Historien om North…förlåt, Nautanen

1900

12 november: Aktiebolaget Nautanens Kopparfält inregistreras med ett minimikapital på 500 000 kronor. I dagens penningvärde motsvarar det varor och tjänster för lite drygt 28 miljoner kronor eller betalning för arbetstid motsvarande 324 miljoner kronor. Huvudprodukten utgjordes av koppar men det fanns även förekomst av järnmalm i fyndigheten. Satsningen i Nautanen gjordes med svenska och till stor del även norrbottniska pengar, grosshandlare C.A. Gowenius från Piteå stod som huvudman. Teknisk och administrativ ledare var civilingenjören Henrik Wennerström.

1902

Januari: Att bryta Nautanenmalmen var betydligt mer komplicerat än att bryta järnmalmen i Malmberget och Koskullskulle. Att dra järnväg från Koskullskulle över berget Nautanen var inte möjligt så därför togs beslutet att bygga en linbana för att transportera malmen över berget. I februari började delarna anlända och i december samma år stod den nära 7 km långa linbanan klar.

Sommaren: Undersökningsarbetet (prospekteringen) forceras. Priserna på kopparmarknaden var höga världen över, full drift måste nås. Kronan skulle för sin jordägarandel erhålla en fyrtiondel av värdet på de brutna mineralerna. Det kan jämföras med dagens mineralavgift på två tusendelar varav en halv (0,5!) tusendel tillfaller staten. Nautanen gav redan nu husrum åt 180 bofasta och tillökningen gick i samma takt som förberedelsearbetena ökade.

Samhället hade, tack vare gruvan, både telegraf och telefon och posten hade lovat att etablera sig när befolkningsunderlaget blivit tillräckligt stort. Ingen arbetare anställdes utan att samtidigt få bostad, företaget ville till alla pris undvika bildandet av en kåkstad som i Malmberget där arbetare kunde få arbete men ingenstans att bo.

Framtidstron var på topp! Kanske pratade man då om någon sorts motsvarighet till Pajala-smilet? Nautanen-smilet?

1903

25 februari: Under natten pågick febril aktivitet i gruvan. Bolaget gick nu nämligen in i ett viktigt skede, anläggningarna skulle nu sättas igång i full skala. Malmkrossen hade ovanligt nog gått hela natten och det första smältförsöket skulle gå av stapeln. Även om det första smältningsförsöket gick bra blev resultatet i fortsättningen inte särskilt lyckat. Produktionen var för låg och kvaliteten för ojämn.

Företaget gick med förlust under första produktionsåret 1903 och resultatet blev inte bättre under 1904. Svårigheterna erkändes av bolagsstyrelsen men i verksamhetsberättelsen för 1904 försökte man släta över detta och man menade nu att ”de tekniska svårigheterna fullt tillfredsställande undanröjts”.

1905

10 september: Trots allt fler oroande tecken på att malmtillgångarna började avta fortsatte bolaget att utvidga och effektivisera anläggningarna för malmförädlingen. Man sökte nu också efter nya malmer samtidigt som de gamla fynden undersöktes ytterligare med fler borrningar. Bolagets konsult, ingenjör Witt, försökte i en rapport från undersökningsarbetet att motverka de illavarslande tecknen om de sinande malmtillgångarna.

I rapporten skriver han att prospekteringarna bekräftat det tidigare antagandet att malmtillgångarna går ned på stort djup och att ”det är därföre glädjande att nu faktiskt kunna bevisa detta antagandes riktighet, hvarigenom fältets värde stiger i icke ringa grad.”

1907

Bolaget hade ända sedan företaget bildats 1900 gått med förlust. Utgifterna för investeringar i anläggningarna och för undersöknings- och förberedelsearbetena hade man balanserat upp genom att år efter år skriva upp fyndighetens värde. Gruvorna och gruvägarnas optimism stod som realsäkerhet för lån till investeringar.

Det här gick så länge världsmarknadspriserna på koppar var höga. 1907 höll det inte längre och kraschen kom. Kopparpriset dalade och i november 1907 lades all verksamhet ned vid gruvorna i Nautanen. 1908 gick AB Nautanens Kopparfält i konkurs.

Det mesta om Nautanen är hämtat från Adolf Henrikssons korta skrift Ett guldland dock det är från 1968.

Framtidstro på lerfötter

På sin höjdpunkt bodde fyrahundra människor i Nautanen. Det var ett mycket levande och aktivt samhälle med tretton föreningar och ett Folkets hus. Snart fanns också avdelning 16 av Gruvarbetareförbundet, en föreläsningsförening, en nykterhetsförening och en socialdemokratisk kvinnoförening, som Kata Dahlström tog initiativ till när hon besökte Nautanen. För där fanns också fruar. Och där fanns strax även barn. Barnen gick i sina skolor och började sina liv.

Här hade arbetarrörelsen också ett av sina tidigaste fästen. 1907 gick arbetarena ut i strejk för högre löner och kortare arbetstid, något man också lyckades med och fick anledning att fira. “Förkortning af arbetstiden har ägt rum i Nautanen för maskinisterna från 84 till 56 timmar samt för järn- och metallarbetarne från 60 till 54 timmar per vecka.” rapporterar någon i MEDDELANDEN FRÅN K. KOMMERSKOLLEGII AFDELNING FÖR ARBETSSTATISTIK f ÅRG. 1908.

Framgången var däremot kortvarig. Problemet var nämligen att bolaget som de byggde sitt samhälle och sin framtid runt i sin tur byggde sin verksamhet på glädjekalkyler och överdrivna prognoser i syfte att pressa upp fyndighetens värde för att därmed kunna låna mer pengar för att hålla verksamheten igång. En verksamhet som därmed var dömd att gå under när konjunkturen på råvarumarknaden vände och med det dog även samhället och framtidstron.

Idag är Nautanens gamla gruvområde ett av Sveriges i särklass mest förorenade områden. Tungmetaller som koppar, zink, bly och kadmium har läckt ut till den omgivande naturen och vattendragen ända sedan gruvan lades ned. Mätningar av länsstyrelsen visar att de omgivande vattendragen belastats med mer än 20 ton koppar över tid, bäcken Imetjoki som finns inom gruvområdet är idag ett dött vattendrag.

Saneringar påbörjades 2011 och har finansierats av staten via Naturvårdsverket tillsammans med Gällivare kommun och Sveaskog, de har nu däremot stannat av sedan det avtalet löpt och då markägaren, statliga bolaget Sveaskog, inte vill ta på sig något långsiktigt ansvar.

Historien om Northland och ”gruvboomen”

Idag publicerade NSD en artikel med titeln Historien om Northland – en ständig jakt på finansiering. Man brukar ju säga att historien går igen. I fallet med Northland blir detta tydligt när man läser om gruväventyret i Nautanen.

För visst går historien igen i att Northland och dess kanadensiska ägare i stil med Nautanens ägare sålde optimism och överdrivna förväntningar för att locka investerare? I artikeln kan man bl.a. läsa att konsulten Dan Nilsson i ett brev varnar Bergsstaten för Northlands projekt i Pajala som han menar bygger på uppblåsta siffror bland annat vad gäller malmhalt. Detta sker i december 2007 inte ett år efter att företaget fått tillstånd för provbrytning.

I december 2010 meddelar Northland för första gången att man har löst finansieringen för gruvan. Det lugnar däremot inte investerarna. I augusti 2011 rasar aktien igen, denna gång med 50 %, det är lågkonjunktur och oro för finansieringen som är orsaken. I februari stoppas handeln med Northlands aktier på egen begäran på grund av bolagets andra nyemission, en nyemission som leder till att bolaget för andra gången deklarerar att finansieringen är löst.

Första salvan skjuts, malmpriserna hämtar sig efter en dipp ned till under 90 dollar per ton, allt verkar frid och fröjd. I januari 2013 uppdagas dock att företagsledningen mörkat en akut finansiell kris, Northland saknar ytterligare 2,5 miljarder kronor. Detta efter att redan ha gått igenom två nyemissioner och upplåning som gett närmare 10 miljarder och två gånger deklarerat att finansieringen löst sig.

Krisen i bolaget förvärras när en tredje nyemission avbryts. Bolaget beviljas sin första rekonstruktion i februari, nu har man över 5 miljarder i skulder. I mars kastas man ut från Torontobörsen. I maj misslyckas man med att rädda likviditeten med ett obligationslån, pengarna är därmed slut och produktionen stoppas.

Företaget räddas i sista minuten av ett konsortium bestående av LKAB, Folksam, Peab och Metso. Detta gör att produktionen kan återupptas och rekonstruktionen avslutas.

I september 2013 uppdagas det att Northland sänker produktionsmålet med upp till 16 %, man uppger att en anledning är en lägre järnhalt än väntat i malmen. Något som konsulten Dan Nilsson alltså varnade för redan i december 2007. I november kommer det fram att bolaget behöver ytterligare en miljard för att klara driften 2014.

Det nya året börjar inte bättre. Malmpriserna har rasat igen och produktionen går på knäna, bl.a. är det kylan som ställer till det för bolaget. Man försöker lösa sina ekonomiska problem med att ge ut obligationer, detta drar in omkring 400 miljoner kronor. Folksam är återigen en av finansiärerna.

Trots detta och trots försök att sälja sin tänkta verksamhet i finska Hannukainen så har Northlands kapitalbehov ökat från en miljard i november 2013 till 1,3 miljarder i juni 2014.

Den 1 juli meddelar bolaget att den andra produktionslinjen läggs på is och att personalstyrkan ska minskas, totalt får 63 anställda gå. Samma dag går företaget in i sin andra rekonstruktion.

Bolaget har nu efter åtta år, precis som AB Nautanens Kopparfält, inte redovisat en enda vinst. Frågan är om det som i Nautanen kommer att innebära konkurs, kvarlämnade skulder och en miljönota för samhället att betala?

Lär av historien!

Northlands problem är inte en isolerad händelse, företagets problem är en del av en misslyckad politik. En lagändring av Bildt-regeringen 1993 födde fram den politik som ensidigt har gynnat gruvnäringen framför andra näringar. Staten subventionerar gruvnäringen med infrastruktur, lägre energi- och koldioxidskatt till en kostnad motsvarande 30 miljarder kronor per år. 30 miljarder. Det är lite drygt en Norrbotniabana per år.

Men såhär drygt 20 år senare måste vi ändå våga betrakta det för vad det är. Ett misslyckande. För vad har det gett för resultat? Inget av de nya gruvföretagen är livskraftigt utan har antingen konkursat eller genomgått ett antal rekonstruktioner. Lappland Goldminers har gått i konkurs. Dannemora Minerals räddningsplan har misslyckats, ingen vill investera mer i bolaget och konkurs hotar. Nordic Mines har genomgått rekonstruktion och vacklar på kanten till konkursens bransch. Scan Mining, konkurs. Detta är bara ett litet urval av alla de nya bolagen som utgör ”gruvboomen”. I princip alla har ekonomiska problem. Northland är inte unikt.

Man säljer förväntningar som aldrig kommer att infrias. Vad som händer är att man i praktiken lurar människor. I Northlands fall lockade man 12 000 småsparare med dessa förväntningar, människor som du och jag som nu i princip sitter på aktier som är noll och intet värda.

De här företagen är äventyrare med en väldigt svag relation till eller förankring i lokalsamhället, Norrbotten eller för den delen Sverige till skillnad från etablerade företag som LKAB eller Boliden. De tar risker med våra och andras pengar och med vår livsmiljö. När Lappland Goldminers konkursade Blaikengruvan i Västerbotten vräkte man samtidigt över miljökostnaderna på samhället, kostnader som idag beräknas till minst 200 miljoner kronor.

Northland Resources, Dannemora Minerals, Nordic Mines, Lappland Goldminers…listan kan göras längre, de är alla mer eller mindre varianter på samma agerande och strukturer som gav oss Nautanen. Äventyrare som med storskaliga löften om arbetstillfällen och vinster plöjer ned lånade pengar i högriskprojekt som från början aldrig bör ha realiserats. Som lovar framtidstro men som levererar besvikelse och skulder. Som lovar guld och gröna skogar men som ger tungmetaller och förgiftad natur.

Tänk om vi någon gång faktiskt skulle lära av historien.

Nils Harnesk, (S)

Annonser

One thought on “Historien om North…förlåt, Nautanen

  1. Pingback: Var tog Framtidslandet vägen? | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s