 2008 – vilket gör att det går att anta att även antalet gruvor som kommer i drift kan komma att öka. Och under rubriken ”Gruvor i drift” i samma utredning så nämns naturligtvis inte Northland Resources gruva i Pajala eftersom den inte fanns år vare sig år 2007 som utredningen gäller eller år 2008 när den publicerades, utan i texten står det endast att företaget planerar, ja planerade, att bryta järnmalm.

Idag har Northland Resources tre beviljade bearbetningstillstånd, och inte enbart för brytning av järnmalm utan också koppar. Exemplen visar att dagsläget för gruvdrift och -verksamhet inte ser helt likadan ut som den gjorde för fem år sedan. Siffran 5,2 miljoner hektar är tagen ur SCB:s rapport från år 2005, vilket gör siffrorna lite gamla. Dagsaktuella siffror hade gjort sig bättre att jämföra med.

Ett annat problem är tolkningen av SGU:s nyhetsbrev från februari i år som görs i ledaren. I nyhetsbrevet står det på första sidan att 20.000 hektar av Sveriges yta upptas av ”bearbetningstillstånd” och att 9.000 hektar upptas av ”gruvor (enligt minerallagen)”.
http://www.sgu.se/dokument/nyhetsbrev/metaller-och-mineral-februari_2013.pdf
Bearbetningstillstånd är det samma som att driva gruva. Alla gruvor som drivs i Norrbotten idag av LKAB, Boliden och Northland Resources har bearbetningstillstånd. Så det skulle egentligen betyda att 29.000 hektar av Sveriges markyta idag upptas av gruvdrift eftersom 20.000 plus 9.000 är lika med 29.000.

Konkurrens med andra intressen?

Men nog om golfbane- och andra arealjämförelser. Jag uppmanar såväl Olov som andra tongivande aktörer i debatten att sluta använda sig av det nötta tankegodset om att det finns utrymme för alla näringar i Norrbotten. Det är naivt att tro att en kapitalstark sektor som kräver stora arealer vid sidan av det omedelbara gruvområdet i form av vägar, industriområden och annan infrastruktur, infrastruktur som kräver t.ex. grustäkter (täkter som händelsevis upptar 47 300 ha) inte konkurrerar med andra areella näringar och andra näringar som är lönesvagare, t.ex. offentlig sektor (vård, skola och omsorg) eller besöksnäringen.

Det kan illusteras med turistföretaget Huskykompaniet i Merasjärvi som under flera år bedrivit en framgångsrik verksamhet men som nu hotas då det område de bedriver sin verksamhet inom ska bli bergtäkt för förstärkningen av vägen mellan Sahavaara och Svappavaara. En tillfällig lösning för att man fram till dess att järnväg byggs ska kunna lösa malmtransporterna från Northlands gruva. Det kan också illustreras med svårigheterna att rekrytera till offentlig sektor i malmfälten. Varför jobba inom en sektor där det ofta krävs en högre utbildning med studielån och sämre lön än ett arbete i gruvan där lönen ligger högre och där det bara krävs gymnasiekomptens?

För det faktum att gymnasieutbildade kan tjäna upp mot 37 000 i månaden i gruvnäringen, vilket är avsevärt högre än de flesta yrkena inom vård, skola och omsorg och många andra sektorer, kan och de facto leder till att välutbildad personal som behövs på annan plats för ett fungerande samhälle istället arbetar i gruvan. Något som tidigare nämnda Nils-Gustav Lundgren menar inte är en samhällsekonomiskt rationell resursanvändning på längre sikt. Det förstärker bara beroendeställningen av lokalsamhället och regionen till en konjunktursvag bransch.

Framtiden?

Idag bor knappt 880 000 människor i de fyra nordligaste länen. 9% procent av landets samlade befolkning. En andel som ytterligare kommer att minska fram till valet 2014. Nils-Gustav Lundgren menar att våra, Norrlands, politiska företrädare måste börja föra en mer samlad, på fakta och gedigen analys baserad, strategidiskussion och lyfter fram Region Västerbotten som ett gott exempel genom bl.a. finansieringen till den regionala analysenheten ACANALYS som bl.a. framställt rapporten Hållbar regional utveckling i Västerbotten. Jag stödjer Lundgren i detta men jag menar också att detta måste omfatta andra opinionsbildare, därmed även Olov Abrahamsson.

Regional utveckling och den regionala politiken måste basera sig på ett övergripande och djuplodande faktaunderlag. Jag förordar starkt ett inrättande av en liknande analysenhet även för Norrbottens del. Jag förordar även på sikt en sammanslagning av åtminstone Region Västerbotten och Norrbotten, ett steg på vägen är dock att åtminstone Norrbotten bildar region.

Det räcker inte, som  Lundgren påpekar, att Umeå och Luleå sätter upp optimistiska men kanske orealistiska befolkningsmålsättningar. Umeå om 200 000 umebor och Luleå med sitt mål om 10 000 nya lulebor. Hur ska vi nå dessa befolkningsmål? Var ska människorna komma ifrån? Ser man till befolkningsutvecklingen i Norrbotten så är det otvivelaktigt så att dessa människor i sådant fall måste komma från invandring, sedan 1980 har länet årligen nämligen förlorat mellan 1000 och 2500 invånare genom inrikes flyttningsrörelser, en siffra som endast lindrats av en hög utrikesinvandring som fluktuerat mellan 500-1000 personer.

Om Luleå och Umeå ska växa måste vi alltså öka invandringen, med den nuvarande utvecklingen är vi inte attraktiva nog för att det ska ske en inrikes flyttning till våra län. Frågorna som då Lundgren ställer sig är hur många av de som invandrar till våra län som har/kan/får möjlighet, och själva väljer, att bli kvar i Norr- eller Västerbotten eller något annat av de fyra nordligaste länen i Sverige och hur många som efter en tid visar sig i det kraftigt negativa inrikes flyttningsnettot?

Ett annat faktum som Lundgren lyfter och som han menar inte uppmärksammats  tillräckligt av bl.a. beslutsfattare är att dagens stora investeringar i länet ger relativt små regionala och lokala spridnings- och tillväxteffekter på sikt. Han gör då jämförelsen med situationen då basindustrierna en gång byggdes upp i Norrbotten. Idag upphandlas alla entreprenad- och konsulttjänster, underhåll och nyinvesteringar etc. på en, inte bara nationell, utan global marknad. Detta innebär att människor under flera år vistas och arbetar i Norrbotten men aldrig blir bokförda här. Detta är något som framför allt Kiruna fått uppleva under lång tid.

Med denna växande ”oljeplattformsekonomi” växer den reella befolkningen i orter som Kiruna, Gällivare och Pajala. Det får rent konkret till följd att prisnivån på bostäder pressas upp, att krav och belastning på vård och annan offentlig service ökar men att det saknas motsvarande mängd skatteintäkter för att betala för detta. Vecko- och månadspendlare är mer regel än undantag och leder till en dränering av lokalsamhällets resurser och förlorad attraktivitet.

Om detta då kopplas till att det sker en svag återinvestering av de från utvinningen genererade vinsterna, vilket är ett faktum, samt den starka löntagarkulturen som gör att inkomsterna från de rätt välbetalda arbetena inom råvaruindustrin snarare konsumeras än investeras i t.ex. aktier i de lönsamma företagen så leder detta till en svag förmögenhetstillväxt i länet och en svag entreprenörsanda där näringslivets utveckling är starkt knuten till naturresursindustrin.

Marknadsföringen av Luleåregionen med sina 143 000 invånare i de tre kommunerna Piteå, Luleå och Boden är viktig, likaså marknadsföringen av Umeåregionen för att kunna möta framtidens krav och utgöra viktiga ”motorer” i respektive region/län. Det krävs dock radikala offentliga strukturförändringar på kommunal och regional nivå för att våra nordliga län ska kunna anpassa sig till den nya tiden och därmed bli mer konkurrenskraftiga.

Det parti som lyckas formulera en trovärdig regionalpolitik baserad på ett konkret faktaunderlag från forskning liknande den som ACANALYS har tagit fram för Västerbotten har stora möjligheter att få leda utvecklingen av Norrland och Norrbotten till en hållbar utveckling.

Det finns nog få som vidhåller ett synsätt om att vi inte ska ha några gruvor alls. Däremot ska främjandet av en enskild näring inte ske på bekostnad av en långsiktigt hållbar utveckling. Vi måste också börja föra en diskussion om vad tillväxten inom gruvnäringen faktiskt tillför vår region. Varken mineralavgift eller bolagsskatt tillfaller lokalsamhället eller regionen, lite eller inget av värdena som utvinns här återinvesteras i regionen. Varför är det så? Måste det vara så? Måste vi stå med mössan i hand för patron? Nej, det måste inte vara så, varför det har blivit så har jag gett en bakgrund till i tidigare inlägg, det handlar om etablerade strukturer och starka intressen som vill bevara dem. De går dock att förändra.

Fortsätter vi däremot att trampa på i samma ”fotspår” som tidigare så kommer inte utvecklingen att vändas… Ett förslag i en annan riktning kan ni läsa om i mitt och Daniel Smirats inlägg med förslag om 5 punkter för en hållbar regional utveckling i Norrbotten.

Annonser

3 thoughts on “Dags att öppna ett nytt kapitel i Norrbottens och Norrlands historia, svar till Olov Abrahamsson

  1. Pingback: Gruvor och golfbollar | JatkoMe

    • Tack Patrik! Jag ser fram emot den dag som Norrbotten får bilda den regionkommun som alla kommuner i länet och landstinget står bakom, då kommer den regionala utvecklingen på allvar upp på dagordningen. Då är min förhoppning att jag kan bidra till att fler politiker lyfter dessa frågor. //Nils

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s