Northland Resources är ett bevis på en misslyckad politik

Northlands problem är inte en isolerad händelse, företagets problem är bara en del av en misslyckad politik. En lagändring av Bildt-regeringen 1993 födde fram den politik som ensidigt har gynnat gruvnäringen framför andra näringar. Staten subventionerar gruvnäringen med infrastruktur, lägre energi- och koldioxidskatt till en kostnad motsvarande 30 miljarder kronor per år. 30 miljarder. Det är lite drygt en Norrbotniabana per år.

Men såhär drygt 20 år senare måste vi ändå våga betrakta det för vad det är. Ett misslyckande. För vad har det gett för resultat? Inget av de nya gruvföretagen är livskraftigt utan har antingen konkursat eller genomgått ett antal rekonstruktioner. Lappland Goldminers har gått i konkurs. Dannemora Minerals räddningsplan har misslyckats, ingen vill investera mer i bolaget och konkurs hotar. Nordic Mines har genomgått rekonstruktion och vacklar på kanten till konkursens bransch. Scan Mining, konkurs. Detta är bara ett litet urval av alla de nya bolagen som utgör ”gruvboomen”. I princip alla har ekonomiska problem. Northland är inte unikt.

Man säljer förväntningar som aldrig kommer att infrias. Vad som händer är att man i praktiken lurar människor. I Northlands fall lockade man 12 000 småsparare med dessa förväntningar, människor som du och jag som nu i princip sitter på aktier som inte är värda mer än toalettpapper.

De här företagen är äventyrare med en väldigt svag relation till eller förankring i lokalsamhället, Norrbotten eller för den delen Sverige till skillnad från etablerade företag som LKAB eller Boliden. De tar risker med våra och andras pengar och med vår livsmiljö. När Lappland Goldminers konkursade Blaikengruvan i Västerbotten vräkte man samtidigt över miljökostnaderna på samhället, kostnader som idag beräknas till minst 200 miljoner kronor.

Men jobben då? Branschen lovar ju 10 000-tals jobb! Mer precis lovar man 50 000 jobb i Norrbotten de närmsta 10 åren om man får expandera som man vill. Jag skulle vilja kalla detta för bondfångeri. Det är en rent vilseledande prognos. I en rapport beställd av länsstyrelsen konstaterar man att rekryteringsbehovet fram till 2025 är 41 000 personer med det största behovet inom vård och omsorg medan gruvnäringen omfattar blygsamma 4383 personer, 99% av dessa är återbesättning av pensionsavgångar.

Det är till och med så att företrädare inom branschen själva säger att prognoserna är överdrivna. Lennart Gustavsson, ordförande i gruvnäringens intresseorganisation Georange, säger att svensk gruvindustri kommer att vara baserad på rationalisering, effektivisering och automatisering och att sysselsättningen huvudsakligen kommer att uppstå i de stadsregioner där flertalet konsultföretag finns, exempelvis Umeå eller Stockholm.

Det politiska svaret på näringens problem har varit att lyssna på branschens lobbygrupper. Kortare handläggningstider, mindre administration och krångel, infrastruktur och bostäder. Får man detta kan gruvnäringen leverera 10 000-tals nya jobb och 100 000 nya norrbottningar! Branschen säljer förväntningar som ska inkasseras i en inte alltför fjärran framtid. Politikerna lyssnar. Man lovar en snabbare väg från prospektering till gruva. Få om ens några nämner dock potentialen från metallåtervinning, s.k. urban mining, och den enorma kvantitet metall som redan finns i t.ex. gamla ledningar och kablar i våra gator. Mängden kopparavfall i Sverige bedöms exempelvis vara lika stor som mängden koppar som finns kvar i Aitikgruvan.

Få om ens några nämner att det redan idag finns omfattande risker för att miljö och andra aspekter förbises eller nedprioriteras i processen fram till en gruva. Man blundar för det faktum att prospektering tillåts nästan undantagslöst i skyddad natur, naturreservat och Natura 2000, och att det därmed även i förlängningen kan tillåtas gruvdrift i skyddad natur och att det i princip är meningslöst att skydda natur för framtiden. Man blundar för konkurrens med andra näringar, däribland rennäring och besöksnäring och man ignorerar att mänskliga rättigheter trampas ned i leran när samernas hävd till mark och vatten kränks gång på gång.

Det är dags att bryta vår naivitet inför den framtid som gruvnäringen målar upp. Det finns starka ekonomiska intressen som trycker på för att vi i Sverige ska luckra upp lagstiftning och skatter till förmån för en närmast obehindrad exploatering av våra gemensamma naturresurser. Gruvnäringen är viktig, både i att ta fram de mineraler som samhället behöver och för sysselsättning, det inser jag också. Men det måste vara samhället som styr på vilka villkor denna exploatering sker. Den politik som gett oss ”gruvboomen” och företag som Northland Resources och Beowulf Mining är inte långsiktigt hållbar, den skapar konflikter, fåtaliga och konjunkturkänsliga jobb, miljöskador och ger ytterst få bestående vinster till samhället samtidigt som den kränker mänskliga rättigheter.

Som politiker och socialdemokrat kan jag inte bara stillatigande se på när regeringens mineralpolitik möjliggör en nära nog kolonial exploatering av Norrbotten. En politik som är baserad på en enda närings särintresse. Min utgångspunkt är att Sveriges naturresurser tillhör svenska befolkningen, både nu levande och den framtida, därför är det statens ansvar att hantera tillgångarna så att största möjliga samhällsnytta uppnås, t.ex. genom upprättande av en statlig mineralfond och en höjning av skatter och avgifter något som en ESO-gruppen, en expertgrupp vid finansdepartementet, visat är möjligt utan att påverka näringen negativt.

Jag vill med detta uttalande öppna upp för en bred dialog om den svenska mineralpolitiken och den regionala utvecklingen, en dialog baserad på oberoende forskning och samtal med andra intresseorganisationer och framför allt norrbottningarna själva. Jag är beredd att börja göra detta själv om det krävs.

Nils Harnesk, (S)

Annonser

6 thoughts on “Northland Resources är ett bevis på en misslyckad politik

  1. Pingback: Nils Harnesk – en ovanlig sosse | Fotograf Tor L. Tuorda

  2. I mångt och mycket håller jag med. Speciellt angående Samernas tuffa situation. Samtidigt så glömmer du att nämna att gruvindustrin faktiskt har ett starkt stöd på gruvorterna och att exempelvis Northlands etablering har skapat befolkningstillväxt i Pajala som bla. resulterat i nya bostadsprojekt (ekonomiska kringeffekter). Vidare så är det tveksamt att påstå att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan gruvindustrin och turism. Självklart förstår jag att det finns enstaka turismoperatörer som drabbas negativt av en gruvetablering, men andelen besökare till en ort (per definition turister) ökar såklart vid en gruvetablering och gynnar serviceindustrin. Det är lite naivt att tro att norra Sverige (med sin enorma yta) är för litet för gruvor och naturbaserad turism. Avslutningsvis är det också viktigt att inse att en stoppad gruva i Norrbotten innebär att den etableringen då sker på annan ort. Det blir alltså inte en mindre gruva i världen. Marknaden (efterfrågan) styr antalet gruvor, och därför kan det ur miljö- samt säkerhetssynpunkt vara bättre att tillåta en etablering i Sverige där vi trots allt har bra arbetsvillkor och tillsyn, till skillnad mot en alternativ gruva i Kongo (vilket faktiskt är en sannolikt alternativ). Samtidigt så bör ju exempelvis miljöansvar och finansiering ses över!

    • Hej! Jag menar absolut inte att det finns ett generellt motsatsförhållande mellan gruvnäring och besöksnäring. Det jag menar är att de allra flesta debattörer bortser från att det faktiskt uppstår konkurrens och konflikter mellan dessa näringar, t.ex. Rönnbäcken, Kallak eller för den delen Pajala. Jag har inte hört någon som faktiskt erkänt att det finns exempelvis en tydlig konflikt i Kallak där den planerade gruvan de facto skulle skära av renflyttningslederna. Istället låtsas man som ingenting och använder sig av gruvnäringens retorik om att ”Norrbotten är så stort så det finns plats för alla näringar” och att ”arealen på golfbanor är betydligt större än arealen som tas i anspråk för gruvor”. Det är att sopa konflikterna under mattan. I Pajala löstes det hela genom dialog mellan samebyn och bolaget men nu ser det ju onekligen ut som att den kompensation som Northland utlovat till samebyn på grund av att de förlorat betesmark brinner inne. Det är en sårbarhet att ett urfolk ska behöva förlita sig på kompensation från bolagen. Att mänskliga rättigheter hamnar i kläm på grund av en lagstiftning som faktiskt går att ändra. Om man blundar för dessa konflikter och vägrar erkänna deras existens så kommer situationen och polariseringen att bli värre.

      Vad gäller stödet för gruvor kan nog varken du eller jag uttala oss om. Jag å min sida upplever att det finns ett starkt stöd för att strama upp villkoren för gruvnäringen avseende skatter och avgifter, var man ska tillåtas verka och en ökad delaktighet i markanvändningen. Det är det min debatt handlar om, att diskutera villkoren för hur våra naturresurser ska förvaltas, det har aldrig handlat om att vi inte ska ha några gruvor alls. Gruvor behövs ja, men samtidigt finns det en massa metall som redan är i cirkulation i samhället och för den delen i form av avfall i backen. T.ex. bedömer man att andelen kopparavfall i övergivna ledningar i våra gator motsvarar lika mycket koppar som är kvar i Aitik, varför satsar vi inte på återvinning av det som finns istället för brytning av nytt? Jag menar också på att det måste finnas gränser för var gruvor får och inte får etableras, vi är med dagens minerallagstiftning närmast att likställa med ett u-land, vi har en av världens lägsta skatter och avgifter, vi har en snabb process från prospektering till gruva med litet inflytande från civilsamhället och få som kan överklaga, vi finansierar infrastruktur och vi tillåter prospektering i vår skyddade natur. Staten subventioner denna bransch med ca 30 miljarder kronor per år och huvuddelen av den återfinns i Norr- och Västerbotten, tänk om man hade subventionerat andra näringar och sektorer på samma sätt? Eller byggt samhällsekonomiskt lönsam infrastruktur som Norrbotniabanan för 27 miljarder kronor?

      Jag menar alltså att allt handlar om villkoren. Vi, i betydelsen befolkningen, i Sverige äger våra naturresurser, den finns kvar där även om vi ställer högre krav, ökar efterfrågan så kan vi sälja den till högstbjudande men bara om det inte äventyrar mänskliga rättigheter, andra näringar och investeringar (typ Esrange) eller våra möjligheter till en långsiktigt hållbar utveckling.

      Jag saknar en nyans i debatten om mineralpolitiken, en nyans där man just lyfter dessa villkor. Till 99% är man nöjd med den nuvarande situationen och till 99% är det det man också för fram, därför anser jag att det måste finnas en motbild som erbjuder medborgarna att tänka i andra banor, där ligger mitt fokus.

      Hälsningar, Nils.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s