En slags modernismens nyttiga idiot

Det kan väl Didrik Mårtensson, huvudperson i Sara Lidmans storverk Jernbaneeposet, beskrivas som. De sju böckerna kom ut mellan 1977-1999 och skildrar småbrukarsonen Didriks blinda och okritiska engagemang för att ”jernbanan” ska byggas och därmed bryta bygdens isolering. I detta engagemang så blir han socknens ledande man men han blir också ett modernismens offer då han blir snärjd av de kapitalistiska intressena och dömd för förskingring. Som en ödets ironi blir Didrik skickad till fängelse på det första tåget som trafikerar hans så efterlängtade ”jernbana”.

Berättelsen speglar hur väg och järnväg bröt bygd men också hur de tömde bygd. Modernismen gjorde sitt intåg och med den ett mer rationellt bruk av de norrländska naturresurserna. Sara Lidman skildrade den koloniala exploateringen på industriell skala som möjliggjordes just tack vare järnvägsbyggnationerna, i eposet skildrar hon även hur de starka ekonomiska intressena bakom ”jernbanan” använder sig av en ”bygdens son”, Didrik, för att skapa stöd för och tilltro till projektet vilket röjer väg för den framtida exploateringen av landet.

Hur ser det ut idag? Ja, bolagen inom gruvnäringen kan ju vara ett exempel. Enligt lagstiftningen måste de internationella bolagen ha ett svenskt dotterbolag. Brittiska Beowulf Mining valde namnet Jokkmokk Iron Mines medan australiensiska Scandinavian Resources valde namnet Kiruna Iron. Bolag ägda och drivna av internationella bolag men med lokalt klingande namn. Man eftersträvar gärna att få in en ”bygdens son” i bolagen på ett eller annat sätt, se t.ex. Jonas Lundström i Northland, som kan öppna dörrar på det lokala planet. Man ikläder sig gärna rollen av bygdens ”räddare i nöden”, man kommer ju med arbetstillfällen och kapital, ofta till en avfolkningsbygd i stort behov av en ”kapitalinjektion”. Man säljer in en gruva som den enda vägen framåt och detta är man otroligt duktig på, såväl Storumans kommun som Jokkmokks kommunledning har köpt argumenten rakt av.

Det här trots att exempelvis Jokkmokk Iron Mines (Beowulf) i sin egen utredning förutsätter att de anställda inte ska bli bofast utan att de under de 15 årens gruvdrift förväntas bo i egna husvagnar. Det här gäller även samma bolags planer vid fyndigheten vid Ruovddevárre i närheten av Kvikkjokk. Jokkmokk Iron Mines utgår alltså ifrån att arbetskraften inte kommer att vara bofast. Hela argumentet för varför Jokkmokks kommun bör vara positiv till en gruva faller därmed, utan en bofast arbetskraft finns det heller inga skatteintäkter (Müller 2013).

Ett annat exempel på skönmålning är hur Nordkalk försökte sälja in kalkbrottet i det skyddsvärda skogsområdet Ojnare på Gotland. Såväl Nordkalk som de lokalpolitiker som var för projektet menade att jobben vägde tyngre än miljön. Hans Lööf, professor i nationalekonomi på KTH, kunde dock enkelt avfärda denna argumentation. Hans Lööf som i sin forskning fokuserat på var pengar i gruvprojekt genereras och var de slutligen hamnar. Han visade genom enkel matematik hur få jobb det handlade om och hur lite av kalkens ekonomiska värde som förräntades på ön. Av kalkens totala värde på 20 miljarder skulle cirka 100 miljoner komma kommunen till del i form av löneskatter under en 20-årsperiod. Lööf jämför Sverige med råvaruproducerande länder som Jamaica (Tidholm 2013).

Lööf framför att detta förhållande även gäller på andra orter där gruvor drar igång, däribland Pajala och kanske även Rönnbäcken och Kallak. Mot det faktum att mycket små värden blir kvar inom kommunen menar Lööf måste vi ställa utebliven mångfald i naturen och den lokala ekonomin, exempelvis naturturism eller andra lönesvagare branscher och/eller näringar som lever på naturen samt hot mot vattendrag och grundvatten. Men ofta så anser gruvbolaget, myndigheter och lokalpolitiker dessa värden som abstrakta och därmed förbiser man eller blundar för effekterna på dessa, i Norrbotten tycker t.ex. landshövdingen att det är ”trams” att näringar konkurrerar något som även Olov Abrahamsson på NSD tycker med retorik lånad av Svemin och LKAB (Tidholm 2013).

Hans Lööf påpekar vidare att bevisbördan märkligt nog hamnar på de som vill bevara snarare än på de som vill exploatera. Han påpekar också att det finns gott om exempel från historien på vad som händer med orter som är ensidigt beroende av gruvnäringen (Tidholm 2013). I detta sammanhang är den analys av WSP över vilka kommuner i Sverige som är mest sårbara mycket intressant, där återfinner man gruvorter som Gällivare, Kiruna och Pajala långt ned på listan, Gällivare näst längst ned faktiskt. Vad är då ett sårbart samhälle? WPS beskriver undersökningen:

Analysföretaget WSP har undersökt vilka kommuner i Sverige som är mest sårbara och förmodligen klarar sig sämst ifall något händer i strukturen. Det kan vara att ett större företag går under eller en långvarig konjunkturkris. De kommuner som är mest sårbara är sådana som traditionellt haft en arbetsmarknad med en hög andel sysselsatta inom tillverkningsindustrin. Dessa kommuner kännetecknas vidare av en låg andel högskoleutbildade.”

Att Gällivare, Kiruna och nu även Pajala tungt lutar sig mot LKAB respektive Northland är alltså inget styrkebesked för orten. I WSP:s analys ser man exempelvis att kommuner som inte lutar sig mot gruvnäringen placerar sig högre, Övertorneå placerar sig de facto bara några placeringar bakom Luleå.

Jag ber därför Olov Abrahamsson och andra tongivande debattörer att sluta vara vår tids Didrik Mårtensson. Att i det kunskapsläge vi befinner i oss nu fortsätta med att dra gränsen för gruvnäringens påverkan vid den yta som själva gruvanläggningen upptar är ogörligt, orimligt och oseriöst. Det här något som Abrahamsson framför än en gång i en ledare från idag och igår, faktum är att gårdagens ledare är den tredje i raden där Abrahamsson endast diskuterar gruvnäringens expansion som ett ytmässigt problem. Den här gången har han dock släppt den plumpa jämförelsen mellan arealerna för gruvnäring respektive golfbanor som Svemin första gången framförde i december 2012 i SvD, sedan användes av LKAB i deras bolagstidning i april 2013 och som sedan användes av Abrahamsson i två ledare i maj 2013: 13/5 respektive 21/5.

I dagens ledare finns det dock aspekter som jag håller med om i stora drag. Dialog, samverkan och kompromisser är nödvändiga, framför allt i den situation som uppstått i Jokkmokk. Men för att lösa problemet så måste dialogen ske på lika villkor.

För anledningen att debatten går isär rör synen på markanvändning, resursfördelning och framför allt inflytandet över dessa. Många är idag medvetna om gruvnäringens skadliga och oåterkalleliga effekter på mark och vatten samt den negativa effekt gruvnäringen har på andra, lönesvagare, näringar. Effekter som undergräver målet om att nå en hållbar utveckling. Gruvförespråkare betraktar å andra sidan en gruva som enda sättet för orten eller kommunen att överleva genom de arbetstillfällen som utlovas, för dem har gruvor kommit att innebära framtidstro.

Att situationen idag blivit ohållbar beror på just avsaknad av en dialog på lika villkor samt att det saknas verktyg för det civila samhället att påverka utvecklingen. Hela ”gruvboomen” verkar vara en uppgörelse mellan branschen och regeringen där vi andra sitter på åskådarplats, vilket kan ses i nuvarande minerallag och regeringens mineralstrategi. Det beror också på att det saknas en nationell politik som ger stöd för en alternativ utveckling för avfolkningskommuner. Faktum är att besöksnäringen idag har ett större exportvärde än gruvindustrin. Ändå gynnar regeringen gruvnäringen framför andra och fortsätter därmed att låsa in stora delar av Norrland i ett beroende av de snabba men kortsiktiga arbetstillfällen som en gruva ger.

Gruvprojekten i Kallak utanför Jokkmokk och Rönnbäcken i Västerbotten har blivit viktiga symbolfrågor för den samiska befolkningen i Sverige. De här platserna har kommit att symbolisera motståndet mot den allt mer intensiva exploateringen av de av hävd samiska markerna. De har kommit att symbolisera en nytändning för den samiska kulturen, identiteten och självkänslan. Sametinget har nu också enhälligt uttalat sig om att man inte godtar en fortsatt exploatering i den form vi ser idag.

 ”Gruvboomen” bekostas socialt, kulturellt, ekologiskt och ekonomiskt av lokalsamhället medan vinsterna försvinner därifrån. Det är en ohållbar utveckling för hela Norrland och Sverige. Därför krävs det en ny minerallagstiftning, inrättandet av en miljöfond där gruvföretagen avsätter del av vinsterna för att säkerställa att medel finns för framtida miljökostnader, krav på återinvestering i de kommuner och regioner där brytning sker, en översyn och höjning av mineralavgiften samt ett erkännande av de rättigheter som tillkommer urfolket samerna och ett ökat inflytande i frågan från civilsamhället i övrigt innan vi kan se en fungerande dialog och konstruktiva samtal.

Framtidstro är viktigt för ett samhälle, men den får inte skapas till vilket pris som helst och framför allt inte när det finns andra, långsiktigt hållbara, alternativ. Jag önskar därför att fler norrbottningar och norrlänningar slutar vara nyttiga idioter till företag som inte vill betala för sig, som i hög grad kan utvinna de norrländska naturresurserna till närmast obefintliga kostnader och samhällsansvar. Sakine Madon, liberal ledarskribent, har i ett antal ledare uttryckt samma åsikter som undertecknad, Åsa Petersen, Po Tidholm och många andra norrländska och svenska skribenter. Det här är inte en partipolitiskt färgad fråga, det här handlar om att nå en hållbar utveckling och en rimlig fördelningspolitik och att låta Norrland få ta del av de vinster som genereras av utvinningen av våra naturresurser.

Tryckt litteratur till grund för inlägget:

Müller, Arne. Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida. 2013.

Tidholm, Po. Välkommen till Västindien – så rear Sverige ut sin sista koloni. Ingår i: Filter, nummer 33, augusti och september 2013.

Annonser

6 thoughts on “En slags modernismens nyttiga idiot

  1. genomarbetad och fantastisk. Synd bara att få läser en så lång text. De flesta vill ha enkla och snabba lösningar som inte kräver mer tankearbete än det som ger upphov till en försynt nick till en kort mening.
    Nils for president in Luleå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s