Folkrörelse, gruvor och opinionsbildning – vad hände 2013?

Min personliga uppfattning är att om man hade frågat 100 politiker av varierande partitillhörighet, på kommunalt, regionalt eller nationellt plan och spritt över hela landet inför 2013 om vilken eller vilka frågor de trodde skulle bli stora frågor under det kommande året så hade nog ingen av dem satt den nu pågående svenska gruvexpansionen, ofta kallat ”gruvboomen”, på listan överhuvudtaget. Debatten om ”gruvboomen” har under 2013 varit en av de kraftigaste och mest uthålliga och har inte endast präglat det offentliga samtalet och mediarapporteringen i mitt län Norrbotten utan även på det nationella planet och i andra lokalmedia. Platser som Ojnare, Rönnbäcken, Norra Kärr, Oviken och inte minst Kallak har satt sig i människors minnen som brännpunkter i konflikten rörande markanvändning.

Många, däribland mig, betraktar de skeenden som utspelat och fortsätter att utspela sig på dessa platser som symptom på sjuka strukturer. En struktursjukdom där kortsiktiga ekonomiska vinster tillåts att gå ut över en långsiktigt hållbar utveckling. En sjukdom som genom minerallagen sanktioneras och dessutom uppmuntras. En sjukdom som skapar splittring i lokalsamhället, något som sommarens händelser i Kallak utanför Jokkmokk visade på, en sjukdom som ställer människor mot varandra. En sjukdom som leder till att alla andra värden i samhället förvandlas och förminskas till ekonomiska värden. Detta oavsett om det rör urfolket samerna, lokalbefolkningen i stort, rennäring, besöksnäring, kulturmiljö, livsmiljö eller naturmiljö och ekosystem. Ett konkret exempel på utbredningen av denna sjukdom utgörs av regeringens beslut i somras rörande gruvprojektet vid Rönnbäcken i Tärnabyfjällen där man ansåg att ett konkursmässigt multinationellt bolag som utreds för ekonomisk brottslighet och detta bolags planer för att utvinna det som anses som världens näst sämsta nickelfyndighet vara mer värt än den samiska kulturen och riksintressena för turistnäring, natur och kulturmiljö. Ett projekt som i Arne Müllers bok Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida vid full drift beräknas förbruka en procent (1%!) av Sveriges totala elproduktion och bidra till mellan 200 000-800 000 ton nya utsläpp av växthusgaser per år. En parallell är att Norrbotniabanan beräknas minska utsläppen med omkring 80 000 ton per år, med andra ord skulle det krävas många Norrbotniabanor för att neutralisera de nya utsläppen.

2013 års debatt om nyttjandet av våra gemensamma naturresurser skapades tack vare en folklig opinion. Debatten skapades inte av något av de etablerade partierna utan det var på gräsrotsnivå som opinionen skapades. Inte bara av de aktivister och miljökämpar som aktivt gått ut och försökt hindra exploateringar, som kanske är de som synts mest men som kanske utgör den minsta delen, nej, det är också helt vanliga människor som skrivit insändare, samtalat och diskuterat, det är samebyarna och andra samiska organisationer som SSR, det är Sametinget som gjorde ett enhälligt och unikt uttalande mot en fortsatt exploatering av Sapmi, det är enskilda fritidspolitiker som oavsett partifärg motionerat och propagerat för en hållbar hushållning av våra gemensamma naturresurser och en besinning i exploateringen, det är frivilligorganisationerna som Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen och den unika nationella samlingen i Nätverket Budkavlen, det är skribenter som Po Tidholm, Sakine Madon och Åsa Petersen som bidragit till en nyansering och nationell spridning i media och över blockgränserna…och många, många andra.

Vår opinion har bidragit till en särskild riksdagsdebatt om gruvnäringen och minerallagstiftningen och mineralpolitiken i stort på initiativ av miljöpartiet, se debatten och hör vad ditt parti anser på det nationella planet. Det har också gett upphov till en rapport av Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO-gruppen) med titeln Utvinning för allmän vinning i vilken två nationalekonomer argumenterar för att avgiftshöjningar inte bara är möjliga inom gruvnäringen utan att det också faktiskt bör göras då mineralerna tillhör svenska folket och våra framtida generationer, de öppnar vidare för att staten via LKAB bör ta ett större ansvar för utvinningen och att det finns utrymme för och bör skapas en mineralfond i stil med norska oljefonden.

Jag har bidragit i den mån jag kunnat genom bloggar, insändare, debattartiklar och föredrag. För mig är det dock, precis som för de allra flesta som för en progressiv debatt om gruvnäringen idag, ur en utgångspunkt av behovet av en hållbar utveckling. Evig tillväxt är inte möjlig i en värld med ändliga resurser. De fyndigheter som vi bryter idag är av låg kvalitet i förhållande till de som man exempelvis började bryta i malmfälten för drygt hundra år sedan. Malmerna är inte direkt användbara utan måste anrikas eftersom de finns i så låga koncentrationer, ofta i väldig komplicerade och svåra processer som kan ställa till stora miljöproblem, t.ex. som med biolakningen av malm vid Talvivaaragruvan i Finland. Den låga koncentrationen gör att mängden gråbergsavfall som genereras blir större och därmed också ingreppen i miljön. 70% av världens gruvor utgörs av dagbrott i stil med Aitik-gruvan. Idag står de allra flesta projekten och väger mellan dagbrott eller ingen gruva alls, underjordsgruvor utgör på grund av kostnadsmässiga skäl nästan aldrig ett alternativ. Den kapitalkrävande etableringen gör också att man snabbt måste komma i drift vilket kan och också leder till att miljöhänsyn ställs åt sidan, de fluktuerande malmpriserna gör även att utvinningen snarare handlar om att snabbt bryta fyndigheten till så låga kostnader som möjligt medan priserna är höga än att etablera en långsiktig och samhällsgenererande verksamhet.

Koppla ihop allt detta med det faktum att vi har en av världens lägsta mineralavgifter som genererar blygsamma 300 000-400 000 kr per år till statskassan, undermålig återinvestering i den kommun eller region som brytningen sker i och risken att miljö- och saneringskostnader hamnar hos samhället i likhet med konkursen av Blaiken-gruvan, en bolagsskatt som går att undvika, fly in-flyt out-problematiken och en rad andra problem förknippade med dagens exploatering så tror jag att samhället gör en långsiktig förlust på bolagens och aktieägarnas kortsiktiga vinster.

Dagens gruvnäring är inte densamma som den som fanns fram till 1970-talet. Visserligen har det funnits många fler gruvor i drift men skalan var så ofantligt mycket mindre. Det fanns exempelvis omkring 500 gruvor i drift vid slutet av 1910-talet men brytningen uppgick endast till 8 miljoner ton malm per år. Idag finns det 16 gruvor i drift men brytningen uppgår till hela 70 miljoner ton malm per år. Uppgifterna kommer från SGU. Det är helt enkelt inte möjligt att göra en historisk jämförelse mellan den äldre gruvnäringen och dagens moderna gruvnäring då skalan på ingreppen är så oerhört stora.

För mig har bloggen varit mitt huvudsakliga instrument under hela den opinionsbildning som jag bedrivit rörande den s.k. ”gruvboomen” och den regionala utvecklingen. Under året har jag haft omkring 18 000 visningar på min blogg, det mesta lästa inlägget är också det som inledde min del i debatten, Norrbotten 2050. En dystopisk framtidsskildring av Norrbotten år 2050 som jag publicerade den 4/1 2013, dystopiska skildringar är väldigt effektiva instrument för att föra fram samhällskritik och det var just det det gjorde. Inlägget ledde bl.a. till en intervju med NSD under rubriken Skräckbilden av Norrbotten och två framträdanden i programmet Puls i P4. De övriga fyra mest lästa inläggen berör även de hållbar utveckling och mineralpolitiken.

Sen har allting naturligtvis ett pris. Jag har fått kritik från olika håll, bl.a. från partiet, i hur jag fört debatten. Det jag uppfattade som positivt och som en styrka för mig som politiker och för partiet har tydligen inte alltid uppfattats på det sättet. Detta trots att vi inom partiet under hela den tid som debatten rasade som mest intensivt inte hade någon uppfattning i frågan. Men frågan som jag ställt mig och många andra med mig är när ska vi då föra debatten om den regionala utvecklingen? I vilka forum? Jag har alltid varit ytterst noga om att lyfta fram faktabaserade argument och kopplat det till den regionala utvecklingen, det är alltså inget godtyckligt tyckande som jag hållit på med utan en debatt underbyggd med bl.a. samhällsvetenskaplig forskning från LTU, Umeå universitet och andra institutioner. Att då kontentan av mitt arbete med att skapa opinion i en för Norrbotten viktig fråga kan sammanfattas med en upprördhet inom partiet över att jag i en väldigt bra intervju med NSD:s Lina Norberg Juuso säger att jag i miljöfrågor står närmare miljöpartiet är såklart en besvikelse.

Personlig besvikelse eller ej så kommer debatten att fortsätta under 2014. Så länge vi har den juridiska situation vi har i Sverige, orsakad av den ytterst exploateringsvänliga minerallagstiftningen, kommer vi att fortsätta se samma mönster, samma symptom, upprepa sig på andra platser i Sverige, något som bland annat Arne Müller menar i ett av sina gästinlägg i bloggen For Future. Att fortsätta med business as usual och försöka mildra konflikterna genom dialog kommer inte att lösa grundproblematiken, det är lite som att försöka ta smärtstillande mot ett brutet ben, smärtan kanske försvinner men benet är lika förbannat brutet. Nej, det behövs en annan politik i Sverige, en politik för en hållbar utveckling i hela landet. Detta kräver också en regionalpolitik värd namnet som ger hårt prövade kommuner som Jokkmokk och Storuman (Kallak respektive Rönnbäcken) andra möjligheter än att sitta och hoppas på den chimära frälsning som en gruva ska innebära. Men det krävs också att politiker på alla nivåer kan se andra vägar framåt för lands- och glesbygd, vägar som leder till en självständig och hållbar utveckling, vägar som inte bara reducerar områdena och regionerna utanför storstadsregionerna till att vara råvarukolonier och rekreationsområden.

Arne Müller tycker sig i debatten kunna se en framväxande folkrörelse centrerad kring gruvkritiken. Det kanske låter något ensidigt men jag är beredd att hålla med honom. Frågan är inte enbart en miljöfråga, det handlar som sagt om den regionala utvecklingen i stort och om vem som i slutändan ska ha makten över naturresurserna.

Gott nytt år och ses under 2014!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s