Vem bygger vi för?

Bänkar som inte går att ligga på i Umeå. Spikar utanför portuppgångar i London. ”Fattigdörrar” i lyxhus i New York som för tankarna till forna tiders tjänaringångar. Betalbänkar i Shandong där stift åker upp ur bänken och gör det obekvämt att sitta kvar när betaltiden är över. Allt detta är exempel på exkluderande arkitektur, en medveten utformning av det offentliga rummet och byggnader som syftar till att hemlösa, fattiga eller andra oönskade inte ska synas eller uppehålla sig i det offentliga rummet.

En närliggande strömning i samhället är gentrifieringen av städerna. Gentrifiering kan enklast beskrivas som en social tvättning av bostadsområden. Det kan utgöras av en process där renoveringar av hyresrättsområden medför stora hyresökningar och omöjliggör för de ursprungliga hyresgästerna att bo kvar eller där det efter renoveringarna ställs krav på ombildning till bostadsrätter. Det kan också ske i en mer organisk process där man i en viss samhällsklass upplever att ett område har vissa värden som man vill åt, exempelvis tidigare arbetarkvarter som Söder i Stockholm eller för den delen Svartöstaden och Karlsvik i mitt eget Luleå, och där man flyttar in och successivt pressar upp bostadspriserna.

Ofta sker detta också genom medveten stadsplanering, exempelvis som det som nu sker i Hökarängen där man från allmännyttans bostadsbolag Stockholmshem har rustat upp området till sitt ursprungliga 50-talsutseende och lockat konstnärer och kulturpersonligheter att bosätta sig där för att öka attraktiviteten.

Attraktivitet är ofta det ord man använder för att motivera förändringarna. Men attraktivitet för vem och vilka grupper? För alldeles uppenbart är att förändringarna oftast sker på bekostnad av låginkomsttagare och andra ekonomiskt eller socialt utsatta grupper.

”Allt fler har hamnat i kläm då bostäder förvandlats från en rättighet till en vara på en marknad” som Kenneth Jonsgården skriver på ledarplats i NSD. Idag är bostadsbristen så akut att man t.ex. kan se annonser på Blocket där man utannonserar mer eller mindre en möblerad garderob. Eller vad sägs om 3,45 m2 där sängen tar upp nästan hela rummet för 2000 kr i månaden?

Orsakerna till denna utveckling går att finna i en och samma rörelse; rörelsen från ett offentligt rum för alla till ett rum endast för vissa och bostaden från en rättighet för alla till en rättighet för bara några. Det handlar om en kommersialisering av det offentliga rummet och en reducering av bostaden till en ren vara på en marknad.

För att få tillgång till det offentliga rummet måste du konsumera och ha köpkraft, annars är du inte välkommen. För att få tillgång till en bra bostad behöver du en god inkomst, annars står du utan.

Utvecklingen, som är global och urban, skrämmer Katrin Holmqvist-Sten, forskare vid Arkitekthögskolan i Umeå:

Tankarna går till hur man ska förebygga skadedjur i stadsmiljöer, t.ex. duvor och råttor, men där man med samma medel försöker åstadkomma en rensning av stadsrummet på icke önskvärda människor, en strävan att göra en ren stad. Arkitektur och design är politik.

Statliga företaget Jernhusen som ansvarat för att sätta in bänkarna inne på centralstationen i Umeå är klara med syftet, Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen, uttalar sig:

Det är det som är vårt främsta mål. Det ska vara trevliga, attraktiva, trygga miljöer. Det ska inte bli en plats där personer som inte ska ut och resa håller till för att ligga och sova på bänkarna till exempel. Det är därför vi ibland använder möbler som är designade på ett sätt som gör att det inte tillåts att ligga.

Någon eller några skruvade bort armstöden på bänkarna inne på centralstationen i slutet av maj i år. Gensvaret var att ta bort bänkarna helt för ”renovering”. De är inte tillbaka ännu.

Samhällsplanering, arkitektur och design är sammankopplat med politiska värderingar. Den utveckling vi ser nu där både bostaden och det offentliga rummet kommersialiseras måste bemötas med politiska lösningar.

Vad är annars nästa steg i den ”rena” staden? Vi vet alla vad som hände i 1930-talets Tyskland. Människor får aldrig likställas eller betraktas som skadedjur eller icke önskvärda, går vi ned efter den vägen så går det snabbt utför.

All samhällsplanering måste utgå från tanken om allas lika värde och ha en långsiktigt hållbar utveckling i sikte även ur ett socialt och ekologiskt perspektiv, det går inte att dölja eller sopa ojämlikhet och klyftor under mattan. Jag tar avstånd från all form av utveckling som exkluderar människor utifrån social och ekonomisk bakgrund, som använder arkitektur och design som ett sätt att avlägsna människor som ur ett marknadsperspektiv inte anses höra hemma i den miljön. För mindre än hundra år sedan kämpade vi för allmän rösträtt, en rösträtt som då var förbehållen dem med en hög inkomst eller personlig förmögenhet.

Som socialdemokrat vill jag se en generell och inkluderande bostadspolitik som utgår från principen att alla har rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad, en planering av det offentliga rummet som gör det tillgängligt för alla medborgare oavsett samhällsklass och en aktiv fördelningspolitik som bekämpar de verkliga samhällsproblemen som är de ökande sociala och ekonomiska klyftorna.

Så ställ er frågan, vem bygger vi för?

Nils Harnesk, (S)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s