När tyckandet blir verklighet

För några dagar sen skrev Jenny Strömstedt en krönika i Expressen med titeln En ny generation som vill glida genom livetOm man som jag tillhör de yngre generationerna idag kan man inte undgå att bli irriterad över Strömstedts krönika. Hennes krönika generaliserar och raljerar över att dagens unga minsann har drabbats av ”känna efter-sjukan” och att de helst av allt undviker allt som är svårt, tufft eller kräver personlig uppoffring, underförståt underviker man ansvar. Hon passar också på att klappa 60- och 70-talisterna på ryggen då dessa är ”plikttrogna avkommor som hovrar bakom helikopterspakarna”. Strömstedt är född 1972. Hela krönikan kan sammanfattas i orden ”det var bättre förr”.

På ett sätt kanske jag inte ska bli förvånad, jag menar det har ju genom årens lopp på något sätt varit ett generellt mönster att äldre genererationer moraliserar över de yngre. Fast på andra sätt blir jag skrämd om detta är nivån på de som ska föra den offentliga debatten framåt.

Strömstedt baserar nämligen hela sin analys på egna upplevelser. Närmare bestämt fem stycken. De två första upplever Strömstedt under en promenad i ”dystra vabruari”. Det första exemplet rör en mammas skildring om varför hon var hemma en extra dag med sitt barn, det andra en yngre kvinnas berättelse om varför hon valt att vara hemma för dagen. Sen kan man kan ju undra varför Strömstedt själv var hemma och uppenbarligen inte på jobbet? De kommande två exemplen är återgivelser av dels en fritidspedagogs upplevelser av barn och barns lärande sedan 40 år och dennes erfarenhet av att dagens barn snabbt tröttnar, ”den nya generationen barn har inte samma uthållighet”, och en körskollärares uppgivenhet över att närmare hälften av alla körskoleelever kuggar första gången de gör teoriprovet.

Den allra sista upplevelsen utgör gnistan som får Strömstedt att brista:

Jag står inte ut. Min ryggmärgsreaktion är att ställa mig som en kolerisk relik från svunna tider och skrika i falsett: TROR NI EMIL JÖNSSON KÄNDE EFTER? VA? HUR MÅNGA OS-MEDALJER VINNER DEN SOM KÄNNER EFTER?

Vad var det som var droppen som fick bägaren att rinna över? En fråga till en ”ung” om denne vill ha en semla varpå svaret blir ”jag måste känna efter först”.

Tänk om alla samhällsanalyser skulle vara lika enkla att göra som Strömstedts. Vi skulle kunna skita i att ta fram fakta och göra en jävla massa undersökningar, vi skulle bara helt enkelt kunna tycka. För det är allt vad som Strömstedts krönika är, tyckande som blir verklighet. Åtminstone hennes verklighet.

I Stefan Jarls dokumentär Godheten intervjuas bland annat frilansjournalisten och författaren Mikael Nyberg. Han menar på att de allt större klyftorna mellan överklassen, den rikaste procenten i samhället, och vi övriga medför allt större problem. Varför? Jo, för att de lever i en annan verklighet. Vad som händer när de ekonomiska klyftorna blir för stora är att det sliter sönder samhället. När den ekonomiska eliten blir alltför fjärmade från ”vanligt folks” vardag och verklighet agerar de också utifrån denna verklighetsuppfattning.

I Oxfams senaste rapport Working for the Few visar man att 1% av världens befolkning äger hälften av världens ekonomiska tillgångar medan vi övriga 99% delar på andra halvan. Rapporten visar också att 70% av oss lever i ett land där inkomstklyftorna ökat under de senast 30 åren och att den rikaste procenten ökat sin andel av de ekonomiska tillgångarna under samma period. Oxfam visar i rapporten att inkomstklyftorna och koncentrationen av förmögenhet leder till att den politiska agendan formas av denna 1%-iga elit:

This massive concentration of economic resources in the hands of fewer people presents a significant threat to inclusive political and economic systems. Instead of moving forward together, people are increasingly separated by economic and political power, inevitably heightening social tensions and increasing the risk of societal breakdown.

De ekonomiska klyftorna genererar alltså inte bara ekonomisk ojämlikhet utan även politisk. Det leder även till negativa effekter inom en rad andra områden, exempelvis påverkar det jämställdheten i fel riktning, bidrar till högre barnadödlighet och en eftersatt miljö- och klimatpolitik. Resultaten av en undersökning i sex länder (Spanien, Brasilien, Indien, Storbritannien, Sydafrika och USA) visar att en majoritet i dessa länder, i Spanien hela 80%, anser att lagar och föreskrifter utformas för de rika.

Det sägs att Marie Antoinette ska ha utbrustit ”Varför äter de inte bakelser?” på rapporterna om att de fattiga inte hade något bröd att äta. Oavsett om det är myt eller sanning skildrar det precis samma problematik som i Strömstedts krönika eller de generella problemen med att de ekonomiska klyftorna blir allt större. Vi är våra upplevelser, vi är vår vardag, om man är medveten om detta kan man också ta in att det finns andra verkligheter än sin egen. Problemet är bara vi inte bara lever i ett allt mer ekonomiskt ojämlikt samhälle utan även ett rumsligt ojämlikt samhälle. Vi bor i våra klasser, vi rör oss i våra klasser, vi arbetar i våra klasser. Kopplat till allt detta lever vi också i ett allt mer egocentriskt och individfokuserat samhälle. Allt detta sammantaget gör det naturligtvis lättare för svepande och moraliserande tyckande som Strömstedts att få utrymme.

Ett samhälle tjänar inte på att stereotypisera och generalisera över grupper som står utanför den rådande normen i samhället. Att hävda att dagens unga generationer undviker ansvar, har drabbats av ”känna efter-sjukan” och undviker personlig uppoffring och tillskriva hela generationer kollektiva egenskaper är precis samma beteende som ledde till judeförföljelserna under tidigt 1900-tal, misstänkliggörandet av romerna eller för den delen marginaliseringen av homosexuella under 1980-talet som skildras i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. I ett ojämlikt samhälle är det alltid lätt att moralisera över de svaga, minoriteter eller på andra sätt avvikande.

En annan generalisering om dagens unga som också är vanligt upprepad är att vi vill ha flexibilitet, att vi snabbt vill avancera, att vi gärna vill jobba utomlands och vi strävar efter att självförverkliga oss själva. En sådan beskrivning återges bl.a. i en undersökning utförd av Pwc från 2011 med titeln Generation Y önskar ett flexibelt arbete och utvecklingsmöjligheter.

Till synes verkar det alltså fritt fram för vem som helst att beskriva oss yngre generationer i svepande, generella ordalag, att tillskriva oss kollektiva egenskaper. Ömsom kalla oss karriärister och ömsom för ansvarslösa. Sällan eller aldrig får vi beskriva oss själva. En av få egna beskrivningar från vår verklighet utgörs av antologin Skitliv som finns att köpa här, jag kan rekommendera den åt Jenny Strömstedt där hon sitter tryggt ”bakom helikopterspakarna” och moraliserar. Här ett citat ur en recension av Skitliv i SvD med titeln Cynisk marknad gör unga ofria:

Vi är många som balanserar på slak lina på dagens arbetsmarknad. Vi är många som pressas att ständigt maxprestera då vi saknar tillsvidareanställningens trygghet, tvingas att prioritera säkerhetsbuffert före utsvävningar och håller tummarna för att inte drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa. En längre sjukdom innebär ju att vi måste sälja våra bostäder. Om vi nu till äventyrs har haft råd att skaffa några. Vi är timanställda, bemanningspersonal och egenföretagare på marginalen, en expansiv del av dagens arbetsmarknad, stadigt stående med ena foten i hårt arbete och den andra i det fruktade utanförskapet.

Som frilansjournalist är det lätt att solidarisera sig med ”prekariatet”, som ”Skitliv” handlar om. Även om jag själv har ett givande och hyggligt betalt arbete känner jag igen mig i problematiken, att en stor del av arbetskraften hamnat i en blind fläck för samhället. Och för alltför många är de otrygga arbetsformerna inte självvalda, utan ett resultat av att företag, politiker och bruttonationalprodukt kräver flexibla arbetsstyrkor, och att stadigare jobb inte finns att tillgå.

Verkligheten ser oändligt mycket hårdare ut för dagens unga än vad den gjorde för både 60- och 70-talisterna. Otrygga anställningsformer blir allt vanligare och drabbar framför allt unga och kvinnor. Flexibilitet blir inte ett val utan ett måste och en omskrivning för den konstanta otrygghet som många i min och yngre generationer får finna sig i. Att köpa bostad blir ofta en dröm, att få tag i ett förstahandskontrakt på en hyresrätt är också det svårt. För många i min generation lever man en verklighet där vi fostras in i en arbetskultur där stress, smärtor och rotlöshet är normaltillståndet. Man ställer upp, anpassar sig, finner sig i otryggheten utan några som helst garantier om att inkluderas fullt ut i samhällets trygghetssystem.

Jag betackar mig för Strömstedts försök att beskriva min och yngre generationer och våra kollektiva egenskaper. Vi är varken mer lata och ansvarslösa eller för den delen i mindre behov av trygghet och inkludering än andra generationer. Om Strömstedt skulle ha tagit klivet ut ur sina egna erfarenheter och självgodhet och besökt vår verklighet tror jag knappast att hon skulle ha skrivit sin krönika. Nu verkar hon snarare nöjd med att likt en Marie Antoinette halvt förvånat och halvt irriterat utbrista varför vi inte äter bakelser när brödet är slut.

Annonser

3 thoughts on “När tyckandet blir verklighet

  1. Pingback: Godheten – mitt i debatten för ett jämlikt samhälle | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s