Kanadas regering ägnar sig åt kunskapsmassakrer

Av en ren slump så råkade jag igår fånga upp en artikel i Twitterflödet med titeln How the Harper Government Committed a Knowledge Massacre. Artikeln, som publicerades i Huffington Post för några dagar sedan, får nog anses som en av de nya årets värsta och mest oroväckande nyheter som det inte rapporterats om.

I artikeln beskriver man effekterna av Kanadas konservativa regerings beslut att lägga ned sju utav nio världskända bibliotek ingående i Department of Fisheries and Ocean, ett departement inom det Kanadensiska regeringskansliet. Forskare beskriver nedläggningen som ett ‘libricide’, en biblioklasm, en kunskapsmassaker där en av världens främsta samlingar rörande akvatiskt och marint liv och miljö och fiske och vatten utgör offret.

Regeringens motiv till nedläggningarna var att sänka kostnader och försvarade det med att samlingarna till stor del skulle digitaliseras. Tyvärr visade det sig att bara bråkdelar av samlingarnas 600 000 volymer faktiskt blev digitaliserade, utrensningarna gick dessutom fort efter att beslutet fattades och man förde inga som helst noteringar eller register och det gjordes heller inga ansträngningar att föra över samlingarna till universitet för bevarande. Det visade sig också i ett till pressen läckt hemligstämplat statligt dokument att besparingen endast skulle uppgå till cirka 443 000 $ per år, en marginell besparing för den kanadensiska staten på motsvarande omkring 2,7 miljoner kronor per år.

Såhär beskrivs det i den oberoende kanadensiska tidningen The Tyee i en artikel med titeln What’s Driving Chaotic Dismantling of Canada’s Science Libraries? (min översättning):

Forskare säger att nedläggningen av några av världens mest omfattande och heltäckande bibliotek rörande fiske, hav och miljö, ett beslut fattat av Harper-regeringen, har varit så kaotisk att oersättliga samlingar av intellektuellt kapital, finansierat av kanadensiska skattebetalare för framtida generationer, har förlorats för alltid.

Många samlingar, som Maurice Lamontagne Institute och dess bibliotek i Mont-Joli i Quebec slutade i skräpcontainrar medan andra, som Winnipegs historiska samlingar i biblioteket vid Freshwater Institute rotades igenom av medborgare, forskare och lokala miljökonsultbolag. Andra blev brända eller nedgrävda i deponier.

De forskare som intervjuats i artiklarna kämpar med att förstå nedläggningarna. En pensionerad forskare liknar betydelsen av den förlorade kunskapen vid förstörelsen av det antika biblioteket i Alexandria som då innehöll världens största samlingar av oersättlig kunskap och menar att regeringen antingen måste vara ”inkompetent eller ond eller bäggedera”.

Men för att förstå nedläggningarna måste man se den större bilden. Det här är nämligen inte de enda nedläggningarna som den kanadensiska regeringen ägnat sig åt, de har även lagt ned bibliotek vid bl.a. dessa statliga myndigheter och departement: Canadian Heritage, Citizenship and Immigration, Environment Canada, Foreign Affairs och ytterligare fem. De har dessutom kraftigt skurit ned verksamheten vid fyra andra myndigheter/departement, däribland de sju nedlagda biblioteken ovan vid Department of Fisheries and Ocean.

Harpers konservativa regering har också ägnat sig åt att luckra upp miljölagstiftningen, däribland Kanadas äldsta miljölag The Fisheries Act. Förändringarna i lagstiftningen har enligt forskare medfört att Kanada nu kommer ha svårt att uppfylla nationella och internationella mål om att skydda, bevara och hållbart bruka den marina biodiversiteten. Uppluckringarna i The Fisheries Act genomfördes efter att regeringen uppvaktats hårt av pipeline-industrin som upplevde lagen som ”betungande”. I en kritisk artikel av två biologer vid University of Dalhousie konstaterar man att lagändringarna som regeringen genomfört inte har vetenskaplig grund, något som är i motsats till regeringens egen policy och att de är oförenliga med en ekosystembaserad ledning. Regeringen har för övrigt centraliserat alla beslut rörande exploatering av naturresurser till statsrådsberedningen, dvs. i princip ligger all makt i dessa frågor på premiärministerns bord.

I en artikel i The New York Times med titeln Silencing Scientists beskrivs den oroväckande utvecklingen i Kanada och Harper-regeringens försök att tysta och kontrollera den offentligt finansierade forskningen. Utvecklingen tog sin början redan 2008 då man beordrade forskare som arbetade vid Environment Canada (motsvarigheten till Miljödepartementet) att hänvisa alla förfrågningar till kommunikationsansvariga på departementet. Idag försöker regeringen övervaka och begränsa flödet av vetenskaplig information, särskilt sådan som berör klimatförändringarna, fiske och allt som har att göra med oljesandsbrytningen i Alberta. Journalister har idag i princip inga möjligheter att nå forskare anställda vid statliga myndigheter och departement.

Man fortsätter med att konstatera att det fanns liknande problem i USA under Bush-administration men att det aldrig kom i närheten av det som nu sker i Kanada (min översättning):

Det här är mer än en attack på den akademiska friheten. Det är ett försök att garantera allmänhetens okunskap. Det är också utformat att tillförsäkra att inget kommer i vägen för ruschen efter de nordliga naturresurserna – de närmast febriga ansträngningarna att exploatera mark och vatten med liten hänsyn till miljökonsekvenserna. Harper-regeringens policy verkar vara utformad så att oljesands-utvinningen kan fortsätta i all tysthet, utan överraskningar, utan dåliga nyheter och utan några alarm från statligt anställda forskare. Till alla andra former av föroreningar måste vi nu lägga en till: nedbrytningen av oerhört viktiga källor till forskning och kunskap.

Det som nu sker i Kanada är oroväckande. En demokratiskt vald regering väljer att förstöra, till och med bränna, obekväma biblioteksamlingar, att tysta ned, kontrollera och strypa forskning om klimat och miljö, att isolera och kontrollera information och kunskap. Många forskare i Kanada och världen över gör jämförelser mellan den kanadensiska regeringens samlade attacker på miljö- och klimatforskning med framväxten av fascismen och dess fullständiga sammansmältning med näringslivets intressen i 1930-talets Europa. Jämförelsen kan kännas överdriven men helt felaktig är den inte, paralleller finns.

Såväl nazisternas bokbål, Milosevics och Saddam Husseins ödeläggelse av bibliotek i Bosnien respektive Irak och förstörelsen av det tamilska biblioteket av singalesisk polis i Jaffna hade etniska förtecken. Om detta kan man läsa i Rebecca Knuths bok Burning books and leveling libraries. Extremist violence and cultural destruction. Det vi ser idag i Kanada är dock något helt nytt, är det första gången vi ser kapitalistiska förtecken bakom libricide? Biblioklasm utförd på grund av starka ekonomiska intressen som inte längre tolererar den allt mer påträngande och angelägna miljö- och klimatforskningen?

Syftet med denna kapitalistiska kunskapsmassaker är inte att utrota en kultur eller etnicitet. Syftet är att hålla oss ovetande om den allt mer omfattande klimat- och miljöpåverkan som den allt mer desperata utvinningen av naturresurser leder till, att hålla oss ovetande om den accelererande förstörelsen av ekosystem och själva grunden för vår existens och, framför allt, kunna fortsätta med business as usual. Vi behöver en omställning av vår ekonomi, vi behöver nå en hållbar utveckling och det snart.

Annonser

One thought on “Kanadas regering ägnar sig åt kunskapsmassakrer

  1. Pingback: Den ekonomiska demokratin | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s