Jämställdhet kräver andra mansroller, det kräver andra manliga förebilder

En debatt som jag upplevt inte tas på allvar är den om manliga förebilder. Det känns som en allt viktigare fråga i en tid där kvinnor måste lära sig att försvara sig mot våldtäkt snarare än att män lär sig att våldtäkt är fel, i en tid då kvinnor objektifieras i en allt mer obscen grad som t.ex. American Apparels s.k. unisex-reklam och i en tid då kvinnor möter allt större misstro när de anmäler våldtäkt eller sexuellt ofredande. Jämställdhetsarbetet måste intensifieras för att mota den negativa utveckling som nu sker.

Att det är ett mångbottnat problem är jag medveten om men det går inte att komma ifrån att de manliga förebilderna är en viktig aspekt i frågan. Vilka mansroller finns det att välja mellan idag? Vilka identiteter och hållningar är det okej för en man att gå in i? Svaret på frågorna är nog väldigt olika beroende på vilken social bakgrund man har och varifrån i Sverige man kommer. Dessa två faktorer avgör nämligen vilka värderingar vi tar med oss från hemmet in i vuxenlivet och vilka sociala normer vi har varit tvungna att anpassa (eller inte anpassa) oss efter.

Mina egna erfarenheter från Norrbotten är högst varierande.

Men innan vi går in på mina personliga erfarenheter från Norrbotten måste jag redogöra för viktiga strukturer. För att kunna förstå de mansroller som varit dominerande och så att säga ”okej” att mer eller mindre medvetet välja eller fostras in i måste man också förstå de strukturer som format de manliga identiteterna i Norrbotten. Jag har i tidigare blogginlägg gett en historisk tillbakablick utifrån en artikel i Norrbottensakademiens årsskrift från 2004-2005 om den ekonomiska utvecklingen i Norrbotten efter industrialismens genombrott.

Utvecklingen i samband med och efter industrialiseringen är nyckeln inte bara till att förstå hur den norrbottniska ekonomin utvecklats och varför den är så sårbar idag utan också för hur de sociala och mentala strukturerna och föreställningarna formades av de ekonomiska strukturerna.

Grovt sett kan den period som infaller efter industrialismens genombrott i Norrbotten delas in i två faser; en som sträcker sig från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet och en andra fas som omfattar tiden 1960-tal och fram till idag.

En period som formade vår mentala karta. Den första fasen var en ytterst betydelsefull period i norrbottnisk historia. Med etableringen av de stora basnäringarna kom en industriell struktur på plats som kom har kommit att prägla det norrbottniska samhället och näringslivet och våra mentala karta eller vår föreställning om länet ända sedan dess.

Den industristruktur som etablerades kom att bli extremt exportinriktad, ytterst konjunkturkänslig och den kom primärt att bestå av företag som tillverkade lågt förädlade produkter. De stora företag som kom att bli centrala i utvecklingen av denna struktur kom att bli mycket dominerande i de orter de växte fram och påverkade även näringslivet starkt i övriga delar av länet.

Att stora, extremt mansdominerade, externt (ofta statligt) ägda och styrda arbetsplatser har satt djupa spår i norrbottnisk mentalitet är knappast något som kan ifrågasättas. Det har gett ett mentalt arv som påverkat och fortfarande påverkar mångas attityder till bl.a. sådant som utbildning och företagande. Det mentala arvet medförde att Norrbotten som region sett under en mycket lång tid hade en mycket lägre andel som gick vidare till akademiska studier, utbildning betraktades inte som nödvändigt, vilket skapade en ensidig arbetskraft som inte klarade av omställningar från industri till andra sektorer vid lågkonjunkturer. Det ensidiga näringslivet som dessa strukturer också skapade medförde att det inte heller fanns ett av industrin oberoende näringsliv som kunde svälja övertalig arbetskraft (om de hade haft utbildning och kompetens), något som ledde till kraftig utflyttning. Uteblivna satsningar på vikten av högre utbildning och företagande kom att straffa länet hårt.

Än idag har Norrbotten en väldigt ojämställd och ensidig arbetsmarknad. Det finns få karriärvägar för kvinnor och ser man på statistik över sektorerna ser man tydligt den obalans som finns mellan industrin, tungt mansdominerad, och vård/skola/omsorg där kvinnor dominerar. Avgörande för en regions befolkningsframgång är att den upplevs som ett förstahandsval för kvinnor. Idag ser vi en arbetsmarknad för kvinnor som är koncentrerad till ett fåtal sektorer och arbetsgivare vilket gör Norrbotten till en mycket oattraktiv region.

Åter till min personliga erfarenheter. Mot denna bakgrund måste man också förstå de manliga identiteter som fanns att ”välja mellan” när man växte upp. Jag kommer från ett hem på landsbygden där min mor är förskollärare och min far är yrkeschaufför, bägge är allmänbildade och läser otroligt mycket. Under min och min systers uppväxt så fick vi ständigt uppmuntran till att läsa, spelade ingen roll vad det var så länge det var böcker och inte enbart serietidningar. De försökte aldrig styra oss till något särskilt yrke och hade en positiv inställning till akademiska studier. De gjorde heller ingen skillnad på mig eller min syster i vad vi fick följa med på eller vilka hushållssysslor vi fick hjälpa till med. Det här hade effekten av att både jag och min syster gick våra egna vägar, jag blev arkeolog och min syster civilekonom. Mina föräldrar värderade aldrig något som varken bättre eller sämre, de ställde gladeligen upp och hjälpte både mig och min syster i våra flyttar. Att min gick ända till Gotland var inga problem.

Jag fick vara med när min pappa höll på att laga bilen, när han lagade mat, jag såg att han läste och att mamma och pappa hjälptes åt i hemmet. Nu fokuserar jag mycket på min syn på pappa eftersom inlägget handlar om manliga förebilder och mansrollen, jag hade dock och har fortfarande en mycket bra relation till min mamma också för den delen. Kontentan av detta var att det för mig var lika naturligt att sätta sig med en bok och läsa när jag var 16 som att sätta mig på mopeden. Jag lade inga värderingar i aktiviteter eller hushållsgöromål där något kunde betraktas som något typiskt kvinnligt eller det andra som något typiskt manligt.

Kulturkrocken var alltså stor när jag började högstadiet. Då kom jag till högstadiet i Råneå, ett högstadie som samlar landsbygdsungdomar från byarna runt omkring. Att ha läshuvud och vilja gå vidare till en studieförberedande var inte något som betraktades som en självklarhet för killar i den ”mentala miljön”. Däremot var det helt accepterat att som kille gå vidare till naturbruksskolan i Kalix, elprogrammet eller fordons. För att raljera så skulle man gärna gå omkring i arbetsjacka, snusa och köra epa, om inte epa så åtminstone en trimmad moped, på vintern skulle man köra skoter. En grovt förenklad bild men något som faktiskt präglade elevkulturen tungt, lärarna gjorde sitt bästa men kom till korta vill jag säga. Här mötte jag, såhär i efterhand, de mansroller och identiteter som industrialismens genombrott i Norrbotten skapat och som många av mina manliga skolkamrater fått med sig i koncentrerad form hemifrån. Här fanns inte utrymme för en bredare definition av den manlig identiteten, det var antingen att välja mellan att passa in i rollen eller att bli utstött.

Kontrasten var desto större när jag kom till gymnasiet. För mig kändes det naturligt att läsa en studieförberedande linje och det blev samhällsvetenskaplig inriktning på gamla Hermelinskolan i Luleå. I denna miljö var det helt plötsligt inte så att man stack ut med att vara kille som faktiskt ville lägga ned tid och energi på sina studier. Här öppnade sig en större bredd och acceptans för bildning och värdet av detta. Min gymnasietid kom att utveckla och definiera mig mer som person och man än vad högstadiet gjorde, högstadiet upplevde jag mer som en miljö där min identitet inte passade in, där den manlighet som jag fått med mig hemifrån inte fick plats i den snäva definition som fanns där, där jag hela tiden fick gå i försvar för den identitet jag hade.

Jag tror därför att de manliga identiteterna som man kunnat ”välja mellan” eller hur man nu ska uttrycka det varierat otroligt mycket beroende på var man växt upp i länet och vilken social bakgrund man kommer ifrån. Ett antagande som säkerligen gäller för alla andra delar av landet. Det går inte att komma ifrån att skolan, i synnerhet högstadiet, är någon form av kritiskt skede i ens liv och hur ens identitet formas och där ens identitet utsätts för hårda prövningar och där de manliga förebilderna behöver bli fler så att de manliga identiteterna man kan identifiera sig med blir fler och bredare.

I synnerhet är breddandet av manliga förebilder i skolan av vikt i regioner där gamla strukturer behöver brytas och där den sociala bakgrunden i många fall snävt definierat den manliga identiteten och den förväntade rollen.

Om vi inte förändrar och mångfaldigar de manliga identiteterna så kommer heller inte heller jämställdhetsarbetet att kunna tas vidare. I grunden måste det här också medföra en förändring av regionens ekonomiska strukturer som på ett mycket tydligt sätt lagt förutsättningarna för det ojämställda och ensidiga näringslivet som dominerar på många platser i regionen och som skapat de ensidiga könsrollerna.

Annonser

One thought on “Jämställdhet kräver andra mansroller, det kräver andra manliga förebilder

  1. Pingback: Män och jämställdhet | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s