Den ekonomiska demokratin

Partiets tidlösa värderingar ryms i några rader av Palme”, det är titeln på en eftervalsartikel i DN från 2010 av Lena Sommestad. Lena Sommestad är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och tidigare socialdemokratisk politiker, hon har bl.a. suttit i riksdagen, under en mandatperiod varit miljöminister samt varit ordförande för partiets kvinnoförbund. Hon var mycket aktiv i eftervalsdebatten 2010 och blev för många inom partiet en stark kandidat till partiledarposten. Hon var för många akademiker inom socialdemokratin också en symbol, en symbol inte bara för inkluderingen i partiet utan också för inkluderingen av progressivt och kritiskt tänkande med en stark grund i partiets ideologi och historia.

I och med Sommestads marginalisering och nu också utträde ur politiken som ny landshövding i Jämtland kan vi bara beklaga att partiet gått miste om en skicklig politiker i en tid hon definitivt hade behövts. Det är bara att gratulera Jämtland däremot, skickligare och mer passande landshövding får man leta efter, tänk om vi hade fått henne till Norrbotten istället!

De tidlösa värderingarna som Sommestad anser kännetecknat partiets ekonomiska politik innan krispolitiken på 1990-talet har aldrig kännetecknats av personligt eller nationellt egenintresse, den har handlat om jämlikhet och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Hon hävdar att den svenska välfärdsmodellen var och är ett tidigt exempel på en politik för en hållbar utveckling, ekonomisk och social:

Den tidiga svenska modellen kombinerade politik för full sysselsättning med med en preventiv och generell välfärdspolitik. Den byggde på insikten att välfärdspolitiken är en del av tillväxtpolitiken – ”en produktiv socialpolitik”.

Till denna tradition av klassisk välfärdspolitik fogades efter hand den ekologiska dimensionen, den som Göran Persson gav namnet ”det gröna folkhemmet”. Mona Sahlin fick som samhällsbyggnadsminister (2004-2006) ansvaret för att driva hållbar utveckling som ett överordnat mål för regeringens politik.

Jag har i ett tidigare blogginlägg diskuterat det gröna folkhemmet och behovet av en ekodemokrati. Göran Persson trodde och tror fortfarande enligt mina uppgifter på det gröna folkhemmet och vikten av att nå en hållbar utveckling. Tyvärr slog denna tredje dimension aldrig rot i den ekonomiska politiken, kanske framför allt på grund av valförlusten 2006 men också för att 90-talets påtvingade ekonomiska politik och nyliberala strömningar satt sina spår.

Den springande punkten i artikeln är att om den ekonomiska politiken inte reformeras i takt med partiets värderingar är risken att den ekonomiska politiken kväver och håller tillbaka förändring och att en värderingsförändring endast stannar på det retoriska planet.

Sommestad sammanfattar partiets tidlösa värderingar i ett citat av Olof Palme från 1972, de ord som han valde att inleda FN:s miljökonferens i Stockholm med:

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

Den gemensamma framtiden skapar vi tillsammans

Jag ser det alltså som en naturlig fortsättning på den socialdemokratiska politiken att lägga till dimensionen om de ekologiska gränserna för vår ekonomi. Jag ser det också som naturligt att vi inte bara fortsätter att värna om den sociala dimensionen utan även om den ekonomiska jämlikheten och demokratiseringen av ekonomin.

För var tog ansatserna och strävandet efter ekonomisk demokrati vägen? I den rapport som organisationen Oxfam International nyligen släppte med titeln Working for the Few visar man att 1% av världens befolkning äger hälften av världens ekonomiska tillgångar medan vi övriga 99% delar på andra halvan. Rapporten visar också att 70% av oss lever i ett land där inkomstklyftorna ökat under de senast 30 åren och att den rikaste procenten ökat sin andel av de ekonomiska tillgångarna under samma period. Oxfam visar i rapporten att inkomstklyftorna och koncentrationen av förmögenhet leder till att den politiska agendan formas av denna 1%-iga elit:

This massive concentration of economic resources in the hands of fewer people presents a significant threat to inclusive political and economic systems. Instead of moving forward together, people are increasingly separated by economic and political power, inevitably heightening social tensions and increasing the risk of societal breakdown.

De ekonomiska klyftorna genererar alltså inte bara ekonomisk ojämlikhet utan även politisk. Det leder även till negativa effekter inom en rad andra områden, exempelvis påverkar det jämställdheten i fel riktning, bidrar till högre barnadödlighet och en eftersatt miljö- och klimatpolitik. Resultaten av en undersökning i sex länder (Spanien, Brasilien, Indien, Storbritannien, Sydafrika och USA) visar att en majoritet i dessa länder, i Spanien hela 80%, anser att lagar och föreskrifter utformas för de rika.

Rapporten visar vidare att tillväxten efter den senaste finanskrisen till stora delar har tillfallit den rikaste procenten i det globala samhället medan en stor del av befolkningen, de flesta av oss, blev fattigare. I USA tillföll 95% av tillväxten från 2009 och framåt den rikaste procenten av befolkningen medan de 90% med lägst inkomst och lägst förmögenhet blev fattigare.

Oxfam ser en global trend i, oavsett rika eller fattiga länder, att starka ekonomiska intressen får allt större inflytande över de politiska besluten och policyarbetet. Finansiell avreglering, förändrade skattesystem, regler som underlättar skatteflykt, tuffa krav på krisande stater att sälja ut offentlig verksamhet för att minska budgetunderskott, politiska beslut som särskilt drabbar kvinnor och jämställdheten negativt och privatiseringen av vinster från utvinning av naturresurser som olja och mineraler är samtliga exempel på den skadliga trenden.

I Kanada har den negativa utvecklingen gått så långt att man under influens av naturresursindustrin, framför allt oljesandsindustrin, mer eller mindre lagt munkavle på offentligt finansierad miljöforskning, något jag bloggade om under rubriken Kanadas regering ägnar sig åt kunskapsmassakrer. Närmandet mellan starka ekonomiska särintressen och politik har faktiskt gått så långt att man i oberoende media och tidningar börjar ifrågasätta om man verkligen kan kalla Kanada för en demokrati längre. I en artikel i obereonde The Tyee med titeln Has Big Oil Hijacked Democracy? rapporterar man nu att regeringen börjat spionera och trakassera enskilda medborgare och ideella miljöorganisationer som ifrågasätter oljebranschens inflytande över de politiska processerna och besluten.

Artikelförfattaren drar paralleller till Benito Mussolinis uttalande:

”Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power.”

Författaren menar inte att man är där ännu men att det finns tendenser i den Kanadensiska regeringens sätt att agera som bär klara korporatistiska (eller fascistiska) kännetecken.

Förändring är möjlig

Oxfam menar dock att denna trend som går mot en ökad ekonomisk ojämlikhet går att vända och lämnar rekommendationer på hur detta ska åstadkommas på global nivå:

  • att upprätta ett mål om att få ett slut på den extrema ekonomiska ojämlikheten i varje land. Detta bör enligt Oxfam vara ett huvudinslag i de globala ramverken från 2015 och framåt, det bör även omfatta en kontinuerlig uppföljning av den förmögnaste procenten i varje land och ur stor del av tillväxten som går till dem.
  • starkare reglering av marknaderna för att uppmuntra en hållbar och jämlik tillväxt
  • begränsa de förmögnas möjligheter att påverka politiska processer och beslut till deras fördel

Vidare föreslår de också en rad rekommendationer på nationell nivå för hur utvecklingen ska kunna vändas:

  • att slå ned på och gå fram med kraftfulla åtgärder mot finansiell sekretess och skatteflykt
  • insatser för att omfördela förmögenhet och stärka eller verka för sociala trygghetssystem
  • investeringar i och för en allmän sjukvård och utbildning
  • progessiv beskattning
  • stärka lönegolv och arbetsrätt
  • avlägsna barriärer för lika rättigheter och möjligheter för kvinnor

De flesta av de här sakerna känner vi igen från Sverige men vi känner också igen att många av de här punkterna på ett eller annat sätt är under attack eller har försämrats. Socialförsäkringarna var ett av de första offren för Alliansens politik efter deras makttillträde 2006 med försämringar av både sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, försämringen och försvagningen av arbetsrätten var en annan. En tredje var förändringarna i skatteutjämningssystemet vilket har lett till att små kommuner som Jokkmokk har förlorat pengar medan rika Stockholmsförorter fått en oproportionerlig ökning. Det progressiva skattesystemet är en fjärde punkt som attackerats där marginalskatterna varit i fokus.

Alliansens totala avsaknad på engagemang för miljö och hållbar utveckling ska vi inte ens tala om.

På en rad punkter har alltså utvecklingen gått bakåt i Sverige, mot en ökad ekonomisk ojämlikhet, större otrygghet och en ökad social ojämlikhet men också sänkta ambitioner för vår tids ödesfråga: klimatomställningen.

Socialdemokratin har allt att vinna på att inte bara försvara den politiska och sociala demokratin utan på allvar faktiskt också börja kämpa för ett genomförande av den ekonomiska demokratin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s