Män och jämställdhet

Igår var det internationella kvinnodagen och över hela Sverige lyftes behovet av ett stärkt jämställdhetsarbete. I en ledarkrönika i Aftonbladet ger Fredrik Virtanen en historisk bakgrund till den 8 mars och lyfter inte bara fram det socialistiska ursprunget utan att kampen för ökad jämställdhet och kvinnors ökade fri- och rättigheter framför allt varit en fråga som burits av vänsterkanten och liberaler. Partierna på högerkanten har alla mer eller mindre motarbetat en mer jämställd utveckling ur ett historiskt perspektiv, framför allt har högerextrema eller rent fascistiska partier som SD varit emot. Virtanen skriver:

8 mars är en symbol för en feministisk kamp som pågått i över 102 år.Kvinnors rättigheter är inget som det patriarkala etablissemanget givmilt skänkt bort. Varje steg, varje framgång, har skett i strider mellan socialister och liberaler mot borgerlig­heten. Den kända entreprenören Blondinbella, uttalad antifeminist, hade inte funnits ­utan feminism.

Tyvärr hann jag inte blogga något under gårdagen men jag har många tankar om jämställdhet. Framför allt tycker jag att det är viktigt att lyfta att jämställdhet är en tvåvägshandling, alltför ofta tycker att samtalet kantrar i att jämställdhet är en fråga för kvinnor och inte män.

Jag har tidigare bloggat om min upplevelse av mansrollen under min egen uppväxt och om behovet av ett mångfaldigande av manliga identiteter, att det krävs en breddad mansnorm i Norrbotten. Jag argumenterar också för att min spaning om en begränsad och smal mansroll i länet beror på den industriella struktur som etablerades under sent 1800-och tidigt 1900-tal:

Att stora, extremt mansdominerade, externt (ofta statligt) ägda och styrda arbetsplatser har satt djupa spår i norrbottnisk mentalitet är knappast något som kan ifrågasättas. Det har gett ett mentalt arv som påverkat och fortfarande påverkar mångas attityder till bl.a. sådant som utbildning och företagande. Det mentala arvet medförde att Norrbotten som region sett under en mycket lång tid hade en mycket lägre andel som gick vidare till akademiska studier, utbildning betraktades inte som nödvändigt, vilket skapade en ensidig arbetskraft som inte klarade av omställningar från industri till andra sektorer vid lågkonjunkturer. Det ensidiga näringslivet som dessa strukturer också skapade medförde att det inte heller fanns ett av industrin oberoende näringsliv som kunde svälja övertalig arbetskraft (om de hade haft utbildning och kompetens), något som ledde till kraftig utflyttning. Uteblivna satsningar på vikten av högre utbildning och företagande kom att straffa länet hårt.

Än idag har Norrbotten en väldigt ojämställd och ensidig arbetsmarknad. Det finns få karriärvägar för kvinnor och ser man på statistik över sektorerna ser man tydligt den obalans som finns mellan industrin, tungt mansdominerad, och vård/skola/omsorg där kvinnor dominerar. Avgörande för en regions befolkningsframgång är att den upplevs som ett förstahandsval för kvinnor. Idag ser vi en arbetsmarknad för kvinnor som är koncentrerad till ett fåtal sektorer och arbetsgivare vilket gör Norrbotten till en mycket oattraktiv region.

I projektet Kraftsamling som drivs av Norrbottens läns landsting lyfter man jämställdhet som ett av de fyra viktigaste områdena för länet att arbeta med fram till 2030, med andra ord finns det en stark medvetenhet om att frågan är otroligt viktig och att den ska prioriteras. Men varför går det så långsamt? Varför upplever vi fortfarande att normen är en vit medelålders man? Varför är tillströmningen av män till traditionellt kvinnodominerade yrken fortfarande relativt svag? Hur kan normen fortfarande vara så stark då samhället genomgått stora förändringar ekonomiskt och socialt?

I en studie utförd inom ramen för länsstyrelsen i Norrbottens jämställdhetsdelegation  med titeln Många manliga män – en studie om hur män och kvinnor skildras i norrbottnisk massmedia konstaterar man att:

Genus produceras och reproduceras hela tiden – i tidningar, radio, TV – i såväl nyheter, debatt, dokumentärer som såpor, underhållningsprogram och musik. Kön/genus är alltså i görningen i massmedia på många sätt. Detta görande är sällan medvetet, utan mediernas utbud präglas snarare av genusslentrian, det vill säga vanemässiga, omedvetna, oreflekterade och upprepade skildringar av manlighet och kvinnlighet.

Studien är från 2005 och har alltså några år på nacken men jag tror likväl att resultaten är applicerbara fortfarande om än utvecklingen gått åt rätt håll. I studien granskade man 1157 reportage och 718 bilder, dessa fördelas på 965 tidningsartiklar, 116 TV-reportage/inslag och 76 radioreportage/inslag. De granskade medierna utgjordes av de bägge stora länstidningarna NSD och Norrbottens-Kuriren, SVT Nordnytt och dåvarande TV4 Norrbotten samt P4 Norrbotten. Resultaten i granskningen kan enligt rapportförfattarna delas upp på tre nivåer. Vem, var och hur.

Den första nivån, vem som visas i media, visade att 75% av reportagen handlade om eller skildrade män. Rapportens författare menar att detta på generellt sett osynliggör kvinnor, deras verksamheter och kompetens. Det ger också tydliga signaler om att män är viktigare än kvinnor i Norrbotten, oavsett område.

Den andra nivån, var, skildrar inom vilka områden, teman eller ämnen som män och kvinnor återges i reportagen. Var-nivån visade att när det väl skrevs eller rapporterades om kvinnor så inordnades och associerades de inom snäva och schablonmässiga områden, exempelvis skola, vård, omsorg, familj och barn. Med snäva menar författarna att det kan upplevas begränsande för kvinnor att bara identifieras i media med dessa områden. Något som gör mönstret än mer problematiskt är att det i granskningen knappt visade sig nära nog omöjligt att hitta reportage om män i dessa områden. Män inte bara är numerärt överlägsna i massmedias rapportering utan det är även en snäv manlighet som återges.

Den tredje analysnivån återgav hur män och kvinnor skildras i reportagen. Här kunde författarna se en tydlig schablonisering där kvinnor genomgående skildras som passiva och utsatta och män som aktiva.

Ser man till vilka nyckelord som kunde kopplas till män respektive kvinnor såg det ut på följande sätt:

Männens topp tre: 1. Ledare/chef inom näringsliv eller offentlig verksamhet 2. Sport/idrott 3. Polis/Brott/Hot

Kvinnornas topp tre: 1. Skola/Vård/Omsorg 2. Kultur/konst 3. Kvinnor/flickor/tjejer

Författarna menar att medias bild av Norrbotten sannolikt får effekter på hur väl hemmastadd man känner sig som man eller kvinna i länet. Oavsett ålder så ställs män och kvinnor i Norrbotten inför stereotypa och slentrianmässiga könsidentiteter i media. Frågan författarna ställer sig mot bakgrund av detta är om unga, framför allt unga kvinnor, uppfattar den bild som utmålas av såväl män som kvinnor i media som attraktivt. Författarna lyfter även fram att utflyttade norrbottningar som intervjuats eller tillfrågats har en bild av länet som lite gammaldags i hur kvinnors och mäns möjligheter beskrivs.

Som sagt är studien från 2005 och det har säkerligen hänt en hel del sedan dess men granskningen visar på ett tydligt sätt hur media är med och upprätthåller föråldrade könsnormer. Det handlar inte bara om att kvinnorna inordnas i väldigt snäva fack utan även att den manlighet som media förmedlar är väldigt snäv.

Medias roll i jämställdhetsarbetet är alltså oerhört viktig. Studien ovan, som utfördes av Lena Abrahamsson och Peter Waara, refererades bl.a. till i betänkandet av den statliga utredningen om män och jämställdhet som lämnades 13/2 i år. I bilaga 12 finns mycket att hämta för det fortsatta arbetet gällande manliga identiteter och normer. Under den något krångliga titeln Män utanför städerna – om konstruktionen av rurala maskuliniteter och identiteter under förändring problematiserar Susanne Stenbacka synen på landsbygd/glesbygd och hur maskulinitet konstrueras.

I den lyfter Stenbacka fram bland annat betydelsen av hur den urbana normen också formar bilden av landsbygden och människorna som bor där. Med den urbana normen avser Stenbacka att det finns en rumslig eller geografisk hierarki där staden, det urbana, och det som förknippas med livet i staden är överordnat landsbygd och glesbyd. Detta gör att det t.ex. inte ses som problematiskt att det ofta finns fler kvinnor än män i städer men att fler män än kvinnor på landsbygden är det. Ett annat exempel är att det ofta kan ses som ett misslyckande att ”bli kvar”, att de som väljer att stanna på landsbygden ses som mindre ambitiösa och utan mål.

Det här kan om det får gå för långt bli rentav skadligt och leda till att man börjar betrakta en bygd eller region och de människor som bor där som problem och leda till att man betraktar platsen som något man gärna lämnar. Ta bara det faktum att Norrbotten och Norrland i allmänhet länge betraktats som tärande och mer än gärna använts av övriga Sverige som en plats där man speglat sin modernitet gentemot och där människor getts epitet som ”bidragstagare” och männen ”hustrumisshandlare” eller för den delen det diffusa ”måstet” många känt för att flytta. Filmerna Jägarna använder sig av denna urbana syn på landsbygden på ett väldigt tydligt, och skadligt, sätt. Ett sätt som bejakar en negativ och stereotyp manlighet. Utomståendes syn på länet och hur detta påverkar och även i viss mån förstärker föråldrade bilder av det norrbottniska samhället, däribland synen på kvinnor och män, är något som även nämns i Abrahamssons och Waaras granskning.

Stenbacka är även väldigt tydlig med att manlighet konstrueras utifrån flera perspektiv. Dels skapas manlighet utifrån, detta görs till exempel genom det sätt manlighet på landsbygd skildras av media eller återges i populärkultur (återigen är Jägarna-filmerna bra dåliga exempel på detta) i ett urbant sammanhang. I dessa fall är det alltså ett utifrån-perspektiv som definierar vilken manlighet som förknippas med lands- och/eller glesbygd. Dels skapas manlighet inifrån, dvs. hur män på landsbygd själva definierar sig.

Konstruktionen av manlighet kan både vara positiv och negativ, dels kan den bidra till jämställdhet om det finns en medvetenhet om hur den skapas, den kan bidra till samhörighet och gemenskap men den kan också bli stigmatiserande, bidra till negativa självbilder och bidra till en negativ jämställdhet.

Stenbacka avslutar med en fråga om hur vi ska undvika att cementera bilder av män och kvinnor på landsbygd och glesbygd:

Vikten av språkbruket har synliggjorts i debatten kring hur vi talar och skriver om utrikesfödda och på många områden har språkbruket liksom attityderna förbättrats. Även om problem kvarstår finns det lärdomar att hämta, vi bör undvika generaliseringar vad gäller såväl nationell som regional tillhörighet.

För att lösa konkreta problem med utbildningsnivå och utflyttning behövs det förändringar av idéer och attityder såväl som förändringar av möjlighetsstrukturen. Vikten av utbildning bör framhållas i alla miljöer och en arbetsmarknad i förändring kräver nya kompetenser. Utökad kunskap om sådana kompetenser liksom möjligheter att förvärva dem är avgörande för mäns och kvinnors möjligheter på landsbygden.

En omvandling av arbetsmarknaden kan utgöra en öppning för förändring genom att individer omprövar tidigare beslut och exponeras för tidigare okända möjligheter. En ständigt levande diskussion kring jämställdhet och kvinnors och mäns möjligheter främjar den process som ska generera en ökad jämställdhet.

Det finns goda möjligheter att nå betydligt större framsteg i jämställdhetsarbetet men då krävs det också ett större engagemang även från männen i att rannsaka sig själva, fundera över sin manlighet och hur den formats och tar sig uttryck. Det ställer även krav på att media såväl lokalt, regionalt och nationellt måste inta en betydligt större normkritisk hållning till sin rapportering, att fundera över dels hur man framställer kvinnor och män, i vilka situationer och vilka manligheter och kvinnligheter man väljer att lyfta fram.

Dagens jämställdhets-fråga: skulle Bosse Östman ha skrivit en likadan ledare som den i gårdagens Norrbottens-Kuriren om Lulebos styrelseordförande hade varit en man? Ledarsidorna var för övrigt de minst jämställda delarna i Abrahamssons och Waaras granskning av norrbottnisk media, hela 92% vigdes av utrymmet vigdes åt artiklar enbart om män eller med en tydlig övervikt mot män. Östmans ledare är ytterligare en i raden som spär på den obalansen och som tyvärr tillhör den oreflekterade och onyanserade syn på jämställdhet som bara en självgod, manlig, medelålders ledarskribent på högerkanten kan.

Annonser

One thought on “Män och jämställdhet

  1. Pingback: Politik är att vilja. Vad vill jag? | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s