Tre tecken i tiden

Trots ledig dag så har det varit fullt upp men jag har ändå lyckats hålla en viss spaning på sociala medier och nyhetsflödet i stort. För min del så har det varit tre minnesvärda saker från dagens informationsflöde som på många sätt speglar samtiden i stort och de strömningar som löper i samhällsutvecklingen. Det finns säkert, nej garanterat, de som inte håller med mig eller för den delen har gjort andra ”spaningar” idag men det här i varje fall mina iakttagelser.

1. Reinfeldt hemligstämplar Billströms aktieaffärer

Så har det hänt igen, allas vår egen migrationsminister har fått medierna efter sig om ytterligare en aktieaffär i gruvbranschen. Efter turerna kring Billströms köp av Northland-aktier och misstankarna om insiderbrott i samband med att räddningspaketet lanserades började TV4 även att granska Billströms övriga inköp. Det visade sig bl.a. han köpt aktier i gruvbolaget Lappland Goldminers, ett företag som så sent som i våras ansökte och beviljades rekonstruktion pga. bristande lönsamhet och som fortfarande inte kommit ut ur den. Som en parentes kan det påpekas att det är Lappland Goldminers tillsammans med det konkursade bolaget Scan Mining som är de som, åtminstone moraliskt, ansvarar för den miljökatastrof som den nedlagda Blaiken-gruvan i Västerbotten utgör. Efter knappt ett och ett halvt års gruvdrift i enlighet med Sveriges ”höga miljökrav”, krav som Annie Lööf menar motiverar bl.a. den låga mineralavgiften, uppgår kostnaderna för att sanera och återställa området till mellan 100-200 miljoner kronor. Som mest läckte ca 200 kg zink och lägre halter av bly och koppar ut i intilliggande vattendrag.

Åter till Billström. När TV4 försökte begära ut samma uppgifter som man gjort i samband med Northland-affären fick man kalla handen. Därefter fick man även ett skriftligt avslag undertecknat av statsminister Reinfeldt i egen hög person som meddelade att uppgifterna är hemligstämplade och med motiveringen att det ”inte står klart att uppgiften kan röjas utan att Billström lider skada eller men”. Problematiken med att man i Sveriges regering mörklägger och därmed skyddar ministrar från att bli granskade av såväl media som rättsväsende är oroväckande. ”Detta riskerar att skada förtroendet för öppenheten i Sverige” säger partisekreterare Carin Jämtin (S), jag kan inte annat än att hålla med men det riskerar vidare att skada förtroendet för våra politiskt förtroendevalda och i slutändan demokratin.

Det är ett sluttande plan när man börjar undanta statsråd från denna granskning. Italien och turerna kring Berlusconis åtalsimmunitet och benägenhet att skräddarsy lagstiftning för egen vinning är ett mycket skrämmande exempel på hur långt det går att falla.

2. Välkommen till auditionsamhället

Dagens andra spaning utgörs av en artikel publicerad idag i ETC. Artikeln är ett reportage från verkligheten, från dagens arbetsmarknad, en arbetsmarknad som hämtat inspiration från tv-programmet Idol. Såhär beskrivs det i ingressen till artikeln:

Arbetslinjen 2013. Piercing är ett funktionshinder, städare döps om till stylister och anställningsbarhet är en helig plikt. Arbete är inte längre en rättighet utan ett pris du vinner i en tävling inspirerad av tv-programmet Idol. ETC:s reporter Eigil Söderin har wallraffat som jobbsökare i det nya auditionsamhället.

Lite längre ned i artikeln kan man läsa om ”Sara”. En av de som klarat sig genom sin audition och som ”belönats” med ett arbete:

Det gick vägen för Sara. Några månader senare fick hon jobbet som ”Room stylist”. Men hon städade, inte inredde, hotellrummen. Det nya jobbet visade sig snabbt vara långt ifrån så exklusivt som Stordalen ville ge sken av.

– Lönen var runt 6 000 kronor efter skatt. Det var omöjligt att klara sig på den, säger Sara.

I ett blogginlägg från 20 mars 2012 skriver Sara:

”I dag fick jag se min lönespec och har kommit fram till att detta inte kommer att hålla. Om jag får samma lön nästa månad kommer jag bara få 786 kr att leva för. Det är ingenting! Kan ju liksom inte spara undan pengar för resa i framtiden eller kunna hälsa på min familj.”

Till en början var kravet att de skulle städa 16 rum, sedan höjdes det till 18 rum per arbetspass. Men de fick betalt endast för sex timmar per dag; ingen övertid. Hon blev lovad tillsvidareanställning men löftet infriades aldrig. Till slut orkade hon inte jobba kvar.

Audition. Room stylist. Många nya ord på en arbetsmarknad som för de allra flesta som inte tillhör generationerna från 80-tal och framåt är okänd. ETC sammanställde därför en ordlista:

Nysvenska ord i auditionsamhället

Audition = arbetsintervju utformad efter tv-programmet Idol.
Artist = anställd hos Parks & resorts (driver bla Gröna Lund)
Backstage = personalens omklädningsrum
Backstage-pass = stämpelkort
On-stage = arbetstid
Off-stage = rast
Passion director = personalchef på Clarion hotels
Room stylist = hotellstäderska
Talangbank = Clarion hotels rekryteringshemsida

Cynismen är total och utnyttjandet maximalt. Det här är arbetsmarknaden för många av dagens unga. En mycket bra och djuplodande skildring av den nya, fulare, arbetsmarknaden som håller på att växa fram finns i antologin Skitliv som gavs ut i november förra året. I en intervju med antologins redaktör Victor Bernhardtz skildras den hårda verkligheten för många unga som träder upp den scen som arbetsmarknaden nu förvandlats till:

– Människor som passerar 25 års-åldern, närmar sig 30, eller till och med passerar 30, och har jobbat i tio år men fortfarande inte har en fast anställning. Det är ett problem, säger han.

Enligt Victor Bernhardtz skapar den nya arbetsmarknaden en arbetskraft vars potential inte utnyttjas. Otryggheten gör att människor tar mindre risker, blir mindre mobila, och har mindre möjlighet att ta sig vidare i livet.

– Det är inte bra för dem och det är inte bra för Sverige. Diskrepanserna, menar Victor Bernhardtz, blir först synliga när man ser hur människor som inte har en fast anställning har svårt att ta del av välfärdssystemet.

Skitliv fokuserar därför på vad som händer personer som har anställningsformer vilka systemet inte är byggt för.

– Det blir svårare att kvalificera sig till A-kassa, svårare att bli sjuk, det kan till och med vara så att man inte får någon sjuklön alls. Ideologiskt och teoretiskt tycker jag att idén om det svenska systemet håller ganska väl. Jag är för att folk har fasta anställningar och tycker att det är bra att ha ett trygghetssystem byggt kring det. Men som den svenska arbetsmarknaden nu ser ut är det fler och fler som befinner sig utanför den modell som är tänkt att fungera för de flesta.

Eller som Sam Sundberg i en recension av antologin i SvD beskriver det:

Vi är många som balanserar på slak lina på dagens arbetsmarknad. Vi är många som pressas att ständigt maxprestera då vi saknar tillsvidareanställningens trygghet, tvingas att prioritera säkerhetsbuffert före utsvävningar och håller tummarna för att inte drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa. En längre sjukdom innebär ju att vi måste sälja våra bostäder. Om vi nu till äventyrs har haft råd att skaffa några. Vi är timanställda, bemanningspersonal och egenföretagare på marginalen, en expansiv del av dagens arbetsmarknad, stadigt stående med ena foten i hårt arbete och den andra i det fruktade utanförskapet.

Hårt är ordet. Beskriver det också dina egna arbetsförhållanden? Läs boken. Förstår du inte vad ungdomarna gnäller över? Läs boken. Funderar du på att svartlista en vikarie så att hen inte blir inlasad? Läs boken två gånger.

3. ”Låt regionerna ta över vägansvaret”

Dagens sista spaning utgörs av en artikel med titel som ovan i tidskriften På väg, Svevias egen kommunikationskanal ut till verkligheten. Det rubriken avser är ett uttalande av Björn Hasselgren, forskare vid institutionen för samhällsplanering och miljö vid KTH, där han menar att kommunerna och regionerna/länen behöver ta ett större ansvar för våra vägar, järnvägar och annan infrastruktur. I en rapport till finansdepartementets Expertgrupp för studier i offentlig ekonomi föreslog han därför i linje med detta att statens ansvar för vägnätet ska minskas från dagens drygt 50% till 10-15% istället.

Hans egen kommentar till detta är:

— De flesta håller med om att det behövs ett större regionalt inflytande. Sedan finns en frustration över att det inte hänt mer i regionfrågan. Där det finns starka regioner, i Skåne och Västra Götaland och i viss mån Stockholm, har den regionala nivån fått ökad betydelse, säger Björn Hasselgren.

I glesbygd är man inte lika förtjust över förslaget.

— Men i dag har vi snarare bättre vägar där färre än där fler åker. Och det är samma sak med järnvägen, säger han.

Hasselgren alltså pratar om en fullständig avreglering av väg- och järnvägsnätet. Att man då i glesbygd inte är lika förtjust i förslaget är fullt förståeligt. Vad skulle detta exempelvis få för konsekvenser i Norrbotten? Norrbottens befolkning är förvisso rätt koncentrerad till några få kommuner, framför allt vid kusten. Det går däremot inte att komma ifrån det faktum att det endast bor en befolkning på ungefär 248 000 personer inom ett län som motsvarar 25% av Sveriges yta. Hur Norrbottens län och dess kommuner skulle klara av att axla bördan av att ta över upp till 40% av väg- och järnvägsnät är en gåta. Särskilt med beaktande av det faktumet att en del av länets kommuner redan idag har svårt att få budgeten att gå ihop, medel skulle behöva tas från en redan hårt prövad vård, skola och omsorg för att istället plöjas ned i vägunderhåll.

Redan idag har vi en sådan status på vägarna i Norrbotten att Trafikverket börjar sänka hastigheterna på många vägar, däribland väg E10, en europaväg alltså, för att underhållet under så lång tid negligerats. Statliga medel, eller vilja, saknas för att höja standarden och trafiksäkerheten. Billigare att byta ut hastighetsskyltarna istället.

Hasselgren fortsätter:

Men med regleringar och subventioner ser vi aldrig den riktiga prislappen för trafikslagen.

— Om man tog ut det verkliga priset för en järnvägsresa mellan Stockholm och Göteborg skulle sannolikt hamna på mångdubbelt mer är i dag. Järnväg är ett dyrt transportmedel som vi subventionerar med runt 80 procent via skattesedeln. Och regional trafik, som SL i Stockholm, subventioneras med cirka 50 procent.

— Men det vill vi inte prata om, säger Björn Hasselgren.

Det Hasselgren förordar är alternativa finansieringsformer:

Regional medfinansiering
+ Utrymmet för investeringar kan öka
+ Kan ge tidigarelagda investeringar
+ Ökar andelen avgiftsfinansiering för återbetalning
— Samhällsekonomiskt mindre lönsamma projekt kan konkurrera ut lönsamma
— Resursstarka regioner blir vinnare — resurssvaga i glesbygd förlorare
— Inga ”nya” pengar utan omfördelning mellan stat och kommun
— Ger mindre pengar till exempelvis skola och äldreomsorg

Avgiftsfinansiering
+ Pengarna går direkt till ändamålet
+ Kan användas trafikstyrande (t ex trängselavgifterna)
+ Avlastar offentliga utgifter/skatter
— Dyra — och ibland impopulära — system
— Orättvisor — vissa får betala för vägar, andra inte
— Resursstarka regioner kan gynnas
— Risk att intäkterna går till annat i offentlig verksamhet
— Risk att avgifterna ökar trycket på infrastruktur utan avgifter

OPS, Offentlig privat samverkan
+ Starkt fokus på kostnadskontroll
+ Incitament för låga kostnader för drift och underhåll
+ Investeringar kan påskyndas
+ Staten och det offentliga tar mindre risk
+ Kan bidra till att stimulera nya lösningar
— Anders Borg-invändningen: Ingen lånar billigare än staten
— Resursstarka regioner gynnas
— Drift och underhåll binds upp i långa kontraktstider
— Ökat privat risktagande kan leda till högre kostnader

Nya investerare (t ex AP-fonderna)
+ Nytt kapital för investeringar
+ Långsiktiga och stabila investeringar
— Risk för låg förräntning jämfört med andra placeringar
— Kräver ändringar i lagar och regelverk (för AP-fonder)

Investeringsbudget
+ Kostnaderna fördelas över längre tid
+ Mindre risk infrastrukturen offras för annat kortsiktigt
— Kräver ändringar i budgetlagen
— Ger i praktiken inte nya pengar till investeringar

För Norrbottens och många andra regioners del skulle en sådan här avreglering betyda ytterligare hårda prioriteringar och koncentrationer av resurser och definitivt slå hårt mot landsbygden och driva på urbaniseringen än mer. En sådan avreglering skulle vidare än mer förstärka den regionala obalansen i Sverige där vi ser att resursstarka regioner växer på bekostnad av svagare.

Sammanfattningsvis

I mina tre spaningar tycker jag mig se en genomgående strömning som präglar samhällsutvecklingen idag: marknadsmentaliteten slår igenom allt mer och bidrar till att välfärdsstaten i allt högre grad förvandlas till en konkurrensstat.

I denna utveckling eller på grund av detta skapas en allt högre grad av individfixering, de demokratiskt valda företrädarna ikläder sig rollen som företagsledare och ges, i likhet med Billström, en egen ”fil att köra i” medan svensken i allmänhet tvingas förödmjuka sig under allt hårdare villkor på arbetsmarknaden.

Konkurrensstaten är idag en realitet, befolkning har blivit konkurrensfördelar, attraktivitet det man ska locka dem med. Att förslag som att staten ska släppa ansvaret för vägar och järnvägar och infrastrukturinvesteringar överhuvudtaget ens kommer fram och delges på departementsnivå visar på hur långt gånget denna utveckling gått. Staten drar sig tillbaka och ikläder sig snarare karaktären av ett moderbolag som med statliga anslag kan ”belöna” lönsamma delar av koncernen medan den klipper av andra mindre lönsamma delar.

Eller ska vi kanske se det som att det är staten som sitter där som Idol-juryn och bedömer, lyssnar och poängsätter Sveriges regioner och län när de på auditionsamhällets scen försöker sälja in sig själv? Är vår belöning då sysselsättning och infrastruktur? Bröd och skådespel?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s