EU på besök i Kiruna! Kunskapsunderlag om Norrbotten till Jens Nilsson och andra EU-politiker

Idag och imorgon ”besöker politiker från Europaparlamentet Kiruna med omnejd för att få en bättre förståelse för norra Europa och förutsättningarna för att bo och arbeta här. Tillsammans med Europaparlamentariker Jens Nilsson (S) besöker gruppen rymdforskningcentrat, polarforskningssekretariatet i Abisko och LKAB-gruvan för att se hur förutsättningar för innovationer, företagsamhet och tillväxt skapas i norra Sverige.”

För att göra deras besök så bra som möjligt tänkte jag här rikta ett underlag till dem under deras besök i länet så att de ska kunna få en så bra bild av vår historia, utveckling och utmaningar som möjligt. Jag kan översätta texten till engelska vid behov. Här är för övrigt en kort presentation av mig och mina erfarenheter: Vem är Nils Harnesk?

Länets moderna historia

Hela detta avsnitt bygger på ett av mina tidigare inlägg ”En historisk tillbakablick” som i sin tur bygger på en artikel i Norrbottensakademiens årsskrift 2004-2005 med titeln Gigantiska satsningar banade väg för norrbottnisk industrialisering och samhällsomvandling).

Dagens norrbottniska samhälle har till stora delar sin bakgrund i utvecklingen som ägde rum i samband med och efter industrialismens genombrott. Denna period i länets historia kan grovt sett delas in i två faser; en som sträcker sig från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet och en andra fas som omfattar tiden 1960-tal och fram till idag.

Den första fasen kännetecknades av de stora investeringarna. Investeringar i den tidens modernaste järnvägsteknik, gruvnäringen, försvaret och sist men inte minst energisidan. Dessa investeringar manifesterade sig i konkreta projekt som byggandet av malmbanan, malmbrytning i stor skala i såväl Malmberget som i Kiruna, byggandet av Bodens fästning och slutligen byggandet av Porjus kraftverk. Att koppla till detta är investeringarna som följde i sågverk och massafabriker i Luleå, Kalix och Piteå men också i verkstäder och hamnanläggningar kopplade till dessa verksamheter.

Under denna period var Norrbotten och även Norrland bilden av ”framtidslandet”. Norrbotten gavs i samtida media epitet som ”Ett Amerika inom Sveriges gränser” och ”De slumrande millionernas land”.

Investeringarna var vid denna tid enorma, något som kan exemplifieras med att kostnaderna för Porjus kraftverk och elektrifieringen av RIksgränsbanan uppgick till 21 miljoner under en tid då statens samlade utgifter uppgick till omkring 230 miljoner under ett år. Bodens fästnings kostnader uppgick till ca 19 miljoner och de samlade järnvägsinvesteringarna fram till bygget av Porjus uppgått till ca 60 miljoner.

Den andra fasen, från 1960-tal fram till idag, kännetecknas av en stagnerande befolkningsutveckling, hög arbetslöshet med undantag av ett antal ljuspunkter. Det var nämligen i början på 60-talet som de höga utflyttningssiffrorna inte längre balanserades upp av ett högt födelseöverskott. Detta ledde till att befolkningsmängden i princip stod stilla på samma nivå fram till 1990-talets mitt för att kraftigt sjunka därefter.

Bakgrunden till denna utveckling var bl.a. den fortsatt kraftiga tillbakagången i sysselsättningen inom jord- och skogsbruk (från drygt 30 000 år 1950 till drygt 9000 år 1970) och det faktum att industrin rationaliserades allt mer och införde allt mindre arbetskrävande tillverkningsprocesser. För Norrbottens del medförde detta att antalet sysselsatta inom industrisektorn minskade med ca 2000 personer enbart mellan åren 1960-1965. Ytterligare sten på börda var att det samtidigt skedde en minskning av antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningssektorn på 1000 personer.

I kölvattnet på detta följde en stor utflyttningsvåg från Norrbotten. Utflyttningen från länet uppgick till ca 30 000 personer under 1960-talet. En annan följd av utvecklingen blev, som en naturlig följd, att arbetslösheten steg kraftigt. Vad som mer än något annat kom att prägla bilden av 1970-talet är Stålverk -80-projektet. Det var ett projekt som skulle ha gett 2300 nya anställningar inom stålindustrin och generera en kraftig befolkningsökning för Luleå, prognoserna var att folkmängden i Luleå 1985 skulle uppgå till 96 500 personer.

När projektet avblåstes så dog drömmen om det som skulle ”rädda” Norrbotten, länsstyrelsen hade prognostiserat att det behövdes 16 000 nya arbetstillfällen för att länet skulle nå en balanserad utveckling och stålverk -80 hade varit en viktig kugge i detta.

När nu gruv-, stål- och skogsindustrin gick in den djupaste lågkonjunkturen efter efterkrigstiden fick Norrbotten känna av den fulla kraften av att vara beroende av en mycket konjunkturkänslig näringslivsstruktur. En hög arbetslöshet blev det omedelbara resultatet.

Den situation som Norrbotten befann sig i 1975 sammanhängde fullständigt med de strukturella svagheter som etablerats redan kring sekelskiftet 1900 i det ekonomiska systemet i länet. Den norrbottniska näringslivsstrukturen var då (1900) som 1975 starkt förankrad i tung råvarubaserad industri och den kännetecknades då som 1975 av låg förädlingsgrad och stor konjunkturkänslighet.

I Länsprogram 80 konstaterade länsstyrelsen att beroendet av de stora basföretagen varit hindrande för Norrbottens utveckling och stark kritik riktades mot Statsföretag AB (holdingbolag bildat 1970 för att få en samlad förvaltning av huvuddelen av de statligt ägda bolagen) för dess underlåtenhet att utveckla och höja förädlingsgraden vid dess bolags anläggningar i länet.

En period som formade vår mentala karta

Den första fasen var en ytterst betydelsefull period i norrbottnisk historia. Med etableringen av de stora basnäringarna kom en industriell struktur på plats som kom har kommit att prägla det norrbottniska samhället och näringslivet och våra mentala karta eller vår föreställning om länet ända sedan dess.

Den industristruktur som etablerades kom att bli extremt exportinriktad, ytterst konjunkturkänslig och den kom primärt att bestå av företag som tillverkade lågt förädlade produkter. De stora företag som kom att bli centrala i utvecklingen av denna struktur kom att bli mycket dominerande i de orter de växte fram och påverkade även näringslivet starkt i övriga delar av länet.

Att stora, extremt mansdominerade, externt (ofta statligt) ägda och styrda arbetsplatser har satt djupa spår i norrbottnisk mentalitet är knappast något som kan ifrågasättas. Det har gett ett mentalt arv som påverkat och fortfarande påverkar mångas attityder negativt till bl.a. sådant som utbildning och företagande.

Nuläget – hur ”bra” går det för Norrbotten?

Detta avsnitt bygger på professor Nils-Gustav Lundgrens, professor i ekonomisk historia vid LTU samt vid Cerum (Centrum för regionalvetenskap) i Umeå, forskning och en artikel denne publicerat i Norrbottensakademiens årsskrift från 2010-2011. Utifrån denna skrev jag ett blogginlägg med samma titel: ”Hur bra går det för Norrbotten?

Utgångspunkten för artikeln är den för Norrbotten ständigt upprepade slutsatsen ”det går bra för länet”, en slutsats upprepad av beslutsfattare och näringslivsföreträdare på såväl regionalt som nationellt plan. På sistone, som en personlig reflektion, har detta uttalande också kompletterats med utlåtandet ”det är här det händer”, ett utlåtande upprepat av bl.a. Stefan Löfven vid sitt besök i Pajala.

Ett ofta upprepat argument för att illustrera hur ”bra” det går för Norrbotten är bruttoregionproduktutvecklingen per invånare, dvs. den ekonomiska produktionen i länet per norrbottning. Om man jämför denna med rikets utveckling, om Stockholm exkluderas, eller med Västerbottens är länets utveckling med Lundgrens ord ”närmast exceptionell”. Det som ligger bakom denna produktivitetsutveckling, vilken tog sin början under tidigt 2000-tal, är till stora delar den råvaruboom med höga metall-, mineral- och energipriser.

En hög lönsamhet i dessa sektorer medför regelmässigt enligt Lundgren en rad stora investeringar i produktionsanläggningar och inom transport-, kommunikations-, energi- och byggsektorerna som i sin tur spär på tillväxten. Problematiken bakom denna tillväxt består dock i att investeringarna syftar till att öka produktion och samtidigt reducera kostnader. De två primära kostnaderna man vill reducera är de för arbetskraft och energi.

Ökad produktion och ett minskat antal anställda är det oundvikliga resultatet av de miljardinvesteringar som nu sker och som kommer att ske framöver i Norrbotten. Färre sysselsatta innebär att underlaget för välfärden och upprätthållandet av ett livskraftig samhälle med ett gott tjänsteutbud blir allt svårare. Enligt Lundgren verkar ekonomisk tillväxt i meningen produktivitetsökning i Norrbotten skapa en regional tillbakagång.

En annan bild

Betraktar vi istället bruttoregionproduktens totala utveckling, dvs. inte räknat per invånare, blir bilden en helt annan. Då kan man t.ex. se att Stockholms bruttotillväxt fortfarande ter sig stark, mycket starkare än övriga delar av landet, därefter följer Västerbotten, övriga riket och sedan Norrbotten. Norrbottens utveckling är helt plötsligt inte så ”exceptionell”, det verkar inte gå så ”bra”, snarare får vi en bild av ett län som släpar efter övriga delar av landet.

Detta beror enligt Lundgren helt enkelt på den svaga befolkningsutvecklingen i Norrbotten. Ett samhälles ekonomi består av så oändligt mycket mer än några få, om än extremt lönsamma, råvaruföretag. Den består till största delen av offentlig och privat service som i sin tur nästan helt är relaterad till storleken på den folkmängd som finns lokal och regionalt.

Sedan 1980 har länets befolkning minskat med närmare 7% från 267 000 till 248 000, Västernorrland har minskat med hela 10% från 268 000 till 243 000, Jämtland i sin tur har sett en befolkningsminskning på motsvarande 6%, från 134 800 till 126 300. Det enda av de fyra nordligaste länen som ökat sin befolkning från 1980 är Västerbotten vars folkmängd ökat med 7%. Under samma period har rikets befolkning som helhet ökat med 14%.

Den berättigade frågan som Lundgren därefter ställer är i vilken mening det då går bra för Norrbotten?

Ser man till hela bruttoregionproduktens förändring över tid från 1968 fram till 2009 relaterat till rikets snitt ser man tydligt att de båda ”industrilänen” Norrbotten och Västernorrland haft en stadigt vikande utveckling i förhållande till riket ända sedan 1968. Detta gäller även för Jämtlands län. För Norrbotten har dock en svag återhämtning skett från första åren av 2000-talet men för Västernorrland ser det, för att använda Lundgrens ord, väldigt mörkt ut.

Att mot denna bakgrund använda sig av BRP per capita för att visa på hur ”bra” det går för länet är både missvisande och helt felaktigt. Ju färre vi blir desto bättre blir siffrorna eftersom de bara speglar hur bra det går för enskilda, extremt lönsamma, råvaruföretag. Däremot ligger det i dessa företags intressen att lyfta fram dessa siffror då det ger, i bästa fall, stöd från lokalbefolkningen för den fortsatta exploateringen av naturresurserna. Detta kan exemplifieras även från andra regioner, däribland de naturresursrika nordliga regionerna i Kanada; Northwest Territories, Yukon, Nunavut och Northern Alberta. Där har forskaren Lindsay Bell vid University of Toronto bl.a. illustrerat samma retorik och problematik:

It is true that in 2007, Canada was the third-largest producer of diamonds by value in the world, and that the majority of these gems are harvested from three mines located in the Northwest Territories. By 2008, only ten years after the first mine went into production, the Northwest Territories boasted a 79% increase in territorial Gross Domestic Product, making it the highest per capita GDP in Canada and second-highest in the world. Although these facts say more about the sparse population (42,637) than they do about how the wealth is actually distributed, they contribute to strong public support for diamond development in the North.

I blogginlägget ”I en individualiserad värld finns inga strukturella orättvisor, bara individuella misslyckanden” diskuterar jag Bells forskning ytterligare och paralleller med norra Sverige.

Norrbottens rikedom på naturresurser – en förbannelse eller välsignelse?

Lundgren lyfter även fram studier som utförts av den isländske nationalekonomen Torvaldur Gylfason. Denne har genom omfattande granskningar av nationella ekonomier studerat hur dessa påverkas av ett starkt råvaruberoende. Gylfasons studie omfattar tiden från tidigt 1960-tal till 1990-talets slut. Slutsatserna han kommit fram till i sin forskning är att de periodvis mycket lönsamma råvaruföretagen driver upp löner och alla andra kostnader på ett sådant sätt att andra ekonomiska aktiviteter har svårt att etablera och hävda sig. De skapar på detta vis ett beroende och en inlåsningseffekt samhället de verkar i. Tämligen högavlönad men relativt lågutbildad arbetskraft påverkar starkt ”kulturen” i samhället, detta får bl.a. följden av att relativt få går vidare till högre utbildning. I detta går naturligtvis termer som ”bruksort” och ”bruksmentalitet” att lägga in.

Att turist- och besöksnäringarna, en lönekänslig bransch, utvecklats så långsamt och i rätt liten omfattning generellt i Norrland, trots de gynnsamma förutsättningarna, kan med säkerhet enligt Lundgren delvis förklaras med konkurrensen från välbetalda arbeten i råvaruföretag.

Råvaruexploatering är starkt förknippad med politiska tillstånd, licenser etc. Detta skapar en koppling mellan ekonomi och politik i form av en stark kultur av intensiv lobbyism. En lobbyism som i vissa länder med svaga institutioner och rättsväsende leder till korruption. Martin Eriksson, ekonomisk historiker i Umeå, har i två rapporter visat hur det norrlandspolitiska agerandet påminner om detta mönster.

Med denna argumentation vill Lundgren visa på att dagens råvaruboom lång ifrån bara har positiva effekter, något som beslutsfattare och näringsliv gärna vill låta påskina. Lundgren visar på hur detta konkret tar sig uttryck bl.a. genom bostadsköp av konsultbolag i Kiruna vilket skapar en trist boendemiljö som knappast är attraktiv för permanentboende. Även det faktum att gymnasieutbildade kan tjäna upp mot 37 000 i månaden, vilket är avsevärt högre än de flesta yrkena inom vård, skola och omsorg och många andra sektorer, kan och de facto leder till att välutbildad personal som behövs på annan plats för ett fungerande samhälle istället arbetar i gruvan eller bolag knutna till gruvdriften. Något som Lundgren menar inte är en samhällsekonomiskt rationell resursanvändning på längre sikt.

Framtiden?

Idag bor knappt 880 000 människor i de fyra nordligaste länen. Knappt 9% procent av landets samlade befolkning. En andel som ytterligare kommer att minska fram till valet 2014. Lundgren menar att våra, Norrlands, politiska företrädare måste börja föra en mer samlad, på fakta och gedigen analys baserad strategidiskussion och lyfter fram Region Västerbotten som ett gott exempel genom bl.a. finansieringen till den regionala analysenheten ACANALYS som bl.a. framställt rapporten Hållbar regional utveckling i Västerbotten. Jag stödjer Lundgren i detta då historien tydligt visar på en oroväckande stark kontinuitet gällande den regionala utvecklingen.

Vi måste vara medvetna om att den ekonomiska struktur som dominerar Norrbotten i så oerhört hög grad idag har sitt ursprung i en utveckling som tog sin början i slutet av 1800-talet i syfte att utvinna regionens naturresurser.

Detta, tillsammans med övriga basnäringar, har format synen på hur länets och även Norrlands ekonomi ska se ut och ordnas på ett väldigt starkt och onyanserat sätt. Ett exempel på hur starka strukturerna är kan illustreras av en forskningsrapport från Cerum (Centrum för regionalvetenskap) i Umeå med titeln Norrländska utvecklingsstrategier under nya förutsättningar för tillväxt och beslutsfattande 1990-2010: förstudie där man studerat de regionala utvecklingsprogrammen i de fyra nordligaste Norrlandslänen och jämfört dem med liknande program från 1960-talets senare hälft. Det fanns en uppseendeväckande likhet mellan synen på samhällets förutsättningar för utveckling på 1960-talet och tidigt 2000-tal. Det var som att samhället inte förändrats på 40 år. Jag citerar ett avsnitt ur rapporten:

Ett område där det fanns en uppseendeväckande stark kontinuitet i förhållande till den näringspolitik som utformades under efterkrigstiden är förädling och export av naturresurser. Dessa områden dominerade fortfarande den regionala tillväxtagendan. I RUP-dokumenten framhölls exempelvis det faktum att basindustrins förankring i den lokala och regionala ekonomin och deras lokalisering på en plats kan bidra till utveckling av kluster eller bidra till andra agglomerationseffekter. Denna uppfattning om basindustrin som betydelsefull lokal och regional kund har dock funnits under hela efterkrigstiden.

Det fanns därmed även en tydlig kontinuitet i synen på organiseringen av ekonomin och vilka aktörer som skall vara prioriterade i samverkan med den offentliga sektorn. Visserligen fanns det en tydlig ambition att inkludera olika grupper i samhället i det regionala partnerskapet och på det sättet ta tillvara länens hela potential. Det är dock mycket svårt att inte dra slutsatsen att det var de största företagen inom exportsektorn som var den prioriterade aktören att samarbeta med för den offentliga sektorn. En sådan slutsats förstärks av hur de norrländska innovationssystemprogrammen utformades vid samma tidpunkt. Dessa program var nästan uteslutande inriktade mot att utveckla verksamheter inriktade mot utvinning av naturresurser och inom basindustrin.

Regional utveckling och den regionala politiken måste hädanefter basera sig på ett på obereoende grund stående faktaunderlag. Det får inte bli så att vi lägger kommande 40 år på att utforma innovationsprogram endast inriktade mot effektivare utvinning av naturresurser och basindustrin. Det är inte förenligt med en hållbar utveckling i regionen. Jag förordar starkt ett inrättande av en liknande analysenhet även för Norrbottens del. Jag förordar även på sikt en sammanslagning av åtminstone Region Västerbotten och Norrbotten, ett steg på vägen är dock att åtminstone Norrbotten bildar region.

Det räcker heller inte, som  Lundgren påpekar, att Umeå och Luleå sätter upp optimistiska men kanske orealistiska befolkningsmålsättningar. Umeå om 200 000 umebor och Luleå med sitt mål om 10 000 nya lulebor. Hur ska vi nå dessa befolkningsmål? Var ska människorna komma ifrån? Ser man till befolkningsutvecklingen i Norrbotten så är det otvivelaktigt så att dessa människor i sådant fall måste komma från invandring, sedan 1980 har länet årligen nämligen förlorat mellan 1000 och 2500 invånare genom inrikes flyttningsrörelser, en siffra som endast lindrats av en hög utrikesinvandring som fluktuerat mellan 500-1000 personer.

Om Luleå och Umeå ska växa måste vi alltså öka invandringen, med den nuvarande utvecklingen är vi inte attraktiva nog för att det ska ske en inrikes flyttning till våra län. Frågorna som då Lundgren ställer sig är hur många av de som invandrar till våra län som har/kan/får möjlighet, och själva väljer, att bli kvar i Norr- eller Västerbotten eller något annat av de fyra nordligaste länen i Sverige och hur många som efter en tid visar sig i det kraftigt negativa inrikes flyttningsnettot?

Ett annat faktum som Lundgren lyfter och som han menar inte uppmärksammats  tillräckligt av bl.a. beslutsfattare är att dagens stora investeringar i länet ger relativt små regionala och lokala spridnings- och tillväxteffekter på sikt. Han gör då jämförelsen med situationen då basindustrierna en gång byggdes upp i Norrbotten. Idag upphandlas alla entreprenad- och konsulttjänster, underhåll och nyinvesteringar etc. på en, inte bara nationell, utan global marknad. Detta innebär att människor under flera år vistas och arbetar i Norrbotten men aldrig blir bokförda här. Detta är något som framför allt Kiruna fått uppleva under lång tid.

Med denna växande ”oljeplattformsekonomi” växer den reella befolkningen i orter som Kiruna, Gällivare och Pajala. Det får rent konkret till följd att prisnivån på bostäder pressas upp, att krav och belastning på vård och annan offentlig service ökar men att det saknas motsvarande mängd skatteintäkter för att betala för detta. Vecko- och månadspendlare är mer regel än undantag och leder till en dränering av lokalsamhällets resurser och förlorad attraktivitet. Det är detta fenomen som benämns för fly in-fly out-arbetskraft. Dvs. arbetskraft som inte är skriven och boende i kommunen de arbetar i. I Kiruna rör det sig om lite drygt 1300 personer av en total arbetskraft på omkring 11600 personer. Totalt 11% av arbetskraften i Kiruna är alltså s.k. fly in-fly out och som alltså inte bär med sig de skatteintäkter som kommunen så illa behöver för att på sikt kunna upprätthålla den sociala välfärden.

Om detta då kopplas till att det sker en svag återinvestering av de från utvinningen genererade vinsterna, vilket är ett faktum, samt den starka löntagarkulturen som gör att inkomsterna från de rätt välbetalda arbetena inom råvaruindustrin snarare konsumeras än investeras i t.ex. aktier i de lönsamma företagen så leder detta till en svag förmögenhetstillväxt i länet och en svag entreprenörsanda där näringslivets utveckling är starkt knuten till naturresursindustrin.

Marknadsföringen av Luleåregionen med sina 143 000 invånare i de tre kommunerna Piteå, Luleå och Boden är viktig, likaså marknadsföringen av Umeåregionen för att kunna möta framtidens krav och utgöra viktiga ”motorer” i respektive region/län. Det krävs dock radikala offentliga strukturförändringar på kommunal och regional nivå för att våra nordliga län ska kunna anpassa sig till den nya tiden och därmed bli mer konkurrenskraftiga.

Politiken i norra Sverige har fastnat i ett stigberoende som vi för närvarande har svårt att komma ut ur. Det krävs nytänkande och brytande med gamla ekonomiska strukturer, det är svårt, i synnerhet då det finns starka ekonomiska intressen som vill bevara dem.

Slutligen…

Jag svarade på vårt partis, socialdemokraternas, Strategisk samverkan för svensk gruvnäring, som en arbetsgrupp arbetat på sedan hösten 2011 och som lämnade sitt förslag i december 2013. I korthet är det arbetsgruppen tagit fram en socialdemokratisk mineralstrategi. Partistyrelsen skall enligt Karin Åström, distriktsordförande för socialdemokraterna i Norrbotten, tagit del av mina synpunkter också. Mitt blogginlägg angående frågan heter ”Synpunkter på den socialdemokratiska ”mineralstrategin” och hela mitt svar kan ladas ned här: synpunkter_strat_samv_gruvnäring

Mina synpunkter var rätt genomgående och kritiska till innehållet. Jag inriktade min kritik på i huvuvdsak fem områden som antingen förbisetts helt eller helt enkelt inte problematiserats i tillräckligt hög grad, dessa var: bristande miljö- och folkhälsoperspektiv, bristande faktaunderlag och samhällsansvar, avsaknad av analys av demokratiperspektivet i dagens prospekteringsprocess, kompensation till lokalsamhället och del av vinsterna samt bristande problematisering av förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling.

Sammantaget gör jag bedömningen att det dokument som framlagts av arbetsgruppen är alldeles för bristfälligt för att kunna utgöra ett basdokument för en framtida socialdemokratisk politik för gruvnäringen. Det är också tydligt att dokumentet inte är i linje med de politiska huvudprioriteringar som partistyrelsen formulerat i Framtidskontraktet.

I Framtidskontraktet kan man bl.a. läsa:

Vi vill använda ekonomiska styrmedel för att stimulera fler människor och företag att ändra
beteende så att alla kan hjälpas åt att skapa en utveckling som både är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar. Hit hör miljöskatter, men också lagstiftning, utsläppsrättigheter och certifikat. Styrmedlen ska utformas så att de stimulerar till arbete och företagande, stärker industrins konkurrenskraft och bidrar till en hållbar utveckling.

Medan följande formulering återfinns i Strategisk samverkan för svensk gruvnäring:

Företagens agerande i frågor som rör bland annat miljö och säkerhet är avgörande för om en framtida utvinningsverksamhet kommer att ske på ett lämpligt hållbart sätt och om den kommer att mötas av acceptans och förtroende hos allmänhet och intressenter. Alla delar i detta kan inte regleras via lagstiftning utan blir beroende av självreglering i branschen. Det kan då finnas anledning att dessa förhållanden diskuteras med branschen i perspektivet av
om de är tillräckliga, om några kompletteringar behöver göras osv.

Två formuleringar som enligt min mening långt ifrån är synonyma. Formuleringen i Framtidskontraktet är skarpare och betydligt mer inriktad på styrmedel i form av skatter och lagstiftning, tron på politiken, än den i Strategisk samverkan för svensk gruvnäring som vill lämna ansvaret för miljö och säkerhet åt branschen, åt marknaden.

Denna diskrepans mellan styrdokumentet för det kommande socialdemokratiska partiprogrammet och den socialdemokratiska ”mineralstrategin” blir än tydligare med denna tidigare citerade formulering ur Framtidskontraktet:

För oss socialdemokrater är det uppenbart att politiken är helt nödvändig för att klara klimatomställningen. Marknaden klarar inte omställningen själv. Det ligger ett ansvar för oss som politiker och som individer att göra det lönsamt för företagen att agera miljövänligt. Med rätt styrinstrument kan såväl kommuner som marknaden utgöra en positiv kraft i att utveckla ny teknik och bygga ett hållbart samhälle.

Min tolkning är alltså saknas en konsensus kring hur en hållbar utveckling skall uppnås inom partiet. Därför anser jag att det behövs en problematisering kring begreppet hållbar utveckling och hur vi når dit och att de politiska prioriteringar gällande hållbar utveckling i Framtidskontraktet per definition även måste genomsyra Strategisk samverkan för svensk gruvnäring.

Fem punkter för en hållbar regional utveckling i Norrbotten

Jag och många andra unga socialdemokrater delar oron för den hårda exploatering som idag sker av vårt globala ekosystem, däribland i Norrbotten. Utifrån denna oro så formulerade jag och Daniel Smirat fem punkter vi anser bör ligga till grund för en politisk plattform för en hållbar regional utveckling i Norrbotten:

1. Ett attraktivt Norrbotten. Norrbotten måste vara ett län som attraherar människor. Människor är grunden för skapandet av viktiga tillgångar i en region. Att människor är en regions största tillgång är något som vi i såväl Norrbotten som de övriga fyra nordligaste länen under lång tid försummat. Därför krävs det att vi arbetar för en ortsstruktur som kan attrahera alla, oavsett ålder, kön och etnicitet, och deras respektive intressen och behov; vi behöver en mångfald av landsbygder, mellanstora och större städer. Vi behöver också ett bredare näringsliv som är självständigt i förhållande till naturresursindustrin. Avgörande för en regions befolkningsframgång är att den upplevs som ett förstahandsval för kvinnor. Idag ser vi en arbetsmarknad för kvinnor som är koncentrerad till ett fåtal sektorer och arbetsgivare vilket gör Norrbotten till en mycket oattraktiv region. För ett mer varierat näringsliv och mer varierad arbetsmarknad krävs åtminstone en större stad i regionen. Regionen blir på detta sätt mer allsidig, mer robust och attraktiv.

2. Institutionell förnyelse. Den problematiska utvecklingen vi ser idag stammar ur en institutionell struktur som framför allt betonat naturresursindustrins tillväxt. Det krävs en institutionell förnyelse för att vi ska kunna reducera vår sårbarhet i förhållande till den internationella råvarumarknaden. Regionens framtidstro får inte vara kopplad till ett instabilt råvarupris. För att åstadkomma detta krävs det att regionen utvecklar ett näringsliv som både kan ta tillvara avkastningen från naturresurserna och utvecklar ett i förhållande till naturresursindustrin oberoende näringsliv med en egen växtkraft som inte är kopplad till råvarupriserna. Regionbildning är ett exempel på institutionell förnyelse, en annan verklighetsbeskrivning av Norrbotten är ett annat. Vi behöver en verklighetsbeskrivning som går från att betona naturresurser, infrastruktur och utomregionala stöd till en som betonar befolkningen, service- och tjänsteföretagande samt den attraktiva livsmiljön.

3. Ett hållbart användande av våra tillgångar. Den hållbara regionen skapar värden utan att tära på de tillgångar som ska utgöra regionens framtid. Detta innebär såväl satsningar på hälsosamma och sunda arbets-, boende- och fritidsmiljöer och gynnandet av en kunskapskultur där skola, ett brett universitet och en vilja till förnyelse är centrala. Den lärande regionen är också den framgångsrika, det är en region som är mångsidig och klarar omställningar väl pga. ett högt kunskapskapital. Ett hållbart hushållande av våra tillgångar innebär naturligtvis också att vi gör satsningar för att upprätthålla ett rikt och varierat ekosystem. Ekosystemet är, trots försök att påstå något annat, grunden till att alla de övriga delarna fungerar. Ett fungerande ekosystem är grunden till vår existens. I linje med detta krävs det även en högre grad av återinvestering av avkastningen från regionens naturresurser till lokalsamhället i form av t.ex. fondering eller höjda avgifter. I linje med detta krävs det också en högre grad av återvinning av metaller i samhället s.k. urban mining och mycket högre miljökrav samt ett inordnande av naturresursindustrins respektive lagstiftningar under miljöbalken. En framgångsrik region nyttjar och förvaltar därför regionens naturresurser utifrån detta perspektiv.

4. Behovet av att äga tillgångar. Andelen sysselsatta inom naturresursindustrin tenderar att minska trots hög tillväxt. Detta beror på att produktionsökningar sker genom arbetskraftsreducerande mekanisering. Det sker hela tiden branschsponsrad forskning för att automatisera och effektivisera produktionen inom t.ex. gruvnäringen för att öka vinstmarginalerna. Den höga tillväxten som vi nu ser i Norrbotten är en effekt av den pågående ”gruvboomen”, ett resultat av stora investeringar i produktionsanläggningar och infrastruktur. Hög tillväxt inom en rad stora exportföretag är däremot inte likställt med att det går bra för regionen i stort. I själva verket har oberoende forskning visat snarare det motsatta; hög tillväxt inom naturresursindustrin i meningen produktivitetsökning verkar skapa regional tillbakagång. Sammantaget talar detta för att ägandet av fallhöjder, vindlägen, råvaror m.m. och företag baserade på naturresurser blir allt viktigare för den som vill tillgodogöra sig avkastningen från en naturresursrik region som Norrbotten.

5. Behovet av en regional analysenhet. I en studie från Cerum (Centrum för regionalvetenskap) från 2010 konstaterar författaren att den grundläggande synen på det norrländska samhällets problem och möjligheter inte förändrats sedan 1960-talets senare del. Framför allt fanns det en uppseendeväckande kontinuitet i näringspolitiken. Detta har naturligtvis påverkat synen på hur ekonomin ska organiseras och vilka aktörer som den offentliga sektorn huvudsakligen samarbetat med. Då som nu prioriterades de stora exportföretagen inom naturresursindustrin och basindustrin, detta färgade även de norrländska innovationsprogrammen som nästan uteslutande inriktades på att utveckla verksamheter riktade mot utvinning av naturresurser och basindustri. En sårbar samhällsutveckling förstärktes än mer. För att komma ifrån detta stigberoende krävs det lärande, förnyelse och omvandling inom den regionala utvecklingen. För att åstadkomma detta krävs det att det inrättas en regional analysenhet i likhet med ACANALYS i Västerbotten som tar fram oberoende faktaunderlag för regionen i allt från historiska översikter till summeringar av regionens tillgångar som kan ligga till grund goda beslutsunderlag för regionens beslutsfattare.

En politik baserad på dessa punkter är nödvändig och livsviktig om vi ska nå en självständig och hållbar utveckling i Norrbotten, Norrland eller andra naturresursrika regioner. Hoppas att du tar dig tid att läsa detta Jens Nilsson och ni andra deltagare som just nu genomför ert besök i Kiruna och Norrbotten.

Blogginlägget ligger här som pdf och word-dokument. Jag kommer även att maila den till Jens Nilsson som länk och fil i bägge formaten.

Word: Kunskapsunderlag till Jens Nilsson

Pdf: Kunskapsunderlag till Jens Nilsson

Annonser

2 thoughts on “EU på besök i Kiruna! Kunskapsunderlag om Norrbotten till Jens Nilsson och andra EU-politiker

  1. Det su skriver gör att det känns som en viktig framstegssatsning för Norrbotten är en feministisk politik. att bryta gamla värderingar som skapat en negativ ”macho”-bild av Norrbotten är helt nödvändigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s