Varför är det så kontroversiellt att diskutera gruvnäringens villkor?

Varför är det kontroversiellt att diskutera gruvnäringens villkor? Som jag sagt ända från början så handlar det om att samhället ska styra villkoren för näringen, dessa villkor måste basera sig på utgångspunkten att råvaran är Sveriges befolknings, både den nuvarande och den framtida, och insikten om att vi måste nå en långsiktigt hållbar utveckling. Jag tycker inte att de villkor som gruvnäringen verkar under idag uppfyller dessa två utgångspunkter. Några exempel:

Regeringens mineralstrategi nämner inte ens potentialen i återvinning av metaller. Bara mängden kopparavfall i Sverige som bl.a. återfinns i gamla ledningar och kablar bedöms vara lika stor som den kvarvarande mängden koppar i Aitikgruvan. Återvinning av metaller bör självklart prioriteras framför brytning av ny.

Regeringen borde också vara bekymrad över att gruvindustrin är en av de sektorer där flest jobb beräknas försvinna genom robotisering och datorisering. Enligt stiftelsen för strategisk forskning är sannolikheten att gruv- och bergarbetare blir av med jobbet inom en 20-årsperiod mer än 70 procent. Tre av fyra jobb rationaliseras bort eller kommer aldrig att skapas.

Gruvnäringens sysselsättningsvision, det argument som är det tyngst vägande i Norrbotten, sågas av gruvnäringens intresseorganisation Georanges ordförande Lennart Nilsson som säger såhär om den:
– Min personliga bedömning är att den är överdriven. Vi kommer att basera svensk gruvindustri på effektivisering, rationalisering och automatisering. Sysselsättningseffekten blir störst i ringarna runt ekonomin, för konsultföretag i Umeå eller andra företag i Stockholm kopplade till svensk basindustri, säger Lennart Gustavsson.

Att sysselsättningen som trots allt blir i anslutning till gruvan kommer kommunen till del i form av ökade skatteintäkter är för den delen inte heller säkert. I Kiruna är den inpendlande andelen av arbetskraften 11%. Fly in fly out-problematiken är en reell utmaning. I Jokkmokk har Beowulf Mining inte ens räknat med inflyttning till samhället utan att gruvarbetarna ska bo i husvagnar intill industriområdet.

Att sysselsättningen överhuvudtaget kommer att hamna i Norrbotten kan ifrågasättas. I Australien finns det redan idag teknik som gör att gruvarbetarna kan ta tunnelbanan till jobbet, de sitter 150 mil från gruvan. Bolaget valde denna lösning för att det var svårt att rekrytera till de avlägsna gruvorna. I en intervju i vetandets värld säger professor Jan Johansson vid LTU att ”Jag skulle tro att LKAB har det mest avancerade systemet i världen just nu.” om automatiserings- och distansöverbryggande teknik.

Miljöaspekterna. Principen att förorenaren betalar upprepas, likaså att ”vi har världens hårdaste miljölagstiftning”. Men trots lagändringar kvarstår problemet att om ett bolag konkursar så finns det stor risk att samhället får betala saneringen av gruvområdet. I Blaikengruvan i Västerbotten beräknas detta till åtminstone 200 miljoner kronor.

I en artikel i Piteå-Tidningen 2013 konstaterades det att av 19 undersökningstillstånd (avser prospektering) beviljade i kommunerna Piteå, Arjeplog, Älvsbyn och Arvidsjaur låg 13 i naturreservat. Ronny Edin, vid intervjutillfället naturvårdshandläggare på länsstyrelsen i Norrbotten men nu pensionerad, kunde inte minnas att myndigheten någonsin sagt nej till prospektering inom skyddade naturområden. Enligt Edin har länsstyrelsen som policy att tillåta undersökningar (prospektering) inom skyddade naturområden. Så var det med skyddad natur.

I Mertainen har LKAB nyligen fått tillstånd att dumpa gruvavfall i den intilliggande urskogen. Naturskyddsföreningen överklagade men företaget fick alltså tillstånd ändå, Naturskyddsföreningens kritik är hård: – LKAB har haft chansen att visa ett miljöengagemang, men istället begraver bolaget en oersättlig urskog under 100 meter höga stenmassor på ett två kvadratkilometer stort område. Bolaget har erbjudit oss pengar och vill skriva samarbetsavtal, men vi tar helt avstånd från det eftersom det är avgörande att vi är en självständig folkrörelse som värnar natur och miljö mot exploatörer.

I en artikel i DN konstateras det att svenska folket blir allt bättre och bättre på återvinning, ändå växer Sveriges sopberg. Varför? På grund av gruvnäringen. Mer än 80% av Sveriges avfall kommer från gruvnäringen, 129 miljoner ton. Den tungmetallsförgiftade anrikningssanden måste noggrant tas om i sekler efter brytningen, vems ansvar är det?

Mineralavgiften, svenska folkets försäljningspris för råvaran ligger på 1,5 promille (!). En intäkt som genererar blygsamma 300 000-400 000 tkr per år till staten. Detta trots att en rapport från en expertgrupp visat att det finns utrymme att höja skatter och avgifter utan att försämra konkurrenskraften i branschen. Samma grupp öppnar upp för att Sverige instiftar en mineralfond i stil med norska oljefonden.

Inget av de gruvföretag som utgör det regeringen så stolt kallar för ”gruvboomen” är livskraftigt. Ett flertal har konkursat eller genomgått rekonstruktioner. Detta beror på att företagen i inledningsskedet saknar kapital. Det leder till att man konsekvent trissar upp förväntningarna på projektet genom att dölja problem, överdriva prognoser och kvalitén på fyndigheten för att locka investerare och klara dagen. Man har inte kassaflödet att klara av projekten. I Northlands fall ledde det till att 12 000 småsparare förlorade väldigt mycket pengar.

Om man läser om Norrbottens historia så inser man att det är i princip samma utvecklingsstrategier som dominerat i över ett sekel, i korthet är kontentan att basindustrin ska gynnas och utgör framtiden för länet. Detta trots att ett samhälles ekonomi består av så oändligt mycket mer än några få, om än extremt lönsamma, råvaruföretag. Den består till största delen av offentlig och privat service som i sin tur nästan helt är relaterad till storleken på den folkmängd som finns lokal och regionalt.

Denna subvention av några få näringar, idag motsvarar statens subvention av gruvnäringen omkring 30 miljarder per eller en Norrbotnibana per år, har lett till en enorm sårbarhet för konjunkturer. Lite krasst har det inneburit att det norrbottniska samhället varit direktkopplat till den internationella råvarumarknaden. Många har lyft behovet av att bredda arbetsmarknaden och näringslivet men likväl ser vi idag en utveckling som i många fall leder till en än större låsning till en bransch. Tänk om andra näringar och sektorer fått samma subventioner?

Tillväxt är inte automatiskt lika med fler sjukhus, fler sjuksköterskor och läkare, ett BB i Kiruna, fler förskolor…kort sagt hög tillväxt inom gruvnäringen leder inte utan vidare till en bättre välfärd. För att det ska bli verklighet krävs en aktiv fördelningspolitik vilket i mångt och mycket saknas idag. Visst Pajala har för tillfället fått ett uppsving tack vare Northland, samtidigt beräknas gruvan bara ha en livslängd på 25-30 år om den inte konkursar. Sen då? Det är en kortsiktig lösning som ger en quick-fix för stunden men som inte löser grundproblemet.

Mänskliga rättigheter blir trampade i leran. FN har bett Sveriges regering att stoppa all vidare verksamhet vid den planerade gruvan i Rönnbäcken till dess att man utrett ifall regeringens beslut att låta ett konkursmässigt gruvföretag som utreds för ekonomisk brottslighet gå före den samiska kulturen är ett brott mot FN:s rasdiskrimineringsregler. Sverige har fått hård internationell kritik för hur man hanterar samernas anspråk till de av deras hävd rätt till mark och vatten.

Detta är bara några av alla de punkter som jag kan redogöra för som gör att jag anser att vi måste ställa hårdare villkor för att få exploatera malmfyndigheter. Jag säger inte, och har aldrig gjort det, att vi inte ska ha några gruvor alls. Däremot ifrågasätter jag under vilka former det sker idag. Jag vill kunna se mina ev. barn och barnbarn i ögonen och säga att jag åtminstone försökte lämna över en bättre värld där även de skulle ha möjlighet till ett gott liv. Det tycker jag mina eventuella kritiker ska ta till sig. TIdsperspektivet måste alltid vara längre än en mandatperiod, än en generation. Det är att ta ansvar, även om det innebär att vara obekväm.

Annonser

2 thoughts on “Varför är det så kontroversiellt att diskutera gruvnäringens villkor?

    • Det är förmodligen samma problematik. Det har vuxit fram starka ekonomiska intressen som vill försvara sina förmåner, villkor och marknadsandelar och man har upparbetade relationer med beslutsfattare på nationell nivå plus att man har kapital att bedriva intensiv lobbyverksamhet. Detta oavsett om det är gruvor, socker, margarin, bilindustri etc…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s