Framtiden måste ta avstamp i samtiden

Det som gjorde arbetarrörelsen framgångsrik var att den lyckades beskriva samtiden eller rättare sagt förklara den. En förklaringsmodell baserad på en socialistisk ideologi som beskrev verkligheten så att merparten av de svenska arbetarna kunde lyfta blicken från de omedelbara problemen i vardagen och se de underliggande strukturerna i samhället i stort som orsakade dem. Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin gav arbetarklassen en gemensam plattform att stå på.

Framgångarna byggde i grunden på att man inom arbetarrörelsen identifierade och förklarade samtiden och utifrån det också målade upp bilden av framtiden. En framtid som skulle präglas av jämlikhet, jämställdhet, allmän rösträtt, stärkt arbetsrätt, säkrare arbetsmiljö, allas lika möjligheter till bildning och utbildning, pension…kort sagt lösningar på de sociala och ekonomiska orättvisor som de allra flesta inom arbetarklassen upplevde under industrialiseringen.

Idag ser samhället däremot ut på ett helt annat sätt än det gjorde under 1900-talet. På många områden har utvecklingen gått bakåt. Det har skett försvagningar i arbetsrätten, våra arbetsplatser har för allt fler blivit en otryggare miljö såväl fysiskt som psykiskt, allt fler befinner sig i otrygga anställningsformer under allt längre perioder, anställningsskyddet är försvagat, kollektivavtalen är utmanade och medlemskap i ett fackförbund ingen självklarhet.

Globaliseringen och de nyliberala strömningarna har medfört sådana samhällsomvälvningar att det rubbat maktbalansen på den svenska arbetsmarknaden och i politiken. Den arbetarklass som definierade och utgjorde maktbasen för såväl fackföreningsrörelsen som socialdemokratin finns helt enkelt inte längre.

Missförstå mig rätt. Det finns en arbetarklass men den ser inte längre ut som den traditionellt definieras dvs. starkt förknippad med den svenska industrin. Sysselsättningen inom industrin har med tiden stadigt minskat pga. ökande automatisering och flyttning av produktion till låglöneländer. Idag är TCO och Saco tillsammans större än LO och komplexiteten i samhället har ökat. Det är nog få idag som identifierar sig som arbetarklass även om de i många fall skulle kunna definieras som det.

Ta bara det faktum att många akademiker idag med fyra till fem års utbildning bakom sig och studielån möter en arbetsmarknad präglad av hård konkurrens om jobben, låga löner och otrygga anställningsformer. Många i min bekantskapskrets med högre utbildning väljer bort medlemskap i såväl fack som a-kassa då man inte anser att facket ”talar till dem” då normen fortfarande är den tryggare tillsvidare-anställningen och då ersättningen från a-kassan upplevs som för låg. De otrygga villkoren till trots så identifierar man sig som akademiker, professionen är av större vikt för identiteten än den sociala och ekonomiska situationen trots att man som akademiker delar sina problem med många andra yrkesgrupper, även traditionell arbetarklass.

En ny tid behöver behöver därför nya begrepp och nya förklaringsmodeller. En ideologi i ny tappning som kan förklara den komplexa samtid som vi lever i, som lyckas beskriva de delade orättvisorna, den delade ojämlikheten och otryggheten. En som försöker göra detta är ekonomen och professorn Guy Standing.

Standing menar att det är globaliseringen och det nyliberala tankegodset, som sedan 1970-talet förmedlat budskapet om att tillväxt och utveckling är beroende av marknadens konkurrenskraft och att detta måste genomsyra samtliga delar av samhället, som står bakom den ökande trenden av otrygghet (eller flexibilitet, beror på vilken ståndpunkt man intar). Standing menar att detta och den politik som förts i linje med detta paradigm genererat en ny global samhällsklass, eller åtminstone en klass i vardande: prekariatet. I en väldig bra recension av Standings bok Prekariatet – den nya farliga klassen i SvD beskrivs prekariatet på följande sätt:

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Prekariatet saknar den ekonomiska och politiska frihet som följer med fast anställning och yrkestrygghet. Det kan handla om friheten att ta ett lån och planera för framtiden, eller friheten att säga ifrån mot en arbetsgivare som bryter mot lagstiftningen. Att ställa krav är att vara besvärlig, och har man inte fast tjänst är risken stor att man förlorar sitt arbete.

Standing ger ingen exakt siffra på hur många som tillhör prekariatet, men han uppskattar att så mycket som en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder i dag tillhör denna nya klass. Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Standing ger två huvudsakliga skäl till varför prekariatet utgör en ny klass, citat från recensionen ovan:

Det första är att den prekära livssituationen delas av grupper som vanligtvis ställs emot varandra i socio-ekonomiska termer, såsom ungdomar, migranter, arbetare och projektanställda. Det som förenar dessa grupper är inte nivån på lönen, för den kan variera kraftigt även hos enskilda individer. Man kan ha hög lön och ändå tillhöra prekariatet. Det gemensamma är avsaknaden av ett skyddsnät att falla tillbaka på i tider av kris. Att prekariatet skär över traditionella socioekonomiska grupperingar är särskilt intressant i ljuset av att många populistiska rörelser i dag gör allt i sin makt för att visa på skillnaden mellan ”oss” och ”de andra”. I prekariatet finns uppenbarligen ett frö till en politisk motkraft, och en kraftfull sådan givet att gruppen härbärgerar allt från högutbildade ungdomar till migranter och invandrare som har starka skäl att vilja förändra sin situation.

För det andra saknar prekariatet den tillit till staten eller kapitalet som kännetecknat tidigare klasser. Enligt Standing är det just avsaknad av tillit som gör prekariatet unikt i klasstermer. Här finns inte den oskrivna överenskommelse som legat till grund för välfärdsstatens framväxt, och som har gett olika grupper i samhället trygghet i utbyte mot lydnad. Prekariatet är rotlöst, och det är ingen tillfällighet.

De som ingår i prekariatet uppmanas ständigt att konkurrera med varandra om tjänster och status, och för dem som misslyckas finns det inte mycket stöd att vänta från samhällets sida. Ofta utmålas de själva som orsak till problemet. Självförebråelse är också ett första tecken på att man tillhör prekariatet. I stället för att bli arg tar man själv på sig skulden för något som i själva verket är ett strukturellt och politiskt konstruerat problem.

Att prekariseringen, Standings term för hur människor tvingas in i prekariatet, påverkar maktbalansen på den svenska arbetsmarknaden och i svensk politik står bortom allt tvivel. 2007 nåddes den hittills högsta noteringen av arbetskraft inom otrygga anställningsformer, 15,9%. När finanskrisen slog till 2008 var de i otrygga anställningsformer de första att bli uppsagda, kort efter krisen hade drygt 65 000 blivit av med sitt jobb. Detta motsvarade en minskning av andelen arbetskraft inom otrygga anställningar med 2% till 13,9% och visade på ett väldigt tydligt sätt på den sårbara, prekära, ställning denna grupp har på arbetsmarknaden.

När konjunkturen började vända under första kvartalet 2011 anställdes det i Sverige 131 000 personer, 26% av dem anställdes däremot i en otrygg anställningsform. Trenden visar tydligt att nyanställningar allt oftare sker i en otrygg anställningsform. Utbredningen är också en fråga om jämställdhet och ålder då de är mer utbredda bland kvinnor och unga, t.ex. befann sig 53% av den totala arbetsstyrkan i Sverige i åldrarna mellan 16-24 i otrygga anställningar. I spannet mellan 25-29 är siffran ”endast” 25%. Inom Saco befinner sig 12% av de kvinnliga medlemmarna i en otrygg anställning medan motsvarande siffra för män endast är 8%.

Otryggheten handlar huvudsakligen inte om låga löner utan om bristen på tillgång till de skyddsnät som de med den tryggare tillsvidareanställningen har tillgång till. Det handlar också om prekariatets ”osynlighet” i samhällslivet, de otrygga anställningsförhållandena gör det svårt att engagera sig politiskt och fackligt. Den bristande representationen av prekariatet i politiska och fackliga sammanhang gör det naturligtvis svårare att synliggöra deras problem och behov. Otryggheten gör inte bara att man drar sig för ett aktivt engagemang fackligt utan också, som jag nämnt tidigare, att man i lägre grad väljer att ansluta sig överhuvudtaget.

Det senare belyses bl.a. i blogginlägget Ökad andel otrygga jobb kan försvaga den svenska partsmodellen på bloggen Vi har räknat på det här. En blogg som drivs av Socialdemokratiska Ekonomklubben, en sammanslutning av studenter och doktorander vid Handelshögskolan i Stockholm.

I inlägget visar skribenten på sambandet mellan otrygga anställningsformer och en lägre facklig anslutningsgrad genom illustrera att trenden med sjunkande facklig anslutningsgrad intimt följer den ökande andelen av otrygga jobb över de senaste 20 åren. En allt lägre anslutningsgrad gör det allt svårare för facken att värna om de tryggare anställningsformerna, eller som skribenten till inlägget skriver:

Ju svagare facket är, desto svårare är det antagligen att upprätthålla de trygga anställningsformerna. Och ju fler som är visstidsanställda, desto svagare blir alltså antagligen facket.

För tryggare anställningsformer och en förändring av LAS är alltså inte enbart viktigt för de enskilda människorna som jobbar i den ena tidsbegränsade anställningen efter den andra – utan spelar antagligen också roll för fackets styrka och därmed för själva grunden för organiseringen av vår arbetsmarknad: den svenska partsmodellen.

Standings försök att problematisera samhällsutvecklingen i allmänhet och arbetsmarknaden i synnerhet är stimulerande och nytänkande. Jag har själv tillhört det han definierar som prekariatet. Jag och många andra arkeologer, arbetar och har arbetat på en arbetsmarknad som präglats starkt av projekt- och säsongsanställningar och andra otrygga anställningsformer under lång tid. Jag tror definitivt att Standings tankar är värda att fånga upp och kan utgöra en grund för att försöka utforma nya begrepp och förklaringsmodeller som lyckas fånga upp det gemensamma i den klass i vardande som Standing kallar för prekariatet.

Om vi inte lyckas finns risken att den bristande tillit och missnöje som finns i den här allt större gruppen, som får finna sig i en konstant otrygghet och en sorts andra gradens medborgarskap, utnyttjas av populister, fascister och andra extremister. En tankegång som också avslutar recensionen av Prekariatet – den nya farliga klassen:

Standing drar ofta paralleller mellan den samtida ekonomiska situationen och 30-talets Europa, och här saknas en viktig bit i boken för att man ska förstå prekariatets betydelse. Individens utsatthet är ett centralt tema bland efterkrigstidens stora tänkare som Hannah Arendt och Emmanuel Levinas, och givet att vi i dag vet att 30-talets ekonomiska kris banade väg för totalitära ideologier blir det intressant att fundera på hur långt man kan dra parallellen. Spelar det någon roll att dagens ungdomar och migranter är mer utbildade och beresta än de var då för att förhindra en liknande utveckling? Eller är det kanske så att besvikelsen inför en icke infriad framtid just därigenom blir extra tung att bära?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s