Politik är kampen om att definiera problemen

”Politik är kampen om att definiera problemen”

Det här sades av statsvetare Simon Matti på det senaste tillfället av Politikerakademin, en satsning av Norrbottens läns landsting på unga politiker. Det är möjligt att det är någon annan som är ursprunget till formuleringen men för mig var det onekligen något av ett ”aha-ögonblick”. Varför? Därför att det på ett mycket precist sätt uttrycker vad det innebär att framgångsrikt opinionsbilda.

För snart 8 månader sen, den 4:e januari, skrev jag det uppmärksammade inlägget med titeln Norrbotten 2050. Det var ungefär vid den tidpunkten jag hade fått upp ögonen över vad den s.k. ”gruvboomen” hotar att leda till. Jag upplevde en frustration över att frågan inte diskuterades mer. Varför var det så självklart att gruvor skulle rädda den norrbottniska landsbygden i synnerhet och Norrbotten i allmänhet? Var fanns diskussionen om näringens miljöpåverkan, om konkurrensen med andra näringar, samtalet om gruvnäringens effekter på ett samhälle?

I Norrbotten 2050 samlade jag den kunskap jag hade då om situationen till en dystopisk skildring av hur Norrbotten utvecklats till just år 2050. I inlägget bakade jag in forskning kring det som kallas för ”naturresursernas förbannelse”, i korthet en förklaringsmodell om varför naturresursrika länder eller regioner ofta fastnar i produktion av relativt lågförädlade råvaror som sedan förädlas i andra länder eller andra platser i landet. Till synes verkar rikedom av naturtillgångar inte leda till ”rikedom” i regionen eller landet där dessa utvinns. Jag lade in det jag visste då om pågående prospekteringar, däribland den som Kiruna Iron bedriver i närheten av Nikkaluokta och Kebnekaise. Jag lade även in mina personliga erfarenheter av möten med representanter från samebyarna i Kallak och arbetet med GIS där jag tydligt fick erfara av såväl samerna som av det digitala kartmaterialet att gruvan skulle skära av renflyttningslederna.

Här är ett utdrag ur inlägget:

På grund av gruvnäringens kraftiga expansion har rennäringen slutgiltigt slagits ut. När samebyarna inte fick stöd av andra än lokala miljögrupper och företrädare för turistnäring och andra alternativa näringar kunde inget effektivt motstånd bildas och därmed kunde ingen opinion bildas på nationellt plan heller. Rennäringen som riksintresse finns inte längre och därmed, tillsammans med de försvagade miljöprövningarna, är nu de sista stora hindren för gruvnäringens och marknadens obehindrade framfart borttagna. Rennäringen blev omöjlig att livnära sig på då renflyttningslederna slutgiltigt skars av nyanlagda vägar, järnvägar, industriområden och gruvverksamhetsområden.

Den blomstrande turistnäringen som framträdde som ett alternativ till de traditionella näringarna under det tidiga 2000-talet kvävdes i sin linda. De enskilda entreprenörerna hade ingen stark gemensam röst och deras politiska företrädare i kommunerna såg bara kortsiktigt på de arbetstillfällen som gruvorna skulle ge, man vägrade se potentialen i turistnäringen. Hållbar samhällsutveckling var endast ett retoriskt begrepp och inget som gavs en allvarlig eftertanke. Gruvor finns nu hela vägen från kustland till fjäll, de värsta protesterna uppstod när en gruva skulle öppnas 2023 i närheten av Kebnekaise. Då hade dock all opposition sedan länge kvävts av bolagens lobbyister som hade beslutsfattarnas öron i Stockholm. De som opponerade sig, turistentreprenörer, samebyar, miljögrupper och enskilda kommunpolitiker hade inte tillräcklig samordning eller medel att konkurrera med den bild som lobbyisterna och kapitalet producerade.

Så uttryckte jag mig för 8 månader sen. Jag kan bara konstatera att det som många då tyckte var överdrivet, däribland vd:n för Norrbottens handelskammare Andreas Lind, börjar få allt mer konkreta drag. För det som hänt på vägen är t.ex. att riksintresset rennäringen och även övriga riksintressen fått sig en omfattande smäll av Allians-regeringens beslut att i alla lägen prioritera utvinningen av riksintresseförklarade mineralfyndigheter i och med sitt beslut om att godkänna den planerade gruvan i Rönnbäcken. Ett beslut som fördömdes av många organisationer och som fick miljöpartiet att gå ut med krav på att erkänna samernas rättigheter och krav på en ny minerallagstiftning.

Ett beslut regeringen fattade till förmån för ett konkursmässigt bolag som utreds för ekonomisk brottslighet och har handelstoppats på börsen. För ett projekt som energimässigt förväntas förbruka 1% av den svenska elförbrukningen och orsaka utsläpp av växthusgaser mellan 200 000 till 800 000 ton per år vid sidan av det faktum att man anlägger gruvan i orörd fjällmiljö och där staten förväntas finansiera infrastrukturen i form av väg, inte järnväg ens.

Det som också hänt på vägen är att regeringen presenterat sin mineralstrategi. I anslutning till den presenterade man sin vision om gruvnäringen. Från dagens 16 gruvor i drift vill man till år 2020 ha 31 gruvor i drift för att till år 2030 ha 47 gruvor i drift. Kort sagt så har man till statssekreterare Håkan Ekengrens presentation av denna vision på Framtidens gruv och mineral, en konferens av och för gruvnäringen, skrapat fram alla projekt som idag är teoretiskt genomförbara. I Alliansens gruvvision finns gruvor från kust till fjäll. I ett sådant scenario skulle det vara svårt att bedriva renskötsel eller för den delen ekoturism eller andra näringar som lever av naturen.

Kort sagt så har det hänt mycket som styrkt min dystopiska skildring som inledde min problembeskrivning av ”gruvboomen”. Det har däremot också hänt väldigt mycket positivt som arbetar för att motverka den allt mer hänsynslösa exploateringen. När jag började skriva för 8 månader sedan var jag relativt ensam om att debattera, nu är det en allmän opinion, kritiska röster höjs från ledare och krönikor av varierande politisk färg och inriktning. Allt mer diskuteras frågan vid matborden och på arbetsplatserna. Fler engagerar sig, skriver insändare och debattartiklar.

Mest glädjande av allt var dock dagens uttalande av Sametinget som nu på allvar tagit steget fullt ut för att bli en samlande kraft för den samiska befolkningen i Sverige, oavsett om man är renskötare eller ej. Uttalandet tar tydligt ställning mot den nu pågående exploateringen av de av hävd samiska markerna.

Jag är glad över att bidragit till den nu allt starkare medvetenheten och opinionen, jag är glad över att faktiskt ha bedrivit en framgångsrik kamp om definitionen av problemet och jag glad över att ha gjort skillnad.

Men kampen om att definiera problemen i vårt samhälle fortsätter, för den som definierar problemen styr ju trots allt också hur lösningarna utformas.

Annonser

One thought on “Politik är kampen om att definiera problemen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s