Byapolitik, quick-fixes och Pavlovs hundar

Jag har i dagarna följt den intensifiering som skett i debatten kring den planerade gruvan i Kallak utanför Jokkmokk. Det intressanta med debatten är att det skett en rätt kraftig polarisering. Tongivande debattörer för ”för-sidan”, fr.a. politiker, har, primärt via mer informella kanaler som bloggar och andra sociala medier, förmedlat en bild av att motståndet mot gruvan framför allt utgörs av tillresande, ”utsocknes”, aktivister och att dessa och därmed oppositionen mot gruvplanerna inte har något stöd i kommunen.

Det här mönstret återspeglas även i debatten som förs i media. Det är skulle jag vilja påstå en rätt klassisk bild av hur en debatt kring gruvor förs i Norrbotten och Sverige i allmänhet. De som är emot gruvplanerna utmålas som bakåtsträvare, nej-sägare, ”naturmuppar”, en minoritet och gärna inte ”en av oss”. Motställda sida, dvs. de som är för är då naturligtvis de som utmålas som progressiva, dialogvilliga och majoriteten.

Problemet som jag ser det med detta mönster och som går att följa i allmänhet när det gäller debatten om gruvindustrins villkor – för det ska vi inte glömma, det handlar inte om en debatt om gruvindustrins vara eller inte vara utan om under vilka villkor den ska få verka som t.ex. vilka krav som ska ställas på den, vem som ska få vara sakägare och även i vilka områden den ska få verka – är att det uppstår i de fall då den politiska ledningen i en kommun är starkt för etableringen.

Den folkvalda ledningen kan då använda sin position för att styra debatten och bilden av motståndet på ett sätt som inte gynnar en öppen och välvillig dialog. Det man kan se hända i Jokkmokk är på många sätt en form av byapolitik där man försöker förminska oppositionen, blunda för det faktum att det är ett antal samebyar, befolkningen i byn Björkholmen plus ett stort antal andra kommuninnevånare och många företagare inom besöksnäringen som är skeptiska och negativt inställda till gruvetableringen. Det är inte några få enstaka, söderifrån kommande, aktivister som utgör motståndet och som ”vill Jokkmokk illa”.

Sen är det absurt att det på något sätt endast skulle vara kommuninnevånare i Jokkmokk som skulle få ha synpunkter i frågan. Gruvan är tänkt att etableras mitt i Luleälven där bl.a. Luleå kommun tar sitt dricksvatten ifrån. Det är ofrånkomligt att det kommer att ske tungmetallsläckage ut i älven. Att på något vis försöka begränsa yttranderätten i frågan till endast jokkmokksbor skildrar huvudsakligen en grund förståelse och okunskap av sakfrågan och att det handlar om mer än en enskild gruva utan om den liberala minerallagstiftningen, bristerna i miljöbalken och generellt om det oansvariga sätt som exploateringen sker idag.

Som jag i ett otal tidigare inlägg lyft fram är den ”gruvboom” som sker idag ett hot mot Norrbottens möjligheter till en hållbar regional utveckling. Därför förs den typ av kamp som nu förs i Kallak utanför Jokkmokk. Därför kommer det faktiskt stöd från andra delar av landet och andra delar av Norrbotten, för att det är en fråga som berör oss alla och inte bara Jokkmokks kommun eller för delen Jokkmokks kommunledning.

Den besvärliga befolkningssituation som Jokkmokks kommun och även andra mindre kommuner i Norrbotten, Norrland och andra landsbygdskommuner i Sverige befinner sig i löses inte genom en intolerant ”byapolitik” eller för den delen en gruva med en livslängd på max en generation, ca 30 år. Det finns ingen ”quick-fix” på åratal av politik som inte syftat till att bredda dessa kommuners näringsliv, på en politik som ensidigt inriktats på att gynna naturresursindustrin på bekostnad av andra näringar. Som Nils-Gustav Lundgren, professor vid LTU, påvisat med sin forskning är ett samhälles ekonomi så mycket mer än bara ett fåtal, om än väldigt lönsamma, råvaruföretag.

Samhällsekonomin utgörs i själva verket huvudsakligen av offentlig och privat service som i sin tur nästan helt är relaterad till storleken på den folkmängd som finns lokalt och regionalt. Befolkningen är samhällets största resurs, inte dess naturresurser.

Att då som i Jokkmokks situation tro att en gruva löser en situation som byggts upp under decennier, till och med sekler, visar snarare på en fantasilöshet och ett stigberoende i relation till den ekonomiska struktur som format Norrbotten sedan slutet av 1800-talet. En ekonomisk struktur uppbyggd och fokuserad på utvinningen och tillgodgörandet av regionens naturresurser. Det här har gjort att Norrbotten har blivit väldigt sårbart då den ekonomiska strukturen mer eller mindre varit direktkopplad till de internationella råvarupriserna. Denna struktur har också varit det huvudsakliga problemet bakom den negativa befolkningsutvecklingen, lågkonjunktur har inneburit arbetslöshet och utflyttning.

En gruva kan bromsa den nedåtgående spiral som Jokkmokk genomgår nu, men den kan inte stoppa den. Det är enkel och tacksam lösning för stunden men den är inte framåtsyftande och ansvarstagande. När gruvan läggs ned, antingen pga. att malmen är slut eller att bolaget konkursar kommer snarare kommunen att vara sämre rustad än tidigare. Det går nämligen inte att förbise det faktum att råvaruindustrin gör det svårare för andra branscher och näringar att etablera sig på grund av den driver upp löner och andra kostnader. Det här har vi sett i den generellt sett långsamma expansionen av besöksnäringen i Norrland trots goda förutsättningar. Det kommer även att bli svårare att rekrytera till vård, skola och omsorg. Varför utbilda sig, starta eget eller arbeta inom det offentliga när man kan få fast arbete och bra lön i gruvan utan annat än gymnasieutbildning?

Att ortens befolkning, framför allt de unga, går över till att arbeta uteslutande gentemot en näring, en gruva, som vi vet har ett bäst-före-datum på som mest 30 år, är det verkligen att rationellt användande av samhällsresurserna? Varför inte använda de möjligheter och resurser som finns i kommunen och satsa på dem? På nyföretagande och småföretagare? Det tar längre tid, är kanske osäkrare i viss mån och kräver mer resurser av det offentliga men är å andra sidan vägen fram till något mer beständigt än en gruva. Huvuddelen av alla arbetsplatser i Norrbotten utgörs av små- och medelstora företag, varför är det inte lika självklart att satsa på dessa lokala entreprenörer? Entreprenörer med anknytning till kommunen, som bor och verkar i kommunen och som faktiskt kan förväntas vara kvar på orten om mer än en generation. Se bara på Liko, Polarbröd, Brändögruppen etc. alla framgångsrika företag som började småskaligt.

Tänk om dessa och många andra småföretagare hade kunnat få miljardstöd som de t.ex. staten nu kommer att ge Northland Resources i form av den väg som ska anläggas över bl.a. skyddade myrområden från gruvan i Kaunisvaara till Svappavaara. Inte nog med att man pumpar in miljarder i att anlägga en för samhället i övrigt värdelös infrastruktur, man kommer dessutom att anlägga en järnväg från gruvan åt dem. All denna infrastruktur, allt kapital, kommer efter gruvdriftens upphörande vara förbrukat och  värdelöst. Det hade använts bättre som företagsstöd i form av riskkapital för utveckla regionens näringsliv.

Jag hoppas att fler norrbottniska politiker börjar ta ansvar för en långsiktigt hållbar utveckling för sina kommuner och för länet. Att fler vågar höja sin blick från väl upptrampade stigen och se andra vägar framåt. I nuläget känns det lite grann som att många politiker reagerar som Pavlovs hundar när någon ropar gruva, saliven börjar rinna trots att vi inte får det som är utlovat. Det vi får är ett fåtal dyra arbetstillfällen, dyra i den mening att det uppstår stora och oreparerbara skador på livsmiljön och folkhälsan samt att de genererar en ensidighet i det övriga näringslivet.

Det är dags att norrbottningarna, norrlänningarna och svenska folket i allmänhet faktiskt börjar ställa högre krav på naturresursindustrin, vi förtjänar mer än endast sponsring av idrottslag och enskilda kulturevenemang. Vi lever med en indsutri som tjänar miljarder på utvinningen av naturresurser, likväl så finner vi det svårt att ställa högre krav på återinvestering, miljö och ansvarstagande. Varför? För att vi blivit betingade under en väldigt lång tid av att gruvor är lika med framtid och samhällsbyggande. Jag tillhör inte de politiker som av en betingad reflex oavkortat välkomnar en gruva på vaga löften om arbetstillfällen och ”en bättre framtid”.

Jag tillhör en ny generation politiker som vill ta ett större ansvar för framtiden och, till skillnad från vad man i Jokkmokk vill låta påskina är ett begränsat motstånd, så finns det en gryende medvetenhet hos många, inte bara i min generation, om att den nu pågående exploateringen inte sker med en långsiktigt hållbar utveckling som utgångspunkt. Därför är kampen i Kallak, Ojnareskogen viktiga, de sker i skärningspunkterna mellan dessa politiska ståndpunkter, mellan ansvarstagande och långsiktighet kontra kvartalskapitalismens snabba vinster och låga kostnader.

Annonser

17 thoughts on “Byapolitik, quick-fixes och Pavlovs hundar

    • Jag ogillar den polarisering som förmedlas i media och av vissa beslutsfattare. Det omöjliggör dialog, det är därför viktigt att kunna lyfta fram andra åsikter och försöka lyfta fram bredden och djupet av motståndet. Sprid gärna inlägget om du vill.

    • Tack Anna-Maria! Det värmer att höra! Det är en otroligt angelägen fråga, jag försöker bidra till debatten på ett konstruktivt sätt och vidga perspektiven. Jag ogillar den förenkling och polarisering som blivit till förmån för ”ja-sidan”.

  1. Arne Müller, som arbetar på SVT Vsäterbottens Nytt, har precis i dagarna kommit ut med en bok som heter ”Svarta miljarder – den svenska gruvboomens baksida”. Den kan varmt rekommenderas för intresserade i ämnet.

  2. Jodå, det är bra att nyansera debatten. Men det som ingen talar om, är att vinsterna från gruvan inte stannar i landet. De utländska gruvbolagen tar hela vinsten. Detta är så svårt att tänka sig, så att vanligt folk inte kan tro på det. Men så är det. Om vinsterna åtminstone hade gåt till att förstärka skola, vård och omsorg här hos oss…

    De som protesterar är de som har upptäckt sanningen.

    Det känns märkligt att det ska vara rennäringen, lokala miljöaktivister och till viss del besöksnäringen som verkar ha största intresset av att protestera, när det bör vara varje svensk skattebetalare som blir drabbad av att vinsterna från våra naturresurser hamnar i fickorna på internationella gruvbolag.

    • Jag håller med dig fullständigt och jag har bloggat om detta i ett otal inlägg tidigare. Det är folkbildning det handlar om, att medvetandegöra, upprepning, upprepning, upprepning…

  3. Mycket bra skrivet. Det enda som jag saknar är det faktum att i denna gruva-liksom i de flesta andra gruvor i Norrland- kommer att finnas ett fåtal arbeten som besätts av -i detta fallet- Jokkmokkbor. Många tjänster går istället till tillresande personer från andra delar av Sverige, som inte ens betalar skatt i Jokkmokk, utan i tex Mälardalen, Dalarna etc. De arbetstillfällen i gruvorna som tillsätts av kommunbor är många gånger försumbara.

    Man talar endast om arbetstillfällen utan att konkretisera hur många ortsbor, kommunbor som får de utlovade jobben.

    • Precis, jag har diskuterat fly in-fly out-problemet i några tidigare inlägg också. I byggnadsfasen i Pajala användes tex baltiska gästarbetare. Visst fick kommunen arbetstillfällen men de var inte vikta för Pajalabor. Det här är också ett problem som media inte belyser i tillräckligt hög grad. Diskussionen tenderar till att stanna vid att det skapar arbeten i kommunen, sen om det faktiskt genererar skatteintäkter till kommunen för att det är dess invånare som arbetar där eller inte det diskuterar man inte.

  4. Pingback: Nu får det vara nog | Lyckliga Jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s