Gruvnäringen – vilken framtid?

Och för vem? Jag har aldrig trott på ”den enda vägens politik”, eller det ”post-politiska tillståndet” som Mattias Gardell benämner det. Det tillstånd där marknadens frihet har blivit till en naturlag, en självklarhet som inte kan ifrågasättas. Jag tror inte att gruvnäringen är den enda vägen till en positiv utveckling i Norrbotten. Det är en väg, men inte den enda. Det går också att ifrågasätta ifall det verkligen är en positiv utveckling den leder till.

Den senaste tiden har vi kunnat se en motoffensiv från gruvbranschen i reaktion mot det senaste årets dåliga publicitet. I slutet av april utannonserade myndigheten SGU att de startat igång ett treårigt projekt med besök på skolor för att öka intresset för mineraler och metaller, man anser att detta är en saknad nisch i undervisning och från och med i vår har man börjat besöka grundskolor och gymnasier för ”särskilda mineraldagar”. Först ut är Bergslagen, Västerbotten och Norrbotten. Bergslagen är inget län, region eller kommun utan ett löst definierat område som kännetecknats och präglats av gruvindustrin.  Gemensamt för alla tre är att de är centrala i den gruvexpansion som både regeringen och branschen strävar efter. Merparten av de 47 gruvor som regeringen ser framför sig i sin vision fram till 2030 ligger i dessa tre områden och regioner.

I en intervju med anledning av kampanjen säger man från SGU:s sida att man alltid är neutrala och inte kommer pådyvla eleverna den ena åsikten eller den andra. Detta är något jag har svårt att tro på då SGU har som en av sina viktigaste uppgifter att ”stödja utvecklingen av gruv-, berg-, och mineralindustrin”, det faller också på myndigheten att realisera regeringens mineralstrategi. Ingenstans hittar jag att deras viktigaste uppgift skulle vara att främja en hållbar utveckling och informera om gruvnäringens påverkan på klimat och miljö.

Än märkligare blir det då naturligtvis att SveMin, branschorganisation för gruv-, mineral- och metallproducenter i Sverige, samma dag som SGU annonserar sin kampanj går ut med en egen kampanj riktad till barnfamiljer i södra Sverige. Ett urval av familjer ska få besöka gruvan i Kiruna och lära sig mer om mineralernas och metallernas betydelse och, underförstått, gruvindustrins betydelse för Sverige.

Politik och bransch. Hand i hand. I förra veckan kunde man sedan läsa rubriken ”Gruvnäringen kan ge 100 000 nya norrbottningar”. Rubrikerna kom sig av en rapport som presenterades vid seminariet Mineralriket som hölls samma dag på Vetenskapens hus i Luleå. Rapporten heter ”Mineralriket- en tillväxtmotor för Norrbotten” med underrubriken ”En berättelse om framtidstro”. Lustigt nog fanns inte rapporten att ta del av vid seminariet. Den publiceras först den 19 juni, dagen innan midsommar. Det förklarar rätt väl varför genomslaget i media gällande rapporten både är snarlika till innehållet och rätt okritiska, media har fått gå på pressmeddelandet och innehållet vid seminariet och har inte kunnat granska rapporten och dess källor.

Den som följt processen kring Attefallsvillan, den större varianten av Friggeboden, och regeringens agerande i hur man hanterat lagförslaget inser likheterna. Regeringen lade bl.a. remisstiderna under sommarens och vinterns semestertider vilket minskat möjligheterna att bemöta förslaget, svarstiderna var också orimligt korta. Jag får samma vibbar med en rapport som påstår att gruvverksamheten kan tredubblas på tio år vilket skulle innebära 100 000 nya norrbottningar och vars slutsatser presenteras strax innan semestern och där rapporten först publiceras dagen innan midsommar. Det finns ingen som helst möjlighet till granskning. Det är för mig helt främmande. Det skulle aldrig fungera i oberoende forskningssammanhang. Man kan helt enkelt inte presentera slutsatserna från ett arbete utan att kunna lägga fram en forskningsrapport, avhandling eller uppsats där du kan redovisa uträkningar, argumentation och källor.

Bidragande till förvirringen är att det finns en rapport, framtagen av SveMin, som har ett förvillande likt namn ”Gruvbranschen – en tillväxtmotor för Sverige”. Även i den kan man läsa att gruvnäringen har möjlighet att ”trefaldigas” vilket förväntas ”skapa 50 000 jobb fram till 2025”. Detta gäller då för hela Sverige, inte enbart Norrbotten. Har rapporterna något med varandra att göra? Troligen. Men hur har man då räknat fram summan 100 000 nya norrbottningar? Vilket skulle innebära en inflyttning på 10 000 nya norrbottningar per år? Har man bara helt enkelt fört över prognosen för hela landet till att samtliga jobb skapas i Norrbotten? Och att dessa 50 000 har med sig en partner?

en intervju med Lennart Gustavsson, ordförande i gruvbranschens intresseorganisation Georange (de organiserar bl.a. konferensen Framtidens gruv och mineral) och tidigare riksdagsledamot för vänsterpartiet, kommenterar Gustavsson SveMins vision för gruvnäringen som den uttryckts i deras rapport ovan på följande sätt:

– Min personliga bedömning är att den är överdriven. Vi kommer att basera svensk gruvindustri på effektivisering, rationalisering och automatisering. Sysselsättningseffekten blir störst i ringarna runt ekonomin, för konsultföretag i Umeå eller andra företag i Stockholm kopplade till svensk basindustri, säger Lennart Gustavsson.

I rapporten 41 000 anställningar till 2025, en studie beställd av Länsstyrelsen i Norrbotten och utförd av Luleå Tekniska Universitet, konstaterar man att rekryteringsbehovet fram till 2025 är just 41 000 personer. Detta är alltså för samtliga branscher och sektorer. Sysselsättningstillväxten, dvs. helt nya arbetstillfällen, beräknas till omkring 8414. De övriga 32 984 rekryteringarna består av återbesättning av befintliga tjänster på grund av pensionsavgångar. För gruvnäringen, som inordnas under branschen Tillverkning och utvinning, beräknas rekryteringsbehovet som mest vara 4384 personer. 4341 av dessa utgörs av pensionsavgångar. Under samma period menar SveMin och projektet Mineralriket att enbart gruvnäringen alltså ska förse länet med 50 000 arbetstillfällen.

I rapporten konstaterar författarna Nils-Gustav Lundgren och Thomas Ejdemo att det för att kunna vända befolkningsutvecklingen i Norrbotten krävs en växande tjänstesektor, ”inte minst eftersom ett mer diversifierat näringsliv med fler företag utan starka kopplingar till råvarumarknaderna bidrar till att minska sårbarheten för konjunktursvängningar.” De fortsätter:

Växande tjänstenäringar stärker därigenom förutsättningarna för hållbar ekonomisk tillväxt i länet. En sådan utveckling minskar också beroendet av de stora basindustrierna, där strävan efter lönsamhet och internationell konkurrenskraft genom produktivitetshöjande åtgärder tenderar att leda till ett reducerat behov av arbetskraft över tiden, åtminstone per producerat ton.

I andra artiklar som publicerats i länstidningarna har man lyft fram den höga bruttoregionalprodukten (BRP) i Norrbotten och att vi tillsammans med Stockholm har landets i särklass högsta BRP per innevånare och att industrin över kommande år beräknas investera 200 miljarder i länet. Vad säger det egentligen om hur ”bra” det går för Norrbotten? Ingenting.

Jag bloggade för lite drygt ett år sedan om en artikel av professor Nils-Gustav Lundgren, publicerad i Norrbottensakademiens årsskrift 2010-2011, med titeln Hur ”bra” går det egentligen för Norrbotten? I artikeln plockar Lundgren just isär det nu något slitna begreppet att ”det går bra för länet” och försöker besvara vad som egentligen händer i Norrbotten. Bruttoregionprodukten är värdet av all produktion av varor och tjänster i en region. BRP per invånare är i all enkelhet alltså detta värde utslaget per innevånare.

Om man jämför Norrbottens BRP per innevånare med rikets utveckling (om Stockholm exkluderas) eller med Västerbottens är länets utveckling med Lundgrens ord ”närmast exceptionell”. Det som ligger bakom denna produktivitetsutveckling är till stora delar den råvaruboom med höga metall-, mineral- och energipriser vilken tog sin början under tidigt 2000-tal men som nu börjar mattas av och återigen ger Northland Resources problem.

En hög lönsamhet i gruvnäringen medför regelmässigt enligt Lundgren en rad stora investeringar i produktionsanläggningar och inom transport-, kommunikations-, energi- och byggsektorerna som i sin tur spär på tillväxten. Problematiken bakom denna tillväxt består dock i att investeringarna syftar till att öka produktion och samtidigt reducera kostnader. De två primära kostnaderna man vill reducera är de för arbetskraft och energi.

Ökad produktion och ett minskat antal anställda är det oundvikliga resultatet på sikt av de miljardinvesteringar som nu sker och som kommer att ske framöver i Norrbotten. Färre sysselsatta innebär att underlaget för välfärden och upprätthållandet av ett livskraftigt samhälle med ett gott tjänsteutbud blir allt svårare. Enligt Lundgren verkar ekonomisk tillväxt i meningen produktivitetsökning i Norrbotten skapa en regional tillbakagång.

Svensk gruvindustri kommer att baseras på ”effektivisering, rationalisering och automatisering” och sysselsättningseffekten blir störst i ”konsultföretag i Umeå eller andra företag i Stockholm kopplade till svensk basindustri ” som Gustavsson på Georange påpekade.

Betraktar vi istället bruttoregionproduktens totala utveckling, dvs. inte räknat per invånare, blir bilden en helt annan. Då kan man t.ex. se att Stockholms bruttotillväxt fortfarande är stark, mycket starkare än övriga delar av landet, därefter följer Västerbotten, övriga riket och sist Norrbotten. Norrbottens utveckling är helt plötsligt inte så ”exceptionell”, det verkar inte gå så ”bra”, snarare får vi en bild av ett län som släpar efter övriga delar av landet.

Detta beror enligt Lundgren helt enkelt på den svaga befolkningsutvecklingen i Norrbotten. Ett samhälles ekonomi består av så oändligt mycket mer än några få, om än extremt lönsamma, råvaruföretag. Den består till största delen av offentlig och privat service som i sin tur nästan helt är relaterad till storleken på den folkmängd som finns lokal och regionalt.

Norrbottens rikedom på naturresurser – en förbannelse eller välsignelse? Lundgren lyfter under denna rubrik fram studier som utförts av den isländske nationalekonomen Torvaldur Gylfason. Denne har genom omfattande granskningar av nationella ekonomier studerat hur dessa påverkas av ett starkt råvaruberoende. Gylfasons studie omfattar tiden från tidigt 1960-tal till 1990-talets slut. Slutsatserna han kommit fram till i sin forskning är att de periodvis mycket lönsamma råvaruföretagen driver upp löner och alla andra kostnader på ett sådant sätt att andra ekonomiska aktiviteter har svårt att etablera och hävda sig. De skapar på detta vis ett beroende och en inlåsningseffekt samhället de verkar i. Tämligen högavlönad men relativt lågutbildad arbetskraft påverkar starkt ”kulturen” i samhället, detta får bl.a. följden av att relativt få går vidare till högre utbildning. I detta går naturligtvis termer som ”bruksort” och ”bruksmentalitet” att lägga in.

Att turist- och besöksnäringarna, en lönekänslig bransch, utvecklats så långsamt och i rätt liten omfattning generellt i Norrland, trots de gynnsamma förutsättningarna, kan med säkerhet enligt Lundgren delvis förklaras med konkurrensen från välbetalda arbeten i råvaruföretag.

Råvaruexploatering är starkt förknippad med politiska tillståndprocesser och licenser. Detta skapar en koppling mellan ekonomi och politik i form av en stark kultur av intensiv lobbyism. En lobbyism som i vissa länder med svaga institutioner och rättsväsende leder till korruption. Martin Eriksson, ekonomisk historiker i Umeå, har i två rapporter visat hur det norrlandspolitiska agerandet påminner om detta mönster.

Med denna argumentation vill Lundgren visa på att dagens råvaruboom lång ifrån bara har positiva effekter, något som beslutsfattare och näringsliv gärna vill låta påskina. Lundgren visar på hur detta konkret tar sig uttryck bl.a. genom bostadsköp av konsultbolag i Kiruna vilket skapar en trist boendemiljö som knappast är attraktiv för permanentboende. Även det faktum att gymnasieutbildade kan tjäna upp mot 37 000 i månaden, vilket är avsevärt högre än de flesta yrkena inom vård, skola och omsorg och många andra sektorer, kan och de facto leder till att välutbildad personal som behövs på annan plats för ett fungerande samhälle istället arbetar i gruvan. Något som Lundgren menar inte är en samhällsekonomiskt rationell resursanvändning på längre sikt.

Lundgren lyfter även fram en rubrik ur Norrbottens-Kuriren från september 2012 vilken löd ”Utvecklingen går baklänges” syftande på att flera verksamheter i Kiruna hotas av nedläggning eller flytt, däribland Radiotjänst, Postens frimärken och Lantmäteriet. Denna utveckling skulle i sådant fall endast stärka stadens prägel som en ort beroende av gruvan.

Vi måste alltså fråga oss vilken framtid som gruvnäringen ger oss? Och för vem? De huvudsakliga intäkterna av gruvnäringen härrör från statligt ägda LKAB. De inkomsterna går oavkortat in i statskassan och stannar i låg grad kvar i regionen. Mineralavgiften ger staten en inkomst på ca 300 000-400 000 kr per år. Det finns enorma svårigheter att säkerställa att det finns medel kvar efter driften för att sanera gruvområdena och minimera miljöpåverkningarna, även efter revideringar av minerallagen finns det inga garantier för att förorenaren betalar. Ett nytt Blaiken är möjligt, även troligt, om gruvexpansionen går enligt plan. Det finns en stor problematik med dammsäkerheten vilket påvisats av dammsäkerhetsutredningen. Sysselsättningsargumentet blir allt mer urholkat på grund av effektiviseringskraven och teknikutvecklingen och kommunerna klarar inte av de investeringar som krävs för att möta upp samhällsomvandlingarna som gruvetableringarna orsakar och kommer svårligen att kunna ”rida på vågen” utan statlig hjälp.

Även på miljö- och klimatområdet finns det stora utmaningar som jag visat i en rad tidigare inlägg. Så även i inflytandet från civilsamhället och lokalbefolkningen och hur svenska staten bemöter urfolket samernas krav på deras av hävd rätt till mark och vatten. Det finns även klara jämställdhetsaspekter i utvecklingen, att den ensidiga betoningen och gynnandet av gruvnäringen förstärker en patriarkal struktur som redan allt för länge har fått lägga en ”död hand” över den regionala utvecklingen.

Det riskerar även omvandla LTU från ett universitet och lärosäte för regionen till ett branschuniversitet. Visserligen har det sedan början haft en teknisk profil med inriktning mot maskinteknik och bergsvetenskap. Det verkar däremot som att det i den gruvvänliga diskussion som förs som att det är lätt att glömma bort att lärarutbildningen var betydligt äldre och införlivades i det blivande universitetet, likaså musikverksamheten vid Framnäs folkhögskola som kom att bli nuvarande Musikhögskolan. Betydelsen av en bredd av utbildningar för en regions ekonomi och befolkningstillväxt går inte nog att understryka, se bara på exemplet med Umeå där befolkningsutvecklingen intimt följer studentantalets utveckling på universitetet.

I samtalet om universitetet får vi inte heller glömma att det var på initiativ av folkvalda politiker som det kom till och som såg behovet av högre utbildning även i norra Norrland. Det var regionens behov man såg till och inte primärt basindustrins. I samtalet om LTU:s utveckling måste vi se andra utvecklingsmöjligheter i en ny tid under nya förutsättningar och där även andra branscher behöver en tryggad kompetensförsörjning. I det skede då LTU blir ett branschuniversitet för gruvnäringen har också regionen förlorat ett stort inflytande över den regionala utvecklingen.

Så, återigen, vilken framtid ger gruvnäringen oss norrbottningar? Kan vi bara förvänta oss mer tröjreklam på våra elitlag? Fler arenor? För vem skapar gruvnäringens expansion en framtid? För aktieägarna? För männen? Konsultbolagen i Umeå och Stockholm?

Jag ser fram emot en väldigt kritisk granskning av media när rapporten ”Mineralriket- en tillväxtmotor för Norrbotten” släpps den 19 juni. Det behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna få en annan debatt om den regionala utvecklingen.

Annonser

2 thoughts on “Gruvnäringen – vilken framtid?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s