Mitt anförande till distriktskongressen

Jag har inte möjlighet att tala för min motion om det civila samhället och minerallagen vid kongressförhandlingarna imorgon söndag på Nordkalotten i Luleå. Detta eftersom att stadgarna endast medger distriktsstyrelsen, riksdagsgruppen, partistyrelsens representant, landstingsgruppens representant, anställda i partidistrikt och arbetarekommuner, revisor och valberedning yttranderätt och förslagsrätt utöver de valda kongressombuden. Jag hamnade för långt ned på ombudslistan och därför kommer jag inte att kunna föra debatten för mina egna motioner på kongressen.

Det är en märklig demokratisk blotta i stadgarna att i de fall då motioner går vidare som enskilda till distriktskongressen, dvs. då en arbetarekommun inte står bakom dem, att motionärerna i dessa fall inte har yttranderätt för sina egna motioner. I det fallet är det formellt sett endast den eller de som författat motionerna samt de eventuella socialdemokratiska föreningar som ställt sig bakom dem som kan tala för dem. Detta är något man då endast kan göra om man är ombud på kongressen eller tillhör någon av de andra ovanstående grupperna. Gör man det inte så måste andra med yttrande- och förslagsrätt tala för förslaget.

Det senare kan vara svårt. Jag kan bara ta mitt eget exempel, det är få som är så insatta i mineralpolitiken som jag är efter all den tid som jag ägnat åt att läsa in mig på lagstiftning och dess förändringar över tid och politiska motiveringar kopplade till miljöfrågor och regional utveckling. Risken är uppenbar att debatten helt eller delvis uteblir och att endast distriktsstyrelsens syn och utlåtande över frågan delges.

Jag skulle mer än gärna täppa igen detta hål i stadgarna och se en stadgeändring där enskilda motionärer som inte är kongressombud och inte tillhör några av de övriga grupperna får förslags- och yttranderätt när förhandlingarna behandlar deras motioner. Detta skulle bara gynna partidemokratin och bidra till en mer vital debatt.

Mot bakgrund av detta, att jag inte kommer att ha möjlighet att debattera mineralpolitiken på kongressen, har jag därför valt att blogga det inledningsanförande jag hade tänkt hålla på kongressen. Alla förslag och motionerna i sin helhet finns i mitt inlägg Engagemang, motioner och demokrati.

Det civila samhället och minerallagen

Politik – kamrater – det är att vilja något.

Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen gör utopier till verklighet.

Olof Palmes tal är tidlöst. Men – kamrater – politik handlar också om att våga förändringen. Att våga tro på drömmar och visioner. Att våga tro på att en hållbar utveckling är möjlig.

Att nå en hållbar utveckling, att klara klimatomställningen, är kanske något som kanske upplevs som onåbart och orealistiskt i ansiktet av finansiell kris, hög arbetslöshet och ökande klyftor.

Men – kamrater – socialdemokratin har stått inför till synes omöjliga odds tidigare och genomfört samhällsomvälvningar. Vi lyfte Sverige från fattigdom, vi utjämnade klyftor, införde social och ekonomisk trygghet, vi införde allmän skola och sjukvård.

Att nå en hållbar utveckling är för mig det som ger näring åt fantasin och handlingskraft. Klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Det säger vi även i vårt partiprogram.

Trots detta accepterar vi nya gruvprojekt som bara i fallet med Rönnbäcken väntas generera mellan 200 000-800 000 ton nya utsläpp av växthusgaser årligen. Som parallell kan sägas att Norrbotniabanan förväntas minska utsläppen med omkring 80 000 ton per år. De nya gruvorna är storskaliga och bidrar inte till vår målsättning om att minska utsläppen av växthusgaser med 90% till år 2050.

Vi ser också tillbaka på 2013 som ett år som präglats av konflikter kring markanvändning och naturresurser. En social utveckling som inte är hållbar. Den så kallade ”gruvboomen” har slitit isär samhällen och skapat onödiga motsättningar. Motsättningar som bl.a. de rasistiska krafterna inom Sverigedemokraterna försökte utnyttja i Jokkmokk. För det är knappast lokalsamhällets eller kommunledningens inställning till en eventuell gruva som avgör om den etableras eller ej. Nej, det är Sveriges mineralpolitik och minerallagstiftning, en nationell politik som reglerar gruvornas vara eller inte vara. Det är mineralpolitiken och dess lagstiftning som skapar dessa konflikter och driver på dem. Konflikter som plågar samhällen i hela Sverige.

Platser som Kallak, Rönnbäcken, Norra Kärr och Ojnare har blivit symboler för dessa konflikter. Konflikter som alltså inte kan lösas på det lokala planet då de bottnar i strukturer som ligger utanför kommuner, ja hela regioners makt att påverka.

Utvecklingen är inte heller ekonomiskt hållbar på lång sikt. Mineralavgiften, samhällets försäljningspris på våra ändliga naturresurser, som regleras i minerallagen ligger idag på blygsamma 2 promille vilket endast genererar omkring 350 000 kronor per år. Bolagsskatten är även den lätt att undvika för multinationella bolag. Inte nog med det, man har öppnat upp SGU:s prospekteringsarkiv som byggts upp med skattemedel under närmare ett sekel för alla aktörer som är intresserade, arkivet har ett värde av ca 5 miljarder kronor men lämnas nu ut kostnadsfritt till vem som helst. Att som Fredrik Reinfeldt hävdaatt ”gruvnäringen för Sverige är vad oljan är för Norge” är en ren felaktighet.

Kort sagt så skänker vi bort våra ändliga naturresurser och vinsterna, förutom statliga LKAB:s, försvinner. Vinster som med en annan mineralpolitik skulle kunna komma gruvlänen till större del, som skulle kunna fonderas för framtida generationer likt den norska oljefonden, något som bl.a. ESO-gruppen, en expertgrupp av nationalekonomer knutna till finansdepartementet förordat i en färsk rapport. Vinster som skulle kunna fonderas för en miljöfond för att säkerställa ett återställande efter brytningen är över. Kamrater- detta är inte vägen mot en hållbar användning av våra naturresurser.

Men – kamrater – detta är inte allt. Sverige får kritik. I internationell media har man under hela 2013 kunnat läsa om hur Sverige hanterar samerna, Europas enda urfolk. Det är långt ifrån smickrande läsning. FN:s rasdiskrimineringskommitté kritiserar Sverige skarpt för hur vår mineralpolitik slår mot samerna och utgör ett hot mot deras kultur. FN har till och med gått så långt att man sagt till svenska regeringen att stoppa all gruvverksamhet i Rönnbäcken till dess att kommittén har utrett ifall projektet kränker de mänskliga rättigheterna.

Sveriges internationella anseende och trovärdighet är hotat. Det anseende och trovärdighet som gjorde det möjligt för Olof Palme att hålla sitt jultal 1972. Det anseende och trovärdighet som har gjort det möjligt för Sverige att agera med kraft och stort inflytande i frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag blir besviken när jag läser distriktsstyrelsens svar på vår motion. Det är inget steg mot att rädda vårt anseende, vår trovärdighet och vår medmänsklighet.

Det är riktigt att en ratificering av ILO 169 uppställer begränsningar för hur Sverige kan utöva sin statssuveränitet, och därmed även förhindrar Sveriges folkvalda församlingar att ta vissa beslut. Det är ju själva poängen med mänskliga rättigheter, att uppställa ett skydd för den enskilde mot majoritetens godtycke. 

Med det resonemang som distriktsstyrelsen för borde Sverige inte underteckna några människorättskonventioner alls. Barnkonventionen, vilka vi är flera här inne som vill upphöja till lag, Kvinnokonventionen, Europakonventionen för Mänskliga Rättigheter innebär ju på samma sätt som ILO 169 att utrymmet att fatta demokratiska beslut minskas, vilket som sagt är själva syftet med dessa. Det man bör fråga sig är varför detta blir ett problem just när det blir tal om samernas rättigheter och ILO 169?

Vänner, det krävs en annan mineralpolitik. Vi får inte låta marknadskrafterna härja fritt och skapa motsättningar och slita sönder våra samhällen. Vi får inte låta marknadskrafterna gå ut över de mänskliga rättigheterna och medmänskligheten.

Den här motionen handlar om att ge kommuner, civilsamhälle, urfolket samerna och länet möjligheterna och verktygen att påverka sin vardag, att få inflytande över markanvändning och naturresursutnyttjande och att skapa förutsättningarna för en hållbar utveckling i Norrbotten. För mig som socialdemokrat handlar denna motion om förändring underifrån. Om inte vi norrbottningar som lever med detta i vardagen och nära inpå står upp för en annan utveckling, står upp för en hållbar regional utveckling i Norrbotten så kommer ingen annan heller att göra det.

Jag yrkar därför bifall till motionen och hoppas att även ni – kamrater – gör det.

Annonser

One thought on “Mitt anförande till distriktskongressen

  1. Pingback: Socialdemokraterna i Skåne visar vägen mot hållbarhet | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s