Ett fascistfritt Norrbotten

I Studio Ett i onsdags kunde man höra ett smått märkligt samtal med kläddesignern Gudrun Sjödén. I intervjun förs ett samtal om en av hennes julkollektion som är inspirerad av den samiska kulturen och traditionella samiska mönster. Sjödén får i samtalet kritik dels för att hon hanterar de traditionella samiska mönstren respektlöst och  endast i kommersiellt syfte. Sjödén hävdar själv den konstnärliga friheten medan Liselotte Wajstedt, kulturarbetare och same med stark koppling till den samiska traditionen, menar att man ska skilja på konst och design. Wajstedt kritiser Sjödén för att hon på ett grovt sett kommersialiserar en del av den samiska kulturen.

Vad som händer sedan är att det uppstår ett samtal mellan Sjödén, själv med ”samiskt arv”, och Wajstedt om en av klänningarna som hon designat och kallar för ‘Lappros’. Wajstedt menar att det är en nedvärderande, föråldrad och förlegad syn på den samiska kulturen att använda etnonymen ‘lapp’, namnet på klänningen är sammansättning av denna etnonym samt blomman fjällros, Sjödén kallar även ett par skor inspirerade/kopierade från samiska förlagor för ‘lappkängor’.

Sjödéns reaktion är  ”jag inte kan ställa upp på att det är ett förbjudet ord, för mig känns det inte alls nåt speciellt nedvärderande att säga ordet lapp”. När reportern fortsätter fråga om hon tar till sig kritiken, särskilt med tanke på sitt ”samiska arv”, så svarar hon vidare att ”jag ställer inte upp riktigt på det att det här skulle vara ett förbjudet ord”.

I det fortsatta samtalet ställer Wajstedt frågan om det vore okej att kalla klänningen för ‘negerros’. Sjödén menar att detta inte heller är något förskräckligt ord men att det inte skulle gå att göra det för att det är lite för tabu i ”min värld”. Sen utvecklar hon sin tankegång att det finns en del som säkert säger ‘neger’ idag och att det inte är lika tabu som det var på 40-50-talet, då var det absolut tabu men rätt vad det är så är det inte det.

Samtalet fortsätter kring presentationen av kollektionen som för Wajstedt för tankarna till rasbiologins bilder av samerna och bidrar till en exotisering av den samiska kulturen.

Sammanfattningsvis delar inte Sjödén alls Wajstedts tankegångar och uppvisar inte heller någon större förståelse. Åsa Linderborg uppmärksammade detta i en krönika i Aftonbladet och uttryckte sig på följande sätt:

Naturligtvis är hon inte rasist. Hon tillhör bara den vita klass som anser sig ha rätt att bestämma vilka ord som ska anses vara kränkande.

Gudrun Sjödén med rätt att kränka. Naturligtvis är hon inte ensam. Naturligtvis anser hon sig inte vara rasist men de tankegångar som hon och många i majoritetssamhället i stort delar är ett problem. Minoriteten tillåts existera, men endast på majoritetens villkor.

Att använda etnonymen ‘lapp’ är kontroversiellt. Den tillhör en kategori av andra mer eller mindre pejorativa (nedlåtande) folkslagsbenämningar. ‘Lapp’ är precis som etnonymen ‘berber’ nämligen en folkgruppsbenämning som är skapad av ett majoritetssamhälle, en utifrån kommande makt. I fallet med ‘lapp’ är det den svensktalande majoriteten och svenska kronan och sedermera staten som myntade det, i fallet med ‘berber’ var det vad de arabiska erövrarna kallade folken som vägrade att underkuva sig i Atlasbergen i Nordafrika. Ordet ‘berber’ betyder ‘ociviliserad, främmande’ och kommer ursprungligen från grekiskan. Själv benämnde man sig inte som ‘berber’ utan som imazighen i betydelsen ‘fria män’.

Den grundläggande problematiken är den stora okunskap som Gudrun Sjödén uppvisar. Den här okunskapen om bakgrunden till folkslagsbenämningen ‘lapp’ gör att hon kan föra det resonemang hon gör, det uppvisas även kring hennes resonemang kring begreppet ‘neger’.

Det är denna okunskap som gör att främlingsfientliga åsikter kan vinna mark, man ser debatterna endast som uttryck för hårklyverier och samhällets ”hämmande” normstruktur, man ser inte den djupare meningen i begreppen. Jag tror att det är i denna okunskapens mylla som grogrunden finns till att många kan känna att man blir censurerad av det s.k. ”pk-samhället”. Hade man däremot haft kunskapen om dessa etnonymers historia och vad de speglar tror jag knappast att vi skulle hamna i denna typ av debatter. Vårt språk är fyllt av underförstådda meningar, begrepp kan vara såväl politiskt färgade och betyda så oändligt mycket mer än det uppenbara men som bara kan utläsas med tillräcklig kunskap.

Mot denna bakgrund är det en oroande utveckling att vit medelklass, som Gudrun Sjödén, uppvisar såna uppenbara kunskapsluckor. Framför allt är det oroande med tanke på kostymfascismens framgångar, fr.a. representerade av Sverigedemokraterna och trianguleringspolitikens ”tvättande” av deras rasistiska åsikter. För det är en ny fascism som vi möter, om än i kostym, Sverigedemokraterna delar precis samma ideologi som Ungerska Jobbik. Jobbik som när de kom in i Europaparlamentet valde att träda in iklädda uniformer liknande SS-truppernas.

En av få som faktiskt lyft frågan om att benämna den främlingsfientlighet som idag vinner mark vid dess rätta namn är Henrik Arnstad, i en artikel i DN  för precis ett år sedan uttryckte han det på följande sätt:

En ny fascism firar triumfer i Europa. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna, som avancerar i ett land där fascismen hittills har varit svag. Dagens begreppsförvirring måste upphöra och det är dags att benämna SD korrekt i det offentliga samtalet. Fascism – ordet är djupt problematiskt. Vi uppfattar det som ett skällsord, som slungas i ansiktet på politiska fenomen vi ogillar. Men det är även benämningen på en speci­fik politisk ideologi, vilken i dag för första gången av egen kraft representeras i Sveriges riksdag.Sverigedemokraterna når allt flersympatisörer och därmed är det dags för Sverige att lämna den utbredda okunskapen om fascismen bakom sig. Sverige måste – liksom hela Europa – konfrontera närvaron av en ideologi som kan dominera 2000-talet.

För Norrbottens del finns det mycket att göra för att mota fascismen. I skolvalet 2010 fick Sverigedemokraterna uppåt 30% i vissa skolor i länet, elever som till viss del nu inför valen 2014 är förstagångsväljare. Som en reaktion på detta startades projektet Tur och Retur för att arbeta mot främlingsfientlighet och utanförskap, i projektet ingår bl.a. föreställningen En enkel biljett, en känslosam och berörande berättelse om förintelsen. Projektet har haft stora framgångar och nått många av just de som röstade på SD i skolvalet. Likväl skedde en beklämmande och oroväckande händelse när föreställningen hölls i Kiruna i veckan, två pojkar ska ha ropat ”Heil Hitler” och något om att våldta skådespelerskan.

För att mota fascismen krävs det folkbildning. Det krävs inte minst att man lär sig historien bakom begrepp som ‘lapp’, ‘neger’, ‘berber’ och andra nedsättande folkslagsbenämningar. Att man förstår vad fascismen leder till, där är projekt som Tur och Retur extremt viktiga. Det krävs även att politiker kan förklara att invandring inte är ett problem utan en möjlighet, något berikande, och för åtminstone Norrbottens del en nödvändighet för att klara en hållbar samhällsutveckling. Detta krävs för att fascismens enkla förklaringar och lösningar som alla är kopplade till invandringen inte ska vinna mark. Om vi kan ta bort den okunskap som är grogrunden för fascismen kan den inte heller blomstra.

Enligt Arnstad har vi inom de etablerade partierna utöver detta ett antal saker att ha med oss för att kunna hantera SD och neofascismen:

Hur ska då de traditionella partierna göra, för att hantera SD och neofascismen? Jag menar att vi faktiskt kan lära av historien.

1. Aldrig samarbeta. De svenska politikerna har gjort helt rätt, som aldrig samarbetat med SD. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten.

2. Aldrig politiskt läckage. Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.

3. Våga använda korrekt terminologi. Enigheten är total inom den internationella expertkåren inom fascismforskningen; de nya europeiska partierna är fascistiska. Dagens begreppsförvirring måste upphöra, det är dags att börja benämna SD korrekt i det offentliga samtalet.

Den sista punkten är svårast. Det förefaller smärtsamt, ångestfyllt och traumatiskt för väster­landet att acceptera fascismens återkomst.

Inte desto mindre är det viktigt. Hela det svenska politiska spektrat måste tänka om. Både det borgerliga blocket och det rödgröna blocket har en ny huvudfiende – målet är inte att besegra högern eller vänstern. SD:s partisekreterare Björn Söder talar i dag om att nå över 50 procent av väljarna.

Fascismen delar inte på makt, fascismen vill ha makten själv. Fascismen har alltid underskattats, men fascismen får aldrig underskattas.

Vi har gått in i en ny fascistisk era, men har hist­oriska erfarenheter att dra nytta av inför denna nya tid. Om vi – denna andra gång – vågar se den svartbruna ideologin rakt i ansiktet.

Okunskap och fördomar kan bara bemötas med kunskap och möten, där har vi ett stort arbete framför oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s