Med kniven mot strupen

– De borde ha agerat för längesedan, men det är bara med kniven mot strupen som det händer något. De riskerar 40 000 kronor i böter per dygn om de höga utsläppen fortsätter där, så nu har de blivit tvungna att agera.

Det säger Mats Lahti, miljöinspektör på Kiruna kommun med lång erfarenhet av utsläppsmätningar och LKAB:s verksamhet i Kiruna, med anledning av LKAB:s ”sågning” av tidningarna i Mittmedia, Norrbottens Media samt Aftonbladets granskning av partikelutsläppen i Sverige. I granskningen påvisade man bl.a. att de tio värsta industrierna i Norrbotten och Västerbotten tillsammans släpper ut 1,5 gånger mer än Stockholm, Malmö och Göteborg – tillsammans.

Mats Lahti syftade specifikt på en del av LKAB:s svar på granskningen där man lyfter fram rökgasreningen i Svappavaara som en framgång:

– Det är ju nästan skämmigt. Redan 2007 fick de bakläxa på att utsläppen i Svappavaara var för stora, sedan dess har de fått dispens på dispens. Svappavaaras enda kulsinterverk orsakar 1000 ton partikelutsläpp, medans Kirunagruvans tre verk orsakar 500 ton, säger Mats Lahti.

Mats Lahti tycker det faktum att 500 ton stoft släpps ut bara i Kiruna talar för sig själv.

– Framförallt så är det fruktansvärt onödigt. Om man är seriös med att vilja ta ett miljöansvar så borde man kunna åtgärda detta, säger Mats Lahti och fortsätter.

– Man har själv uppmätt en hundraprocentig ökning av stoftnedfallet de senaste fyra åren i Luossavaaraområdet. Det är en försämring och så borde inte ett modernt, statligt företag arbeta, säger Mats Lahti.

Men företagen har bättrat sig trots allt. Det beror dock inte så mycket på en frivillig vilja till förändring utan på ökade krav, något som David Berggård, miljöingenjör på Länsstyrelsen även framför:

Som exempel på hur de hälsofarliga partiklarna PM10 har spelat in under en tillståndsprocess berättar David Berggård om när Boliden ville bygga på sandmagasinets dammar vid gruvan i Aitik 2005. Då fick de inte tillstånd att bygga så högt de ville eftersom de inte hade tillräckligt bra mätningar av partikelutsläppen.

Det är sådana saker som gör att företagen har börjat satsa mer både på att mäta utsläpp och att minska dem, enligt David Berggård.

– Det här är inte något som de har gjort för att det är kul utan för att man har ställt krav på dem.

Företagen förändrar sig naturligtvis inte om det inte finns en opinion för förändring. Så länge det finns utrymme kommer man att köra business as usual eftersom detta inte genererar några extra kostnader. Därför är sådan här granskningar otroligt viktiga. Granskningen visar också på vilket ofantlig undermåligt kunskapsunderlag som finns att tillgå för att studera långsiktiga påverkningar av industrins miljöpåverkan i allmänhet och partikelutsläppen i synnerhet. En bidragande orsak kan vara att fokus och mätningar legat på fel platser:

I Sverige finns i dag ett miljömål, att partikelhalten inte ska överstiga 15 mikrogram per kubikmeter luft utslaget på ett år. Men de mätningar som utförs är i regel anpassade till att mäta fordonstrafikens påverkan.

– Därför är det inte säkert att de mätpunkter som finns speglar de värsta utsläppen från industrin. Med beräkningar utifrån vindriktningar och utsläppspunkterna kan det visa sig att mätstationerna ska finnas någon annanstans, säger Bertil Forsberg, professor inom folkhälsa och klinisk medicin.

Detta är en bild som bekräftas ytterligare i granskningen:

Sveriges största utsläppare av mikropartiklar är inte bilköerna genom storstäderna. De värsta finns i Norrland, och ägs av staten, pappersjättarna och kemiföretagen.

Mitt i det som kallats Europas sista vildmark driver staten tre av de allra värsta anläggningarna i landet, när det gäller utsläpp av partiklar i luften. LKAB:s gruvindustri står för 92 procent av alla partikelutsläpp i Kiruna, och 75 procent i Gällivare kommun. Totalt över 1500 ton om året.

– Vi ser att damningen har ökat och folk upplever det som ett stort problem. Och om det finns synligt damm finns det också mer av de små partiklarna, säger Anders Fjällborg, miljöchef i Kiruna kommun och fortsätter:

– Det måste redas ut ordentligt hur stora effekter det har på hälsan. Att det har effekter har ju konstaterats, men exakt hur stora, där famlar vi på lokal nivå i mörker.

Partiklarna dödar konstaterar man vidare i granskningen. Enligt färsk forskning så dör 3000 till 5000 svenskar per år i förtid av sjukdomar orsakade av dessa mikropartiklar, därtill orsakar de omkring 1500 nya fall årligen av sjukdomen kronisk bronkit samt 1400-1500 sjukhusinläggningar för andnings- och hjärtbesvär. Barn som utsätts för partikelutsläpp kan få försämrad lungfunktion senare i livet.

Partiklarna är mindre än 0,001 millimeter, och benämns officiellt PM10. De lagras i andningsorganen där de orsakar allt från astma till hjärt- och kärlsjukdomar.

Tidigare har forskningen fokuserat på att hitta gränsvärden och rekommendationer för utsläppen. Men det håller på att förändras:

– Forskningen visar inte att det finns någon nivå som är säker. Vi har framförallt studerat barn och har bland annat sett påverkan på deras luftvägar. Starkare och starkare rön som visar att de som utsätts för större mängder partiklar under spädbarnstiden får negativa effekter längre fram i livet, säger Göran Pershagen, professor vid Institutet för Miljömedicin på Karolinska Institutet.

Mot bakgrund av detta förstår man utsläppen förvånar och oroar de boende i Gällivare kommun.

Årligen beräknas de totala kostnaderna för samhället för sjukvård relaterad till partikelutsläpp uppgå till omkring 26 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att LKAB:s vinst för 2012 ”endast” var 11 miljarder. Återigen, granskningen visar hur undermåligt underlag samhället har att tillgå när industriverksamheters samhällsekonomiska lönsamhet och effekter ska utvärderas. Vi har inte underlag för avgöra vilka kostnader som t.ex. LKAB:s utsläpp i Kiruna och Gällivare kommuner genererar i hänsyn till sjukvårdskostnader, det gör att vi inte heller kan ställa krav på bolaget. Vi vet inte heller i vilken utsträckning LKAB konkurrerar ut andra näringar, hur gruvdriften påverkar grundvattnet, var partikelutsläppen hamnar osv. I sanning så famlar vi i mörkret, något jag misstänker att bolagen mer än gärna vill att lokalsamhället fortsätter göra.

För är det något som granskningen visar och som historien visat så är det att det är oberoende forskning och en folkopinion som krävs för att industrin ska bli mer miljövänligare, det finns gott om exempel på hur man från industrins sida fortsatt med gravt skadliga metoder och produktionssätt t.ex. hormoslyret i skogsbruket och dioxinutsläppen från kustindustrierna. Hormoslyret och klorblekningen i pappersindustrin som utpekades som den stora dioxin-boven förbjöds till slut men bägge exemplen föregicks av en långvarig kamp och opinionsbildning av miljökämpar, forskare och civilsamhället i stort mot ekonomiskt starka bolag och myndigheter.

Avslutningsvis  menar LKAB däremot att:

– Vi producerar väldigt stora mängder malm och det ger stora dammutsläpp, det går inte att förneka. Men våra produkter är – jag vill inte säga miljövänliga – men i alla fall minst påverkande i jämförelse med våra konkurrenter, säger Anders Lindberg, tillförordnad informationsdirektör på LKAB.

Känns knappast betryggande att LKAB som är värst i klassen när det gäller partikelutsläpp samtidigt är bäst i klassen i gruvnäringen.

Varför då undrar vän av ordning? Därför att på Framtidens gruv och mineral 2013, ett seminarium av och för gruv- och mineralindustrins gynnande, höll Håkan Ekengren, statsekreterare på Näringsdepartementet, ett anförande under titeln En hållbar svensk gruvnäring – skapar tillväxt i hela landet. I presentationen meddelade han nämligen näringsdepartementets och Allians-regeringens vision om att vi från dagens 16 gruvor i drift till år 2020 ska ha 31 gruvor i drift samt år 2030 ha hela 47 gruvor i drift i Sverige.

Ser man på den karta om Ekengren förevisade i sin presentation ser man tydligt att huvudparten av dessa gruvor kommer att etableras i Norrbotten och Västerbotten där de huvudsakliga mineraltillgångarna finns i Sverige idag. Visionen tar inte heller hänsyn till antalet konkursade eller på annat sätt nedlagda gruvor fram till 2030 som t.ex. Svärtträsk- och Blaikengruvorna i Västerbotten.

De flesta av dessa gruvor kommer att vara i drift som dagbrott av kostnadsskäl och kommer därför att avge betydligt större partikelutsläpp. Se bl.a. rapporten Miljöpåverkan från gruvindustrin:

I en sammanställning från 2000 var 60 procent av alla stora gruvor, med en
produktion på över 1 megaton per år, ovan jord och nästan 70 procent av all
malm kom från gruvor ovan jord. Att majoriteten av
all gruvdrift sker ovan jord beror på att det är mer ekonomiskt lönsamt att
utvinna ovan jord samt att processerna för att utvinna ovan jord effektiviseras
kontinuerligt. Gruvdrift ovan jord har fördelen att massproduktion av metaller
eller mineraler kan ske till en relativt låg kostnad. Underjordsgruvor har
fördelen att utvinning kan ske av en stor variation av olika fyndigheter. Valet
står dock oftare mellan gruvdrift ovan jord eller ingen utvinning alls snarare än
gruvdrift ovan eller under jord.

Frågan vi här i norra Sverige då måste ställa oss är; om denna borgerligt visionära gruvexpansion fram till 2030 kommer att ske i form av bolag som Avalon Mining, Beowulf Mining, Dragon Mining eller något annat fantasy-inspirerat riskkapitalbolag (vilket utvecklingen speglar idag) som är här för att kamma hem största möjliga vinst med minsta möjliga kostnad, kan vi då räkna med att dessa bolag kommer att vara bättre på att ta miljöansvar än statliga LKAB som idag är ”bäst” i klassen?

Knappast. Jag delar malmfältsbornas oro, jag delar norrbottningarnas och västerbottningarnas oro. Det krävs flera sådana här granskningar, bra jobbat MittMedia, Norrbottens Media och Aftonbladet. Nu kanske vi kan se flera granskningar i samma stil? Mer ifrågasättande? Bättre underlag? Rentav storskaliga folkhälsoundersökningar?

Annonser

5 thoughts on “Med kniven mot strupen

  1. Bra inlägg Nils! För en lekman är det dock glasklart att Aitik måste ge de i särklass värsta hälsoeffekterna. Här behövs forskning och analyser om frekvensen av cancerfall astma och allergier ökat i just Gällivare, samt förstås de mer subtila återverkningarna som kromosomförändringar och nervskador. Fokus bör nog vara byarna öster om Aitik som ligger i förhärskande vindriktning. Den cocktail av Aitiks sulfidmalm med partiklar av giftiga tungmetaller och all möjlig annan skit som byborna konstant får ner i lungorna måste ge allvarliga konsekvenser. Tyvärr utelämnade NSD denna aspekt.

    • Sant, ändock en bra och sällsynt granskning av en ”pamprad” näring. Jag har hela tiden efterfrågat en omfattande hälsoundersökning för just Malmfälten, inte bara en självskattningsenkät av upplevt hälsoläge (som gjorts i Gällivare) utan en genomgående studie av astma, hjärtsjukdom, cancer etc. Då krävs också ett referensområde att jämföra med.

      Det känns som att den där mentala tröskeln har passerats där man nu faktiskt vågar kritisera ”patron” från allt fler håll.

  2. Pingback: Den ansvarstagande gruvnäringen | En humanist i arbetslivet

  3. I all hast
    Angående: ”Som exempel på hur de hälsofarliga partiklarna PM10 har spelat in under en tillståndsprocess berättar David Berggård om när Boliden ville bygga på sandmagasinets dammar vid gruvan i Aitik 2005. Då fick de inte tillstånd att bygga så högt de ville eftersom de inte hade tillräckligt bra mätningar av partikelutsläppen.
    Det är sådana saker som gör att företagen har börjat satsa mer både på att mäta utsläpp och att minska dem, enligt David Berggård.”
    Då ska jag strax i Naturvårdsverkets Utsläpp i siffror se efter hur mycket partiklar som Boliden emitterar till luften i Aitik. Och har nu granskat årliga utsläppen från och med 2007 till och med 2015. Under inget av dessa nio år redovisades utsläpp av partiklar, stoft eller PM10.
    Man kan svårligen tolka Berggårds uttalande på annat sätt än att partiklarna som vindarna river upp och drar med sig från Aitiks t ex sandmagasin även består av hälsoskadande mikropartiklar. Det handlar antagligen då om Sveriges allra värsta utsläpp.
    Här LKAB Malmbergets redovisning av utsläpp PM10 (stoft). Jag konverterar från kilon till ton: 2007 = 105. 2008 = 600. 2009 = 402. 2010 = 421, 674. 2011 = 605, 2. 2012 = 395, 4. 2013 = 168, 1. 2014 = 102, 7. 2015 = 109, 7. Under dessa 9 år (3 285 dagar) 2 909, 774 ton som vi kan avrunda till 2 910 ton. Per dag emitterades = 2 910 000 kilo delat med 3285 dagar = 886 kilo.
    2014 emitterades enligt utsläpparen 102 700 kilo vilket per dag blir 281, 4 kilo, per timme 11,2 kilo, per minut 0,19 kilo och per sekund 3 gram.
    Det som redovisas är nog bara det som far ut från pelletverken. Och det som redovisas därifrån är nog bara en bråkdel av faktiska utsläppen.
    Skojeriet egenkontroll, redovisning och tillsynsmyndigheternas tillsyn mm fungerar bra. Industrier kan vräka ut hur mycket som helst. Så fungerar det. Fy fan.
    Kuriren har minst en gång skrivit om det fruktansvärda dammandet från LKABs industriområdet Vitåfors. Det som redovisas är nog att likna vid en droppe i havet av det som emitterar från verksamheten.
    http://www.kuriren.nu/nyheter/insvept-i-damm-igen-6887510.aspx
    Här länk till Svappavaara där det bara redovisas utsläpp till luft
    http://utslappisiffror.naturvardsverket.se/sv/Sok/Anlaggningssida/?pid=3015
    Malmen som brändes till pellets där kom sovrad och anrikad från Kiruna.

    Kuriren för länge sedan: ”Malmbergsgruvans utsläpp av kadmium och kadmiumföreningar uppges uppgå till 343 ton åren 2004-2005 enligt Naturvårdsverkets utsläppsregister.
    ”Det här kan inte stämma”, säger man nu hos både Naturvårdsverket och LKAB som ska utreda hur uppgifterna registrerats.
    Uppgifterna om utsläpp och avfall från landets industrier är bland annat tillgängliga för allmänheten via Naturvårdsverkets utsläppsregister på internet.
    För den som vill veta mer om avfall eller utsläpp till luft, mark och vatten från Malmfältens gruvföretag utgör det en bra informationskälla.
    Men frågan är hur tillförlitliga uppgifterna är?
    Enligt kemikalieutsläppsregistret producerade LKAB:s Malmbergsgruva sammanlagt 343 ton kadmiumavfall under åren 2004-2005 vilket är en anmärkningsvärd mängd som kan innebära en kraftig miljöpåverkan.
    Ska utredas
    Kadmium är en av våra giftigaste metaller som bland annat påverkar njurarnas funktion och leder till benskörhet hos främst kvinnor.
    Enligt både Naturvårdsverket och LKAB är uppgifterna felaktiga och nu ska saken utredas.
    – Någonstans har det hänt något och det ska vi undersöka, säger Ingvar Svensson vid Naturvårdsverkets miljödataenhet.
    – Så enormt mycket kan det inte handla om. Står det verkligen så, säger LKAB tf miljöchef Sofia Waranperä och hänvisar till att åren 2001-2003 uppgick kadmiumavfallet vid LKAB i Malmberget till 200-300 kilo årligen.

    Aldrig ifrågasatts
    Utsläppsuppgifterna hämtas initialt från LKAB:s egna miljörapporter.
    Nästa länk i kedjan utgörs av länsstyrelsen i Norrbottens län som ska granska uppgifterna och lägga ut dem på EMIR, länsstyrelsernas gemensamma miljödatasystem.
    Ett konsortium, SMED, bestående av SMHI, SLU, IVL och SCB, tar sedan fram utsläpps- och avfallsuppgifterna ur EMIR och levererar dem till till Naturvårdsverket.
    Ingenstans har uppgifterna om kadmiumavfallet vid Malmbergsgruvan lett till ett ifrågasättande av siffrorna – förrän nu.

    Kenth Bergmark

    Avrundar med dioxinutsläpp enligt LKAB Malmbergets miljörapport 2013.
    ”Bedömningen av mängden utgående dioxin och PAH baseras på mätningar utförda i Bandugnsverket samt MK3 under 2013. Det totala utsläppet beräknas utifrån de uppmätta halterna per ton pellets. Det totala utsläppet av dioxiner bedöms ha uppgått till 0,5 g under 2013.”
    Längre fram en tabell:
    Utsläpp till luft DX-ITEQ 48 kg/år.
    Naturvårdsverket: Dioxin, TCDD-ekvivalenter, Internationell beräkning, DX-ITEQ
    LKAB Malmbergets utsläpp dioxiner 2013 enligt beräkningsmetoden DX-ITEQ motsvarade 48 kg TCDD som är det giftigaste dioxinet. Enligt Greenpeace räcker ett enda gram TCDD för att ge hela världens befolkning sin högsta acceptabla dos.
    48 kilo räcker till att ge 48 000 gånger världens befolkning en högsta acceptabel dos
    I Utsläpp i siffror omvandlades dioxinutsläppet till 0,48 gram DX-ITEQ.
    Miljörapporter och Utsläpp i siffror skall vara korrekta. Det är de inte.
    Som punkt: I Sverige dödar luftföroreningar fler än 10 000 per år, per capita bland världens värsta. Storebror menar att dessa minst 10 000 är ca 3000 och ibland drar storebror till med ”fler än 5000”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s