Politik är att vilja. Vad vill jag?

Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen gör utopier till verklighet.

Olof Palmes tal på SSU:s kongressfest från den 12 maj 1964 fyller snart 50 år men budskapet är tidlöst och utgör för mig och många andra socialdemokrater kärnan för det politiska engagemanget.

I socialdemokraternas partiprogram skriver vi att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Jag är fullständigt övertygad om att om vi, i betydelsen mänskligheten, inte tar chansen att ställa om vårt samhälle från den ohållbara ekonomiska modell som samhället idag bygger på kommer vi förr eller senare att totalt undergräva den ekologiska basen för hela vår ekonomi och därmed även förutsättningarna för vårt samhälle att existera.

Att vi närmar oss och i vissa fall redan har passerat planetens gränser är idag ett obestridligt faktum något som Johan Rockström och Anders Wijkman på ett mycket bra sätt illustrerat i sina bägge böcker Den stora förnekelsen (slutsåld hos förlag) och Bankrupting Nature, Denying our Planetary Boundaries. Den senare finns fortfarande att köpa bl.a. på Adlibris.

Vi har fortfarande möjlighet att undvika en s.k. tipping point där det sker snabba och drastiska förändringar med förödande konsekvenser för samhället och ekosystemen.

Palme sa att politik är att vilja. Politik handlar också om att våga. Det är ur mitt uppvaknande för att vår nuvarande ekonomiska modell i allt snabbare takt för oss mot kanten, mot en tipping point, som jag bl.a. debatterat och argumenterat för en annan minerallagstiftning som tar hänsyn till hållbar utveckling, no-go areas för mineralnäringen, säkrande av återställning av natur genom en miljöfond, återinvestering av vinsterna i samhället genom en mineralfond och ett större inflytande av kommuner och civilsamhället i stort men urfolket samerna i synnerhet.

Det är inte helt okontroversiellt att debattera för detta i Norrbotten eller Sverige i allmänhet idag men det handlar om att våga föra debatten utifrån viljan att nå en hållbar utveckling, att nå det gröna folkhem som Göran Persson utmålade som sin vision, den nyorientering som Persson och många andra hoppades skulle ge socialdemokratin den ideologiska nytändning som man länge letat efter.

Hållbar utveckling och behovet av att nå den är därför en av mina kärnfrågor, det är min utgångspunkt även i synen på den regionala utvecklingen. Jag har därför tillsammans med andra progressiva socialdemokrater tagit fram fem punkter för en hållbar regional utveckling i Norrbotten, bl.a. framtaget utifrån forskningssammanställningen Hållbar regional utveckling i Västerbotten, en sammanställning av forskningsresultaten inom projektet ACANALYS, ett samverkansprojekt mellan Centrum för regionalvetenskap, Region Västerbotten, landstinget i Västerbotten, Västerbottens handelskammare samt Lycksele och Umeå kommuner i syfte att stärka kompetensen inom regional analys.

Många av resultaten var tillämpbara även för Norrbottens del då ACANALYS inte enbart tittat på Västerbotten utan samtliga av de fyra nordligaste länen. Annan forskning som legat till grund för de fem punkterna är professor Nils-Gustav Lundgrens, andra rapporter från Centrum för regionalvetenskap samt artiklar från Norrbottensakademiens årsskrifter, de fem punkterna sammanfattades med följande rubriker:

1. Ett attraktivt Norrbotten.

2. Institutionell förnyelse.

3. Ett hållbart användande av våra tillgångar.

4. Behovet av att äga tillgångar.

5. Behovet av en regional analysenhet.

I blogginlägget Fem punkter för en hållbar regional utveckling i Norrbotten finns hela vårt förslag till hur vi ska uppnå en hållbar regional utveckling.

Hållbar och regional utveckling är därför två av mina hjärtefrågor. Mina två andra har uppenbara beröringspunkter med de första: kultur och samhällsplanering.

Kultur är så mycket mer än bara ”grädden på moset” som en del politiker uttrycker det, dvs. det är mer än det där lilla extra som man utsmyckar ett samhälle med när medel finns över. Kultur är mer än en fin fernissa som läggs ovanpå samhället. Kultur är regional och samhällelig utveckling. Kultur skapar gemenskap, höjer livskvaliteten och bidrar till en bättre hälsa. Kultur är en viktig del i att utveckla ett samhälles attraktivitet, i att skapa mötesplatser och i att möjliggöra nytänkande och kreativitet. Kultur bidrar också till ekonomisk utveckling. Det är dock viktigt att påpeka att kultur har ett egenvärde även om det är ett område som med fördel kan och bör finnas med och få större inflytande i fler sektorer i samhället.

Tillkomsten av Kulturens hus i Luleå 2007 är ett väldigt tydligt exempel på hur kultur bidrar till såväl livskvalitet som ekonomisk utveckling. I en fråga riktad till luleborna ansåg 86% att Kulturens hus bidragit till en ökad livskvalitet i allmänhet, samtidigt satte satsningen på Kulturens hus även igång byggandet i Luleå som stått mer eller mindre stilla under flera år och bidrog därmed starkt till den positiva utvecklingen som kommunen sett sedan dess.

För att konkretisera kulturens betydelse i dess betydelse för ekonomisk utveckling tillsatte landstinget i Norrbotten en utredning, en utredning som utfördes av kunskapsföretaget Volante och som i maj 2013 släppte rapporten Kulturens betydelse för tillväxt: kulturens värden i Norrbottens län. Den visade bl.a. att Kulturens hus indirekta värde, dvs. det värde som luleborna skulle vara beredda att betala för att behålla institutionen med sin verksamhet, uppgick till 40 miljoner kronor per år.

Rapporten visade också på en annan viktig aspekt: de kulturella och kreativa näringarnas snabba och starka utveckling. Bara i Luleå och Piteå uppgår dessa till ca 900 företag med en total omsättning på 1,6 miljarder kronor. Enligt min mening är de kulturella och kreativa näringarna en ytterst viktig näringslivssektor att lyfta fram, dels för att Luleå och Norrbotten behöver ett breddat näringsliv för att kunna parera den ytterst konjunkturkänsliga råvaruindustrin och dels för att skapa en arbetsmarknad som attraherar en bredd av kompetenser och professioner.

Om en region lyckas med att skapa goda förutsättningar, en ”mylla”, för kulturella och kreativa näringar finns även möjligheten att det i sig genererar kreativa kluster. Kreativa kluster är i sin tur grunden för innovationer, något som lyfts som viktigt såväl nationell som EU-nivå. De kulturella och kreativa näringarna öppnar upp för sektorsöverskridande samarbeten och samverkan vilket ger upphov till ”omöjliga möten”, dvs. kopplingar och paralleller mellan individer, samhällsektorer och branscher som i det tidigare ”stuprörstänkandet” inte annars hade varit möjliga. I Norrbotten finns det exempelvis goda förutsättningar för ett starkt kreativt kluster i en axel mellan Musikhögskolan och Acusticum i Piteå å ena sidan och Luleå Science Park och LTU i Luleå å den andra.

En som kanske varit den mest tongivande i teoribildningen om kulturens betydelse för den ekonomiska utvecklingen i dagens samhälle är ekonomen Pier Luigi Sacco som lanserat detta under begreppet Kultur 3.0. Saccos teorier är bl.a. något man arbetat med mycket i Region Halland vars erfarenheter skulle vara intressant att ta del av, något av det kan man läsa om här.

Både kultur och hållbar utveckling är viktiga komponenter i vad som driver mitt intresse och vilja till förändring i samhällsutvecklingen. Vad bygger vi för samhälle? Vem bygger vi för? Är det ett socialt, ekologiskt, kulturellt och ekonomiskt hållbart samhälle?

I ett tidigare blogginlägg med titeln Vilket samhälle bygger vi? utvecklar jag mina tankar lite mer:

När modernismen slog igenom som ideal och man ville tvätta bort ”Lubbe” Nordströms ”lort-Sverige” kan man säga att rivningsvågen inleddes i Sverige. Under denna tid revs bl.a. Clara-kvarteren i Stockholm och en rad andra kulturkvarter men detta var en trend som spreds i hela Sverige i takt med att den moderna välfärdsstaten bredde ut sig. Om man har sett Anders Wahlgrens Spelet om Stockholm, en dokumentär i två delar, förstår man var politikerna vid den här tiden hämtat inspiration: USA. Samhället skulle byggas kring bilen. Bilen var den ultimata symbolen för frihet och det nya samhället.

I Stockholm ledde detta som sagt till storskaliga rivningar av äldre tiders bebyggelse och uppförandet av stora parkeringshus, trafikleder och modern bebyggelse. Men även i övriga Sverige inleddes rivningsvågen, tar man Luleå som exempel finns det knappt kvar någon bebyggelse äldre 1950. En del försvann naturligtvis i stadsbranden 1887 men mycket revs i samband med att det som upplevdes som nytt och modernt skulle in. Någon tanke på de kulturella värdena eller helhetstänk i hur stadsbilden påverkades av rivningarna och nybyggnationerna fanns inte, en sådan hänsyn existerade inte i tidens syn, allt gammalt associerades med ”fattig-Sverige” eller ”lort-Sverige”.

1950- och 1960-talet formade många av våra städer till de platser de är idag. Gator breddades, köpcenter uppfördes (Tempo, Domus), trafikleder byggdes, parkeringar och parkeringshus uppfördes och äldre bebyggelse revs till stora delar bort.

Men frågan är vilket samhälle vi bygger för idag? Trots att luftmiljön är dålig i många samhällen, att föroreningarna förstör fasader, att det finns stora bullerproblem och en farlig trafiksituation är fortfarande bilen en stark norm i samhälls- och stadsplaneringen.

I Luleå har tekniska nämnden och dess ordförande Lenita Ericsson gått ut med en modig vision, att Luleå ska bli Sveriges bästa cykelstad till år 2016. Ett tufft men modigt beslut och som enligt min mening strävar efter att bryta det traditionella tänket i hur vi planerar och får en attraktivare miljö och livsmiljö i en stad. Men hur går vi vidare på en bredare front? Mina egna funderingar är bl.a. hur vi ska stärka kollektivtrafiken. Kanske är det att avgiftsbefria kollektivtrafiken som nu allt fler kommuner väljer att göra? I Kiruna har nolltaxan lett till ett tredubblat resande. Kanske är vägen framåt också att följa Umeå kommuns försök med snabbladdade elbussar? En mycket intressant satsning som kommunen nu också har fördjupat:

Bussarna är varma och laddtekniken fungerar bra. Både elförbrukning och behovet av laddning är mindre än beräknat. Kommunen går nu vidare med ett fullskaligt demonstrationsprojekt på linjerna 6 och 9 samt del av flygbusstrafiken. För detta köps åtta nya elbussar in till subventionerat pris av företaget Hybricon.

De snabbladdade bussarna löser både bullerfrågan och problemen med den dåliga luftmiljön i staden och bussarna och tekniken är framtagen för klimatet här i norr då företaget är Umeå-baserat och utformar lösningarna efter de lokala förutsättningarna. Projektet omfattar idag omkring 20 procent av bussflottan. Det finns redan idag ett beslut av Luleå kommunfullmäktige som gör det möjligt att fullfölja ett liknande projekt i Luleå. I ett reviderat förslag till strategisk plan och budget står det uttryckligt att kommunen ska starta ett bussprojekt för förnyelsebara drivmedel med kombinationen biogas och el.

Men det är inte bara hur vi tänker kring hur vi ska färdas i samhället vi behöver se över utan även hur processerna ser ut. Än idag är samhälls- och stadsplanering i mångt och mycket en uppifrån-och-ned-process där politik, förvaltning och näringsliv i mångt och mycket äger processen och där man som medborgare förväntas lämna synpunkter på planer utställda i kommunhuset eller vid medborgardialoger. Det är knappast tidsenligt och riskerar att undergräva legitimiteten för den kommunala planeringen.

Det finns andra metoder som skulle kunna komplettera dagens. En av dem är Cultural Planning. I korthet så är det en process som handlar om att kartlägga en plats unika värden, eller snarare platsens identitet. Metoden syftar till att fånga och föra in andra värden än de rent fysiska i samhällsplaneringen.

Det är en inkluderande planeringsmetod som omfattar kommuninvånare, kulturutövare, politiker och det civila samhället. Det innebär ett tvärsektoriellt arbete som involverar olika fackområden. Metoden vill ge en mer distinkt och mångfacetterad bild av det lokala samhället. Den skiljer sig från traditionell planering genom att ta fasta också på kulturella och immateriella värden och har som syfte att bidra till ökad livskvalitet för invånarna på platsen.

Cultural Planning är därför ett starkt komplement till traditionell planering då den bidrar med ett ”underifrån-perspektiv”. Till exempel fångar man in var människor samlas, vilka mötesplatser man egentligen använder, vad man tycker om staden eller kommunen, hur man talar om orten, vilka kulturella resurser som finns i form av föreningar, lokaler och institutioner. Man hade säkerligen kunnat undvika mycket debatt och starka känslor i Umeå om man hade utfört en Cultural Planning-process innan man började riva och bygga inför kulturhuvudstadsåret, då hade man definitivt förstått att det var en dålig idé att riva det s.k. ”apberget” som för många umebor var en självklar offentlig mötesplats där man inte bara träffades utan även höll tal och samlades för att visa sina åsikter.

En sådan kartläggning som Cultural Planning innebär ger kommunen ett underlag för att utforma strategier och handlingsplaner. Kartläggningen går också med fördel att lägga in i GIS, dvs. ett digitalt kartunderlag, så att det med enkelhet går att använda i kommunens traditionella planeringsprocess.

Sammanfattningsvis utgör mina kärnfrågor av en insikt om vikten av att nå och driva på arbetet för en hållbar utveckling, vikten av hållbar regional utveckling där jag tillsammans med andra utformat fem punkter för att åstadkomma detta, vikten av kulturen både som egenvärde men också som en viktig del i ett samhälles ekonomiska utveckling och slutligen vikten av en inkluderande samhällsplanering som väger in andra faktorer än de traditionella. Jag ser mina kärnfrågor som horisontella intressen som går ihop med varandra snarare än som några lodräta stuprör, det är viktigt att kunna se helheten.

Något som löper som en röd tråd genom allt detta är att jag är en stark förespråkare för mångfald och jämställdhet. Jag är en övertygad antirasist och jag tror på vikten av mångfald i samhället, särskilt i en globaliserad värld. Jämställdhet är likaså en stor utmaning för Norrbotten och där behövs det betydligt fler och starkare åtgärder och arbete, framför allt med de snäva mansrollerna och massmedias bristande genusmedvetenhet vilket är en utmaning att övervinna för ett vidgat jämställdhetsarbete. Luleå och Norrbotten kan aldrig nå en hållbar utveckling om inte alla, män och kvinnor oavsett etnicitet och ålder, har likvärdiga möjligheter till utbildning, arbete, lön och bostad.

Jag ser fram emot att under kommande mandatperiod få bidra till att utveckla Luleå och Norrbotten och skickar en utmaning till andra politiker att våga formulera sina kärnfrågor, tänka efter vad det är man vill förändra och blogga om det eller på andra sätt försöka sprida det till medborgarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s