Kaliber: Malmjakt i skyddad natur

Kaliber publicerade i dagarna en viktig granskning av den pågående prospekteringen i Sverige. I den kunde man påvisa att var femte undersökningstillstånd (prospektering) i Norrbotten och Västerbotten ligger i skyddad natur. Läs och lyssna på hela reportaget Malmjakt i skyddad natur.

Citat från reportaget:

Svenska staten hjälper med skattepengar till att marknadsföra även naturreservat för företag som letar malm. Under förra året flög en helikopter och ett flygplan lågt över naturreservat norr om Kiruna med mätinstrument som läser av berggrunden. Projektet att kartlägga berggrunden i norra Sverige kostade staten totalt 20 miljoner förra året.

Mätresultaten läggs ut på nätet. Syftet är främst att det ska hjälpa företag med malmletandet så att de vet var de ska sätta ner borren.  Det här ingår i regeringens mineralstrategi. Inför sommaren är planen att staten ska gå ut och kartlägga berghällar i Muddus nationalpark.

Vi är på juridiska institutionen på Uppsala universitet där vi ska träffa Jan Darpö som är professor i miljörätt. Han säger att just malm och gruvor väger tungt och har flera speciella förmåner i lagtexterna, på bekostnad av miljöskyddet.

– Minerallagstiftningen är i grund och botten en exploateringslagstiftning. Det är ett helt paket av åtgärder som har vuxit fram under många år och som ju egentligen har syftat till att få fram gruvor och arbetstillfällen. Det är ju val man gjort genom åren från lagstiftarens sida.

Jan Darpö tycker att alla beslut kring gruvor och malmjakt borde gå att överklaga till miljödomstolarna.

– Problemet är att man har en särskild myndighet, man har en särskild myndighetskultur vars beslut är svåra att överklaga och ofta överklagas till regeringen med en relativt exploateringsinriktad rättstillämpning. Det ger, tror jag, regelmässigt ett svagare miljöskydd. Man kan peka på regler som också är väldigt förmånliga för mineralutvinningen – till exempel i tredje kapitlet miljöbalken så har ju mineralutvinning ett företräde som riksintresse.

Jag uppmärksammade redan detta faktum i min blogg efter att ha läst en intervju i Piteå-Tidningen i juni 2013 med en dåvarande naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen i Norrbotten. Ronny Edin, numera pensionerad, kunde då inte minnas att myndigheten någonsin sagt nej till prospektering inom skyddade naturområden. I artikeln konstaterades det att av 19 undersökningstillstånd i kommunerna Piteå, Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog så låg 13 inom naturreservat.

Ett område skyddat som naturreservat innebär för en vanlig privatperson en rad inskränkningar:
– Det är förbjudet att hacka, gräva, spränga eller på annat sätt orsaka skadegörelse på berg, sten eller jord.
– Man får inte bryta kvistar, gräva upp växter eller skada levande eller döda träd.
– Det är inte heller tillåtet att i området tälta mer än två dygn eller att göra upp eld.

Vi har alltså en lagstiftning som är hård gentemot privatpersoner men som i princip ger fria tyglar för prospekterande gruvbolag som både hackar, gräver, spränger och på annat sätt orsakar skadegörelse på berg, sten eller jord. Dessutom bryter de kvistar, gräver upp växter och skadar levande och döda träd. Möjligen är väl tälta det enda de inte gör.

Där kommer debatten om s.k. no-go areas in. I vissa områden som t.ex. skyddade naturområden är gruvdrift inte lämplig och detta bör uppmärksammas redan inför prospekteringen. Debatt pågår globalt om no-go areas inom gruvindustrin och dialog förs mellan International Union for Conservation of Nature, IUCN, och International Council of Mining and Metals, ICMM, om biologisk mångfald och gruvdrift. I dagens läge säger ICMM:s hållbarhetsprinciper endast att gruvföretag ska respektera områden som enligt lag ska skyddas samt Världsarvsområdena.

Den här debatten måste föras i Sverige på ett mer aktivt sätt, det får helt enkelt inte vara så att vi har en lagstiftning som gäller för medborgarna medan bolag helt eller delvis är undantagna från den.

Enligt Kalibers granskning är även nationalparkerna tydligt hotade av mineralpolitiken. Staten via SGU vill ge sig in i bl.a. Muddus nationalpark. Positivt dock är att länsstyrelsen i Norrbotten börjar agera i frågan. Nyligen avslog de SGU:s ansökan om dispens för vidare undersökningar i nationalparken. Bland annat uttrycker de tvivel över vad myndigheten SGU har för syften:

Eftersom SGU inte anser sig bedriva prospektering eller inte angett något vetenskapligt motiv med undersökningen, är det svårt att avgöra vad ansökan egentligen avser.

Nationalparker, skyddad natur och hållbar utveckling är ingen självklarhet. Vi måste kämpa för dem precis som för andra reformer som utmanar och viss mån sätter gränser för marknadskrafternas härjningar. Glöm inte att Stora Sjöfallets nationalpark som bildades 1909 för att skydda just fallet i princip avvecklades med ett riksdagsbeslut 1919 då fallet bröts ut ur nationalparken för vattenkraftsutbyggnaden. Stora Sjöfallet är inte erkänt som nationalpark internationellt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s