”Bortom höger och vänster”

Det var titeln på en essäbok utgiven av Timbro 1995. Boken syftade till att beskriva en närliggande framtid då den traditionella höger-vänster-skalan i politiken inte längre var relevant. En framtid där politiken kunde frikopplas från de påstått föråldrade ideologiska konflikterna mellan arbete och kapital och där politiken handlar om att tackla större utmaningar. För att vara en Timbro-rapport är den ovanligt läsvärd även om den landar helt fel.

Valet till Europaparlamentet visade med fullständig klarhet att svenskarna är trötta på jakten in mot mitten. Man röstade ideologiskt. Fråga för fråga visade väljarna sitt missnöje med positioneringspolitiken (den politik som handlar om att neutralisera de frågor som andra partier upplevs ha högt förtroende inom genom att lägga sig nära med egna, väldigt lika, förslag) som gjort att de etablerade partierna dansat runt varandra i mittfåran. Allra tydligast visades detta av framgångarna för Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och det rasistiska och fascistiska partiet Sverigedemokraterna (se bl.a. Arnstads artikel om definitionerna av rasism och fascism).

EU-valet visade att det idag inte finns något ”bortom höger och vänster” där det bara handlar om mindre justeringar i ett färdigt samhällsbygge med en fungerande välfärd och mogen marknadsekonomi. Positioneringspolitiken har lett till att ojämlikheten och klyftorna har fått växa obehindrat. Illusionen av en högre politik ”bortom höger och vänster”, bortom ideologier och upplevt föråldrade samhällsanalyser, har lett till att de etablerade partierna lever i otakt med samhällsutvecklingen och verkligheten som många väljare lever i.

De vänstervindar som blåser genom Europa fångades av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Inte av Socialdemokraterna. De högervindar som blåser genom Europa fångades upp och utnyttjades av det rasistiska och fascistiska partiet Sverigedemokraterna. Inte Moderaterna.

Gemensamt för bägge vindarna är att de fötts ur de ekonomiska och sociala klyftorna. Klyftorna har ökat i Europa under de senaste 20-30 åren men skyndades på av den ekonomiska kris som Europa gick in i efter finanskrisen. Idag går 26 miljoner arbetslösa i Europa, 6 miljoner av dem är unga. Hela generationer riskerar att gå förlorade.

I januari 2014 visade organisationen Oxfam att 85 personer kontrollerar lika mycket av världens ekonomiska tillgångar som den fattigaste halvan av hela världens befolkning. Oxfams vd uttryckte i en intervju att det är ”skakande att det på 2000-talet är så att hälften av världens befolkning – 3,5 miljarder människor – inte äger mer än en fåtalig elit som faktiskt är så liten att de relativt bekvämt skulle få plats i en dubbeldäckad buss.” Rapporten visar vidare att 70 % av oss lever i ett land där inkomstklyftorna ökat under de senast 30 åren och där den rikaste procenten i samhället ökat sin andel av de ekonomiska tillgångarna. Oxfam visar också att förmögenhetskoncentrationen leder till att den politiska agendan formas av denna elits snäva intressen. OECD visar i en rapport att Sverige är det land där den ekonomiska ojämlikheten ökat allra snabbast.

De ekonomiska klyftorna skapar inte bara ekonomisk ojämlikhet utan alltså även politisk. Forskningen visar att ökade ekonomiska klyftor leder till negativa effekter inom en rad andra områden, bl.a. jämställdhet, högre barnadödlighet och en eftersatt miljö- och klimatpolitik. Resultaten av en undersökning i sex länder visar att en majoritet i dessa länder anser att lagar utformas för de rika.

Slutsatsen är alltså att om man aktivt bekämpar de ökande ekonomiska och sociala klyftorna med en aktiv fördelningspolitik, progressiv beskattning och en generell välfärd för alla öppnar det också upp för ett starkare jämställdhetsarbete, större förutsättningar för framsteg inom miljö- och klimatpolitiken och bekämpar den växande rasismen och misstron till demokratin. Detta är för mig socialdemokratisk politik. Tyvärr har mitt parti misslyckats med att nå ut med detta budskap vilket också resultatet i EU-valet visar. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har prickat mer rätt i sina analyser av samhällsströmningarna och de utmaningar vi står inför men har inte bemött helheten utan bara adresserat vissa av symptomen, dvs. bristande jämställdhet, misslyckandet inom miljö- och klimatpolitiken och den ökande rasismen i samhället.

Sverigedemokraterna har däremot inte gjort några djupgående analyser av samhällsutvecklingen. Deras ideologi bottnar i rasismen och fascismen och utmålar invandringen och framför allt muslimerna som det stora hotet och orsaken till de ökande klyftorna och den ekonomiska krisen. SD vill inte ärligt komma till rätta med de ökande klyftorna, de lever ju på dem och hämtar energi från dem.

vallokalsundersökningen under EU-valet angav 48% av väljarna att de stod till vänster på en höger-vänsterskala men detta var något som vi alltså knappt fångade upp i valet.  Det behövs därför en tydligare socialdemokratisk samhällsanalys inför höstens val. Vi har en helhetsanalys av samhället som inte de övriga partierna fullt ut har men i vår jakt om de s.k. mittenväljarna har vi släppt och i viss mån suddat ut vårt budskap och lämnat ifrån oss initiativet i en rad frågor, bl.a. jämställdhet, miljö- och klimat (det gröna folkhemmet) och i viss mån även välfärdsfrågor. Att fortsatt lämna över initiativet i traditionellt socialdemokratiska frågor till en- eller fåfrågepartier håller inte. En sådan utveckling splittrar bara vänsterkanten i en tid då den behöver vara enad.

En skrämmande men behövlig parallell är 1930-talets Europa.

I Tyskland var den politiska vänstern splittrad och oenig vid den här tiden och blev allt mer marginaliserad och förföljd när Hitler kom till makten. Men det var inte helt självklart att nazisterna skulle komma till makten. Deras popularitet var nämligen i dalande vid nyvalet i november 1932, man hade då tappat 5% från valet i juni samma år. Det fanns i slutet av 1932 många tecken på att nazisterna var på väg ut från den politiska scenen helt. Men hur kunde de då komma till makten? Det var de borgerliga partierna som valde att samarbeta med Hitler och hjälpte nazisterna till makten. Första steget mot Nazityskland togs genom initiativet till bildandet av en koalitionsregering mellan ett borgerligt parti och nationalsocialisterna i januari 1933 vilket förde nazisterna till regeringsmakten.

Nästa ordinarie val hölls den 5 mars 1933 och koalitionen mellan borgerligheten och nazisterna fortsatte och så även förföljelsen av socialisterna. Den 23 mars 1933 lade nazistpartiet och ett antal borgerliga partier fram ett lagförslag som om det gick igenom skulle ge Hitler oinskränkt makt och därmed skulle avskaffa demokratin. Samtliga borgerliga partier röstade för förslaget. Socialdemokraterna var de enda som röstade emot. Kommunisterna, som då var landets tredje största parti, var utestängda från riksdagen. Mer kan man läsa i artikeln Så kunde Hitler och nazisterna få makten – en viktig historisk lärdom.

Samhället var i 1930-talets Europa, precis som nu, präglat av ekonomisk kris. Arbetslösheten var hög, klyftorna avgrundsdjupa och breda och otryggheten stor. I tider av osäkerhet inför framtiden har vi alla en tendens att blicka bakåt. Det förflutna har i kristider en skenbar klarhet och trygghet som kan projiceras på den osäkra framtiden. I Tyskland utnyttjade nazisterna krisen och de ökande klyftorna och menade att det var judarna och kommunisterna som stod i vägen för en bättre framtid, att det var ”främmande raselement” som ”degenererat nationen”. Man missbrukade historia och arkeologi i nationalistisk propaganda och utlovade en ny guldålder om man bara blev av med judarna, kommunisterna och andra oliktänkande eller ”främmande raselement”.

Samma tendenser ser vi idag i exempelvis SD:s retorik som vill återföra Sverige till en förvriden nationalromantisk bild av ett , underförstått, etniskt rent folkhem. Att Sveriges rekordår ska återkomma bara vi blir av med invandrarna och invandringen. I 1930-talets Tyskland var det stora hotet judarna och den påstådda judiska konspirationen som skulle ta över hela världen om den inte hejdades med alla medel. I dagens Sverige och Europa är det muslimerna som fått ersätta judarna som hotet inifrån och där partier som SD på fullaste allvar pratar om en ”smygislamisering” av Europa och att det finns en agenda med invandringen som handlar om att skapa ett islamiskt Europa – Eurabia.

Vår historia kan lära oss mycket, framför allt att inte upprepa tidigare misstag och att se mönster i samhällsutvecklingen vilket i sin tur kan göra att vi kan bryta osunda strukturer som t.ex. försvårar eller omöjliggör jämställdhet och jämlikhet. Vår historia är därför allt för viktig för att utlämnas till högerextrema folkhemsnostalgiker som vill utnyttja och förvanska vårt kollektiva minne.

Allt detta måste vi förstå för att kunna inse varför partier som Sverigedemokraterna, Front National, Jobbik och andra vinner mark. Vi måste förstå mekanismerna som driver de högerextrema krafterna.

Viktigast att förstå är att det för många väljare är ett uttryck för vanmakt och oförmåga att påverka sin situation att lägga sin röst på ett sådant parti och ett missnöje med just hur de etablerade partierna hanterar utvecklingen. Det är också ett uttryck för att man valt att klä sitt missnöje i främlingsfientlighet och att man projicerar sin situation på invandringen. En invandring som av OECD bevisats vara lönsam, något som bekräftas av en nysläppt och unik rapport för norrlandskommunen Sandviken. Rapporten visar att kommunen årligen får ett överskott på 511 miljoner kronor för de utrikesfödda som bor i kommunen.

För mig som socialdemokrat blir det allt mer tydligt att vi inom partiet måste släppa vår ensidiga strävan in mot mitten. Vi måste våga återta retoriken och sätta agendan för debatten, återta värdefrågorna som vi står för; frihet, jämlikhet och solidaritet. Vi står för allas lika värde, vi kämpar för att minska klyftorna, för rättvisa villkor på arbetsmarknaden, för progressiv beskattning och en aktiv fördelningspolitik, för en ökad jämställdhet, för en likvärdig skola för alla. Vi står för att alla ska kunna ha samma möjligheter och utgångspunkter i livet, att man ska utrustas med kunskap och kritiskt tänkande och ges lika stor möjlighet att delta i samhället och demokratin oavsett vilken samhällsklass du tillhör.

Ett avskräckande exempel för oss socialdemokrater bör vara Moderaternas reaktion på resultatet efter EU-valet vilken visat på närmast noll i sjukdomsinsikt och som tror att ”mer av samma” är rätt recept.

Det behövs en socialdemokratisk samhällsanalys. Idag mer än någonsin. Politik är kampen om att definiera problemen och den som äger det instrumentet styr också de politiska lösningarna. Idag står den kampen och väger. Vår ideologi, våra värderingar och vår politik behövs. Vår politik ger Sverigedemokraternas väljare ett alternativ, en utväg, en framtid. Vår problembild är att det är de snabbt växande klyftorna som är problemet. Detta är det problem som politiken måste bemöta och hitta lösningar på. Det är dags att styra bort från mitten, lösgöra oss från vår sjunkande motståndare moderaterna och möta ojämlikheten med de samlade vänstervindarna i ryggen; ”bortom höger och vänster”-eran är över, om den någonsin har funnits.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s