Att vara medberoende – om bilden av Norrbotten

Igår skrev Olov Abrahamsson en ledare i NSD med titeln Om bilden av Norrbotten. Första halvan av ledaren delar jag hans åsikter till fullo, möjligen att vi kan diskutera vissa detaljer. Det händer positiva saker i Norrbotten. Kulturen i alla dess former stärks, infrastrukturen för densamma byggs ut och med den möjligheterna för konstnärer, dansare, skådespelare, författare att bo och verka i länet och för att ungdomar som vill satsa på kulturen ska kunna bo kvar. Besöksnäringen växer den med i länet och beskrivs nationellt som en ny basnäring med en omsättning på omkring 275 miljarder, citerar från Tillväxtverkets hemsida:

Turismens exportvärde, mätt som utländska besökares konsumtion i Sverige, ökade med 7,5 procent till 106,5 miljarder kronor under 2012, vilket var cirka 85 procent mer än järn och stålexporten (57,1 mdkr) och nästan tre gånger så mycket som värdet av den svenska personbilsexporten (37,6 mdkr).

Turismens exportvärde utgör ett viktigt bidrag till Sveriges ekonomi, men turismens förmåga att bidra till ökad sysselsättning har också en avgörande betydelse. Särskilt viktig är sektorns förmåga att skapa arbetstillfällen åt unga och behovet av den kompetens som många med utländsk bakgrund kan bidra med.

Samtidigt som sysselsättningen inom många traditionella basnäringar i Sverige har minskat, har turismen bidragit till 37 100 fler sysselsatta sedan 2000. Under 2012 bidrog turismen med sysselsättning till nästan 168 000 personer.

Med det sagt, det finns utvecklingstendenser i Norrbotten som är positiva och stärker länet och våra förutsättningar att utvecklas till en region som karakteriseras av en mångfald av såväl människor, kultur, natur samt en ekonomisk struktur och arbetsmarknad som är mer diversifierad och blandad och därmed även mer attraktiv för såväl män som kvinnor oavsett utbildningsnivå, bakgrund och ålder. En ekonomisk struktur och arbetsmarknad som därmed också blir mer motståndskraftig mot snabba konjunkturförändringar, som t.ex. vid ett hastigt fall i råvarupriserna på exempelvis malm.

Men den andra halvan av ledaren har jag svårare för. Där inleder Abrahamsson med följande meningar:

Men det finns saker som kan förstöra bilden av det nya Norrbotten. Jag tänker på sommarens konfrontationer runt gruvfyndigheten i Kallak i Jokkmokk.

Den bärande argumentationen i resterande del av ledaren är att vi måste undvika konflikter i stil med Kallak och arbeta i symbios. Det är rätt kul och intressant att Abrahamsson just väljer ordet symbios. Såhär definierar nämligen nationalencyklopedin symbios:

symbios [-o:´s] (grekiska symbi´ōsis ‘samlevnad’, av symbio´ō ‘leva tillsammans’, se vidare symbiont), varaktig samlevnad mellan olika typer av organismer.

Ett symbiotiskt förhållande känntecknas av varaktighet och ett ömsesidigt behov och nytta av varandra. Om bara ena parten har nytta av samlevnaden kallas den parasit.

I hela den argumentation som jag fört kring den pågende ”gruvboomen” så har jag försökt att nyansera debatten. Varför? För att det perspektivet och nyanseringen fanns knappt i det offentliga samtalet när jag började engagera mig i frågan. Då fanns bara en odelat positiv bild trots uppenbara baksidor med utvecklingen. Abrahamsson lyfter i sin ledare det beklämmande med konflikten i Kallak och det hot som den och andra potentiella konflikter utgör mot den nya positiva bilden av Norrbotten men reflekterar inte över varför det kom till konflikt just där.

Det beror på, vilket jag också argumenterat för, att det inte finns ett behov hos gruvnäringen för exempelvis en renskötande befolkning i området. Hade det funnits det så hade man hittat lösningar eller åtminstone försökt att hitta lösningar. Konflikten ligger i grunden i att samebyarna helt enkelt förväntas finna sig att återigen tvingas flytta på sig för majoritetssamhällets behov men att man har mage att säga ifrån denna gång.  Rent generellt blossar det upp konflikter kring markanvändning i samband med gruvetableringar då civilsamhället i stort inte har något som helst att säga till om i frågan enligt gällande lagstiftning, det är en uppgörelse mellan stat och näringsliv där staten inte beaktar civilsamhället. Var i detta förhållande ser då Abrahamsson möjligheterna till en symbios? Ett symbiotiskt förhållande förutsätter som sagt att alla inblandade parter har ett ömsesidigt och delat behov och att det finns något varaktigt i relationen.

Vad har samebyarna som får sina renflyttningsleder avskurna för varaktigt behov och nytta av en gruva i Kallak? Vad har kommunen för varaktigt behov och nytta av gruvan när bolaget uttalat att arbetskraften ska vara fly in-fly out och boende vid gruvan i husvagnar? Vad har samhället i stort för behov och varaktig nytta av de gigantiska nya utsläpp av växthusgaser som gruvan kommer att generera? Vad har de boende som tar sitt dricksvatten från Luleälven för varaktigt behov och nytta av en gruva mitt i älvfåran med hänsyn till de utsläpp som kommer att ske?

Vad har norrbottningarnas hälsa för varaktigt behov och nytta av ytterligare utsläpp av farliga mikropartiklar? Var har norrbottningarna i allmänhet men jokkmokkarna i synnerhet för varaktig nytta och behov av ytterligare en del av livsmiljön förstörd av en gruva? Vad har de lönesvaga företagen inom besöksnäring, i synnerhet naturturism, för varaktig nytta och behov av en gruva som förstör natur och konkurrerar med högre löner?

Det här gäller alltså bara ett enda av de 29 gruvprojekt som är troliga att realiseras fram till 2030.

Dialog och samverkan är bra men då krävs det också att samtliga parter kan göra det på lika villkor, annars är det inte en dialog utan snarare monolog. Möjligheterna till en dialog på lika villkor finns inte idag, detta var också något som vi, några unga röd-gröna politiker, argumenterade för hur man ska kunna ändra på i en debattartikel i SvD. Om inte det ömsesidiga och varaktiga behovet finns mellan alla inblandade parter kan man samtala hur mycket som helst utan att det leder till någon förändring av situationen.

Den här problematiken är något som Abrahamsson inte väger in i sin ledare, att det finns skev maktfördelning som gett upphov till den konflikt vi sett i Kallak. Om Abrahamsson inte vill se den mer positiva bild av Norrbotten som nu växer fram hotad så bör han nog snarare börja skriva ledare om hur man ska komma till rätta med detta problem istället för att peka finger åt exempelvis SSR (Svenska Samers Riksförbund) och utmåla dem som bovar i dramat och bidragande till en förstärkning av polarisering. Varför nobbade SSR dialogen som landshövdingen bjöd in till? Jo för att:

– Vi är inte beredda att sätta oss ner utifrån de förutsättningar som råder nu. Vi vill inte vara en bricka i ett spel där man inte får påverka reglerna. Men vi är absolut beredda att sätta oss ner med riksdag och regering för att förändra minerallagen, säger Jenny Wik-Karlsson, förbundsjurist på SSR.

Reglerna sätts av någon annan och man upplever att man inte kan påverka skeendet. Är det ett förhållande som kan sägas utgöra en bra grund för en utveckling i symbios? Knappast.

Jag manar aldrig till konflikt även om konflikter i sig inte behöver betyda något negativt. Däremot måste vi samtliga aktörer i samhällsdebatten våga beröra det faktum att det finns strukturer som förhindrar en konfliktfri utveckling. Till dess att man erkänner att de här strukturerna och problematiken finns kommer konfliker som den i Kallak att fortsätta uppstå.

Så länge man inte erkänner att det finns en konflikt och ett problem med nuvarande strukturer befinner sig den samhällspolitiska debatten på något sätt i förnekelse. En liknelse man kan göra vid Abrahamssons försök att släta över och tysta debatten för att alla ska sluta upp bakom fasaden att allt är positivt och bra i Norrbotten är just den som kännetecknas av anhöriga till en missbrukare. Man blir medberoende. Man förnekar, försöker släta över och upprätthålla fasaden att allt är bra utåt istället för att försöka få slut på det skadliga beteendet. Medberoende kan dock ta sig olika uttryck, gemensamt har de dock att man är beroende av en annan människa som i sin tur har ett destruktivt beroende av någon substans, vanligast alkohol. En medberoende är upptagen och påverkas av missbrukarens mående, sjukdom och vad den gör och tänker.

Det finns inga genvägar till en hållbar regional utveckling för Norrbotten. Att i Abrahamssons fall försöka släta över och dölja problemen är ett hinder för den utvecklingen, ett symptom på det medberoende-beteende som den samhällspolitiska debatten har hamnat i relation till naturresursindustrin, framför allt gruvnäringen och dess välmående.

”Gruvboomen” har vissa effekter som i många fall är rent destruktiva för en hållbar utveckling i länet, som ger upphov till konflikter som i Kallak. Det finns däremot vägar framåt för att lösa problematiken, exempelvis och kanske framför allt genom ny och reformerad lagstiftning. Reformer som därmed skulle och kan frigöra de positiva effekterna av industri i samverkan med civilsamhälle. Abrahamssons sätt att föra debatten är däremot inte en av dessa vägar, det är dags att bryta medberoendet.

Annonser

One thought on “Att vara medberoende – om bilden av Norrbotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s