Normförskjutning, stigberoende och rent-seeking

”Vi har alltid gjort så”…snacka om kreativitetsmördande kommentar. Alla har vi nog hört den i ett eller annat sammanhang. Många har nog stött på den på arbetet när man ifrågasatt ett arbetssätt eller helt enkelt bara ställt frågan om varför man arbetar på just det sättet. Oftast yttras denna onliner av en sedan länge anställd kollega eller chef, effekten blir ofta omedelbart kännbar, det är lite som en mental käftsmäll. Det bromsar all vidare utveckling av en verksamhet och begränsar på effektivt sätt en individs vidare strävan att tänka kritiskt och reflekterande.

Vad är det som ligger bakom sånt här? Vad är det som får oss människor att bevara och rentav i vissa situationer desperat skydda vissa arbetssätt, rutiner, normer och värderingar? Vad är det som får oss att i vissa fall gå så pass långt i vår strävan att bevara status quo, att bevara vissa strukturer, att denna strävan faktiskt kostar mer energi och resurser än vad vi, åtminstone kollektivt, får ut av att förändra vårt beteende?

Normer och normförskjutning

I grunden hamnar kanske allt om något rent allmänmänskligt? Dels ett behov av förutsägbarhet och struktur i vardagen, ett behov av att kunna planera, att veta hur och vad jag förväntas göra som individ, ett behov av att tillhöra en gemenskap, känna tillhörighet. Ett behov av att ordna in verkligheten i tydliga fack och förenkla det svåra. Inbyggt i allt detta har vi naturligtvis försvarmekanismer som slår till om något hotar våra strukturer, t.ex. om någon nyanställd ifrågasätter ett arbetssätt som du har vant dig vid, som du kan och som känns tryggt.

Behovet av att tillhöra en gemenskap är starkt. Så starkt att vi är beredda att i många fall gå mycket långt för att inte riskera att bli betraktade som stående utanför den gällande normen i gruppen eller samhället i stort. Att bli stående utanför det normativa samhället kan ju innebära stora kostnader såväl socialt som ekonomiskt för individen. Normen är på det sättet en stark kraft i bevarandet av sociala strukturer. Ett enkelt och illustrerande exempel på hur stark normen kan vara utgör Tomas Seväs uttalande i en artikel i NSD rörande etableringen av Northlands gruva: ”Ett nej hade varit socialt självmord”. Tomas Sevä uttalade sig för Muonio samebys räkning och syftade till det faktum att det ur samisk synpunkt hade varit socialt omöjligt att opponera sig mot gruvplanerna i Pajala kommun då gruvföretaget utlovade ett stort antal arbetstillfällen till en av utflyttning och kraftigt försämrad service präglad bygd.

En konflikt hade kostat dem alldeles för mycket socialt, trots att gruvetableringen kommit att kosta samebyn dess sommarbetesland och omfattande ekonomiska kostnader. Majoritetens sociala norm och viljan att accepteras i denna kom alltså i detta fall att gå ut över minoriteten, en nationell minoritet och därtill även urfolk.

Normer är alltså till sin natur bevarande, inkluderande men, om inte accepterar dem, exkluderande, ett sätt att ordna samhället socialt. Man ska inte förledas heller till att tro att normer är något som skapas enbart undermedvetet, normer kan manipuleras och styras. Medveten normförskjutning var t.ex. det som låg bakom såväl förintelsen och folkmordet i Rwanda. Folkmord eller etnisk utrensning kan aldrig ske utan att samhället tillåter det. I såväl Nazityskland som Rwanda så användes propaganda för att förminska de grupper i samhället som man ville få bort, man utmålade dem sterotypt, talade nedsättande om dem och framställde dem som mindre mänskliga och därmed mindre värda än övriga delar av samhället. I såväl Rwanda som i Tyskland skedde normförskjutningen och uteslutningen av de ”värdelösa” grupperna relativt snabbt, bara på några få år.

Mot denna bakgrund är den utveckling som sker i Sverige idag allt mer oroväckande. T.ex. har användningen av politisk triangulering i Sverige lett till att delar av Sverigedemokraternas politik och politiska retorik har blivit mer rumsren. Hur? Triangulering innebär att man närmar sig en politisk motståndare, tanken är att man ska hitta en sorts tredje position mellan den som man själv företräder och den som ens motståndare företräder. Detta har de svenska moderaterna gjort i relation till just Sverigedemokraterna i syfte att locka väljare från dem, det har dock också inneburit en normförskjutning till fördel för de främligsfientliga åsikter som SD företräder. Framför allt kan man se trianguleringen eller positioneringen av moderaterna i migrationsministerns, Tobias Billströms, uttalanden kring invandring.

Stigberoende och rent-seeking

Men normer styr inte allt. Vi har trots allt rustats med kritiskt tänkande och egen fri vilja. Det finns andra strukturer än de rent sociala. Vi lever ju också inom ekonomiska strukturer, dessa formar naturligtvis också många gånger de sociala normerna. I andra blogginlägg har jag t.ex. lyft fram hur vi i Norrbotten kunnat se att egenföretagandet över tid har varit svagt och utvecklats långsamt, att andelen i befolkningen med högskoleutbildning varit lågt, att arbetsmarknaden varit och i hög grad ännu är relativ ojämställd samt att tilltron till basindustrin som förutsättning för en god utveckling varit och fortfarande är hög och kopplad till framtidstro trots att sårbarheten av detta beroende och tillit bevisats vid ett flertal konjunkturnedgångar.

Detta beror på att det i samband med industrialiseringen etablerades en ekonomisk struktur i länet som betonade utvinningen och exporten av lågförädlade naturresurser, att det inte fanns inhemskt kapital eller kompetens att utnyttja de gigantiska satsningarna som gjordes under sent 1800- och tidigt 1900-tal, detta ledde i sin tur till att det etablerades ett fåtal stora mansdominerade arbetsplatser som kom att prägla framför allt de orter de etablerades på men även det norrbottniska samhället i stort.

På grund av detta fick vi en stark löntagartradition, en stark tilltro till staten och stora industrier, på externa satsningar, en snedvriden och negativ syn på högre utbildning och en ojämställd arbetsmarknad där männen arbetade inom industrin och kvinnorna inom vård och omsorg.

Ekonomiska strukturer formar alltså samhället och dess utveckling och normer. Det är utifrån detta perspektiv som jag också försökt kritisera och medvetandegöra de ekonomiska strukturerna som under så lång tid hämmat utvecklingen inte bara Norrbotten utan Norrland i stort. Enorma värden exporteras från vår region men ytterst lite stannar kvar i eller återinvesteras i regionen.

Jag påstår att det norrländska samhället i stort, framför allt våra politiska företrädare, har fastnat i ett stigberoende i förhållande till basnäringarna. Vad är då ett stigberoende? Ett stigberoende uppstår då något just blir rutin, något blir invant och etablerat. Det blir bekvämt och man känner till det och det funkar, åtminstone för stunden, det är något man känner igen, förstår och som är tryggt.

För många norrländska politiker är gruvnäring, skogsbruk och energisektorn något som känns igen. Branscher som av tradition skapat sysselsättning, välstånd och som under en period borgade för det svenska välfärdssamhället. Det har blivit något invant, bekvämt och något tryggt. Enkelt. Man har fastnat i ett stigberoende oavsett om man är medveten om det eller ej.

Stigberoende kan beskrivas ännu tydligare som i denna artikel i Nationalencyklopedin:

Om en teknisk lösning, oavsett om den är bra eller inte, på olika sätt får positiv feedback, kommer den att förstärkas, bli ett självförstärkande system, och ta över andra lösningar. Man kan säga att allteftersom ett tekniskt system mognar skapar det en allt djupare stig, blir alltmer stigberoende. Falkemarks grundläggande hypotes är att bilismen är ett sådant system.

I dag kan det, enligt Falkemark, anses bevisat att vägtrafiken är underbeskattad med hänsyn till de kostnader den orsakar. Inte bara vägbyggnationer och vägunderhåll bör räknas in i ekvationen; även kostnader för trängsel, hälsoeffekter samt olycksfalls- och sjukvård bör inbegripas. Miljöeffekterna hör till de allra svåraste att kostnadsberäkna, men de finns där.

Falkemark visar också hur det bakom bilismen står tunga industriella intressen, som har starkt inflytande på besluten i samhället, även om politikerna i själva verket snarare är följsamma än maktlösa. De ekonomiska intressena har, i högre grad i USA men även i Europa, fått en speciell ställning i det politiska systemet, och det är också därför som bilismen kunnat växa sig så stark.

Från det att de ekonomiska strukturerna etablerades i industriell skala från slutet av 1800-talet har basnäringarna dvs. tillverkningsindustri, gruv- och skogsnäring samt energisektorn, utvecklat en stark ställning i hela Norrland. Detsamma gäller naturresursindustrins ställning i den svenska ekonomin och det politiska systemet i stort. En ställning och relation som enligt forskning publicerad vid Umeå universitet uppvisar likheter med korruption. Dessa branscher har starkt inflytande på de politiska besluten och har också stora resurser att bevaka och bevara den ställningen till skillnad från det civila samhället.

I forskningsrapporten Norrländska utvecklingsstrategier under nya förutsättningar för tillväxt och beslutsfattande 1990-2010 lyfter man frågan om den till synes märkliga paradoxen att god tillgång på naturresurser i en region eller ett land kan vara negativt för dess tillväxt:

Detta fenomen kallas resource curse, naturresursförbannelse. Detta begrepp har myntats för att beskriva varför länder eller regioner med rik tillgång på naturresurser kan påverkas av detta förhållande på ett negativt sätt.

Över tid växer det fram organiserade intressen i samhället inom både privat sektor och den offentliga förvaltningen som skaffar sig företräde i frågan om hur ekonomin skall vara organiserad. Dessa gruppers strategi kan sedan vara så seglivad att den blir mycket svår att ompröva.

Inom resource curse-traditionen betonar forskare att ledande aktörer i samhället kan få en övertro på den potential som naturresurser innebär, vilket leder till att de försummar att utveckla andra förutsättningar för tillväxt. Istället ägnar de sig åt rent-seeking, det vill säga att försöka öka sin andel av inkomsterna från naturresurserna genom politiskt agerande.

I ett ekonomisk-historiskt perspektiv har problemet med denna typ av rent seeking-beteende uppmärksammats av nationalekonomen Anne Kreuger. Kreuger pekar bland annat på att en ekonomi kan missgynnas om de aktörer som ägnar sig åt rent-seeking misslyckas och sedan reagerar på sina misslyckanden genom att göra nya, liknande försök. På lång sikt uppstår därmed en ond cirkel där sådant beteende tränger undan andra alternativ, vilket hindrar tillväxt och ekonomisk utveckling.

Rent-seeking utgör i det här sammanhanget alltså den destruktiva jakten på högre vinster från utvinningen av naturresurser på bekostnad av utvecklingen av tillväxt inom andra områden. Gruvboomen och det politiska gynnandet av densamma utgör ett utmärkt exempel på rent-seeking enligt min mening. Misslyckanden, såsom de konkursade gruvorna i Blaiken och Svärtträsk i Västerbotten, bortses ifrån och istället stimulerar man till ytterligare högriskprojekt ur såväl ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv. Vi har fastnat i ett beteende och synsätt på naturresurserna som det enda reella alternativet för tillväxt och ekonomisk utveckling, alla andra branscher anses snarare som ”grädde på moset”.

Jag väljer att avsluta med några tankar och citat från Dokument utifrån och dokumentären En rundresa i skatteparadisen. I filmen, ungefär 26.55 in, har filmteamet nått Kenya och ställer frågan om löftena om utveckling och sysselsättning infriats som införandet av skattefrihet för nya företag under tio år och de skattefria zoner de verkar i skulle generera.

Atia Waris – professor vid Nairobi University svarar:

– Det är zoner där man bygger sin fabrik och slipper skatt under tio år. Såna finns nu i nästan alla afrikanska länder. Det vi sett i alla länder är att när tioårsperioden gått ut så stänger man fabrikerna och flyttar. Det är vad som skett. I Kenyas ekonomiska zoner är inga företag kvar efter tio år. Om de är det har ägandet förändrats. Då förlängs skattefriheten med tio år till. När gruvföretag investerar i ett land så beror det på naturresurserna i det landet. Det beror inte på skatten. Mineralerna kan ju inte flyttas till ett annat land om skatten höjs. Men av nån anledning har inte u-ländernas regeringar insett detta. De tror fortfarande att de måste be multinationella företag att investera. Men bolagen exploaterar resurserna och flyttar sedan. Det är vansinne. Poängen med skattebefrielse är att de slipper skatt medan de etablerar sig. När de går med vinst betalar de skatt. Det är poängen med tioårsfristen. Men att utvinna så mycket som möjligt och sen lämna landet det är exploatering. När bolagen inte betalar en rimlig andel försöker stater beskatta annat. Och särskilt på min kontinent satsar man på moms. Momsen betalas av slutanvändaren, dvs. av dig, mig och alla andra.

Tyvärr är det inte bara u-ländernas regeringar som inte insett detta. Det behövs en annan politik. En medvetandehöjning och förståelse för problematiken kring strukturerna i samhället och hur de påverkas och av vem. Bara då kan vi bryta stigberoendet i förhållande till naturresursindustrierna och den samhällsutveckling som nu allt snabbare för oss bort från alla möjligheter till en hållbar utveckling. En nyligen publicerad SIFO-undersökning visade att fyra utav fem svenskar betraktar klimatförändringarna som ett allvarligt hot mot mänskligheten, detta är positivt men då måste vi också bli medvetna om att gruvboomen i synnerhet men exploateringarna av våra naturresurser i allmänhet som den ser ut idag förstärker och bidrar kraftigt till klimatförändringarna.

Stärkande i undersökningen är däremot 72% av de tillfrågade ansåg att de politiska besluten för att motverka den negativa utvecklingen inte är tillräckliga, lika många anser att vi människor bör acceptera stora eller mycket stora uppoffringar för att inte utsätta framtida generationer för stora klimatkriser. Det finns trots allt hopp.

Annonser

One thought on “Normförskjutning, stigberoende och rent-seeking

  1. Bra skrivet och intressant det där med ”triangulering”. En annan ingång och ett annat begrepp är ripping som idag används av socialdemokrater i maktens korridorer, dock inte i maktens talarstolar. Det innebär, fick jag höra av en socialdemokratisk centralfigur i kommunsammanhang, att socialdemokraterna på allvar ska ”ta över” och ”på allvar driva” moderaternas frågor på samma sätt och med samma innehåll som moderaterna.

    Jag, i egenskap av exsosse (numera vänster), har varit tvungen att hämta upp hakan från golvet ett flertal gånger när jag hört socialdemokraternas inställning till maktstrukturen och den ekonomiska jämlikheten och jämställdheten. Jag har nu svaret; det handlar om triangulering eller ripping gentemot moderaterna. Vad som sedan är moraliskt, politiskt, hedervärt och rätt lämnas tydligen därhän. Rätta mig om jag har fel ni som vet mer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s