Vad händer med sysselsättningen om framtidens gruvarbetare kan ta tunnelbanan till jobbet?

”Gruvor skapar framtidstro.” Det är nog ett av de allra vanligaste påståendena om gruvnäringen, åtminstone innan det gångna årets debatt om ”gruvboomens” miljöpåverkan, hållbar utveckling, vinsternas fördelning, lokalbefolkningens och civilsamhällets inflytande i och över processerna och vilken väg den regionala utvecklingen ska ta.

Jag har alltid ställt en och samma fråga som respons på det påståendet: Varför skapar gruvor framtidstro? Ofta har svaret varit i stil med att ”det bara är så”, eller så har man utvecklat sin argumentation till att det ”skapar sysselsättning och genererar skatteintäkter till kommunen” och ”möjliggör att de unga kan bo kvar”.

Att verkligheten ser ut på ett annat sätt och att det finns forskning som visar på en motsatt effekt på många områden hör ofta inte hemma i debatten. 70% av världens gruvor utgörs av dagbrott i stil med Aitik-gruvan. Idag står de allra flesta projekten och väger mellan dagbrott eller ingen gruva alls, underjordsgruvor utgör på grund av kostnadsmässiga skäl nästan aldrig ett alternativ vid nya etableringar. Alla typer av gruvbrytning leder till miljöpåverkan men dagbrott är generellt sett smutsigare än underjordsbrytning bortsett från s.k. fracking, hydraulisk spräckning som är ett extremt smutsigt sätt att utvinna fossila bränslen ur berggrunden. Den kapitalkrävande etableringsfasen gör också att man snabbt måste komma i drift vilket kan och också leder till att miljöhänsyn ställs åt sidan, de fluktuerande malmpriserna gör också att utvinningen idag primärt handlar om att bryta fyndigheten till så låga kostnader som möjligt medan priserna på den globala marknaden fortfarande är höga.

Dagens brytning behöver inte, eller är åtminstone inte lika beroende av, ett omgivande samhälle. Gruvindustrin har gått från att vara en personalintensiv näring med stora behov av relativt lågutbildad arbetskraft till att vara en till stora delar mekaniserad och automatiserad näring med behov av högutbildad arbetskraft. Dagens kommunikationer möjliggör också en alltmer långväga inpendling av arbetskraft. I Kiruna kommun exempelvis uppgår den idag till omkring 11%, dvs. 11% av arbetskraften arbetar i kommunen men betalar sin skatt i en annan kommun eller i vissa fall i andra länder, som Baltikum. Gruvor har gått från att vara samhällsgenererande till närmast självförsörjande plattformar.

Koppla ihop allt detta med det faktum att vi har en av världens lägsta mineralavgifter som genererar blygsamma 300 000-400 000 kr per år till statskassan, undermålig återinvestering i den kommun eller region som brytningen sker i och risken att miljö- och saneringskostnader hamnar hos samhället i likhet med konkursen av Blaiken-gruvan, en låg bolagsskatt som är mer eller mindre valfri och en rad andra problem förknippade med dagens exploatering så tror jag att samhället gör en långsiktig förlust på bolagens och aktieägarnas kortsiktiga vinster.

Men, hur är det då med sysselsättningsargumentet? Faktum är att sysselsättningen kontinuerligt sjunkit, inte bara in gruvindustrin, utan i hela basindustrin. Sedan några toppar på 1950- och 1960-talet har antalet sysselsatta inom gruvnäringen minskat från nära 18 000 till knappa 6000 idag. Produktionen har dock ökat över tid och nu produceras volymer som för 50 år sedan aldrig skulle ha varit möjliga.

Visserligen har det funnits många fler gruvor i drift men skalan var så ofantligt mycket mindre. Det fanns exempelvis omkring 500 gruvor i drift vid slutet av 1910-talet men brytningen uppgick endast till 8 miljoner ton malm per år. Idag finns det 16 gruvor i drift men brytningen uppgår till hela 70 miljoner ton malm per år. Uppgifterna kommer från SGU. Arne Müller, journalist på SVT och författare till boken Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida, gör jämförelsen med Falu koppargruva. Tre års brytning i det planerade dagbrottet i Kallak utanför Jokkmokk skulle motsvara hela den totala volym som bröts i Falu koppargruva från etableringen på 1500-tal till dess att den lades ned på 1970-talet!

Det är helt enkelt inte möjligt att göra en historisk jämförelse mellan den äldre gruvnäringen och dagens moderna gruvnäring då skalan på ingreppen är så oerhört mycket större.

Sysselsättningen har alltså sjunkit över tid och kraven på utbildning har ökat. Anledningen till att sysselsättningen sjunker inom gruvindustrin är teknikutvecklingen, allt färre behövs i produktionen då fler och fler moment automatiseras. Bl.a. uttryckte sig Lennart Gustavsson, ordförande i intresseorganisationen Georange som anordnar branschträffen Framtidens gruv och mineral, på följande sätt om branschorganisationen Svemins prognoser om 55 000 nya jobb i gruvnäringen fram till 2025:

–   Min personliga bedömning är att den är överdriven. Vi kommer att basera svensk gruvindustri på effektivisering, rationalisering och automatisering. Sysselsättningseffekten blir störst i ringarna runt ekonomin, för konsultföretag i Umeå eller andra företag i Stockholm kopplade till svensk basindustri.

Effektivisering, rationalisering och automatisering. Det är det svensk gruvindustri kommer att baseras på. Mindre personal på plats och mer tekniklösningar. Sysselsättningseffekten blir störst hos konsultföretag i Umeå eller andra företag i Stockholm.

Men inte nog med detta. Snart kanske framtidens gruvarbetare tar tunnelbanan in till kontrollrummet i Solna. I förra veckans utgåva av tidskriften Fokus (nr. 7/2014) fanns det med en artikel om den alltmer avancerade automatiserings- och distansöverbryggande teknik som i detta nu tas fram för gruvindustrin. I artikeln Gräv på distans – Snart kan gruvarbetaren ta tunnelbanan till jobbet kan man bl.a. läsa följande:

En vit jeep skumpar fram över den rostbruna marken. En man i grått skägg och hjälm med företagsnamnet »Rio Tinto« vakar över de gula, gigantiska lastbilarna med tomma förarsäten som rör sig i närheten. Mycket har hänt i gruvbranschen sedan han var ung. Nu styr han det mesta, som vilka rutter lastbilarna ska köra och var de ska släppa sin last, från den skärm som sitter monterad på bilens instrumentpanel. Han för en mikrofon till munnen och ber Dave ge honom uppgifter för lastplats 475. 

Dave sitter bekvämt klädd i den australiensiska miljonstaden Perth, 150 mil från gruvan. Framför honom tornar datorskärmar runt honom sitter ett hundratal andra gruvarbetare framför likadana skärmar. Vissa sköter mer administrativa sysslor, andra styr stora grävskopor som lastar gruvmaterial på de gula lastbilarna. När Dave och de andra på kontoret tar bussen hem har de flyttat 1,5 miljoner ton grus, sten och järnmalm på en plats många av dem aldrig någonsin besökt.

Frågan är var svenska gruvarbetare kommer att sitta i framtiden? Artikeln fortsätter:

I företagets gruva i Garpenberg, en gruva som brutits sedan 1200-talet, finns i dag tre autonoma lastare. De kör själva fram till malmen som sprängts loss i berget, en förare tar över ilastningen i skopan, och maskinen kör själv iväg och föraren väljer var malmen ska tippas av. Allt sker via sensorer, kameror och trådlöst nätverk. Liknande autonoma maskiner finns runt om i svenska gruvor för att borra, krossa och transportera malm. – Då kan man sitta var som helst egentligen, säger Fredrik Ekenstedt.

Var som helst. Det var alltså inte något näringsminister Annie Lööf nämnde då hon justerade upp höjden på talarstolen i riksdagen efter Åsa Romson, samlade sina papper och argumenterade för att »en växande gruvnäring har möjlighet att vända avveckling till utveckling« i Sveriges avfolkningsbygder. Men det är långt
ifrån säkert att jobben hamnar i glest befolkade orter.

I Australien valde företaget Rio Tinto att placera sitt kontrollrum i Perth eftersom det är svårt att rekrytera människor till de avsides belägna gruvorna.

Bolag som LKAB och Boliden har stabila förankringar sedan lång tid tillbaka i de samhällen de verkar i. Detta borgar kanske för en större trygghet i att jobben blir kvar på platsen för brytningen men är knappast någon garanti:

– Kompetensen att driva gruvan finns i Malmfälten, att lägga ett kontrollrum i Solna finns inte på kartan.
Göran Bäckblom, ansvarig för kommunikation för LKAB, avfärdar alla tankar på att flytta företagets personal bort från gruvorna. LKAB är en del av samhället i norra Norrland och tar ett stort samhällsansvar, konstaterar han.

Samtidigt var Göran Bäckblom så sent som 2010, före sin tid på LKAB, med och skrev rapporten »Smart Mine of the Future « där han tillsammans med Boliden, LKAB och forskare vid Luleå tekniska universitet satte målet »fully automated mining operation without human interface« till 2030.

Redan 2020 hoppas rapportskrivarna att det inte ska finnas några människor alls vid produktionsområdena, det vill säga nere i gruvorna där det sprängs och lastas malm.

Det finns anledning att ifrågasätta de nya gruvföretagens storslagna löften om sysselsättning och skatteintäkter i kommunerna, för mig har dessa snarare fått karaktären av spel för gallerierna och försök till att dölja verkligheten bakom rökridåer. Det sker en teknisk utveckling som kontinuerligt kommer att leda till färre sysselsatta i produktionen, det kommer också att med tiden ställas högre krav på utbildning och också ske en än starkare konkurrensutsättning med övriga landet gällande tillgången på kompetens. Om inte det lokala samhället kan möta kompetensbehovet är risken stor att de framtida kontrollrummen placeras i Solna, Göteborg eller något annat större befolkningscentra.

Om inte de mineralrika regionerna på allvar nu tar tag i frågan om hur vi ska nå en hållbar regional utveckling utan fortsätter att satsa på hoppet om att nya gruvetableringar är det som allena ska rädda oss så är vi ute på djupt vatten. Vill vi se ”utveckling istället för avveckling” som Annie Lööf pratade om behöver vi tillförsäkra oss om en ökad återinvestering av vinsterna från utvinningen i regionen, en förändrad skattelagstiftning, fondering för både miljö och framtida generationer, ett bredare näringsliv och en landsbygds- och regionalpolitik att tala om.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s