Massakern i Marikana

I augusti 2012 sköt sydafrikansk polis ned 112 strejkande gruvarbetare. 34 dör. Det var första gången sedan apartheidtiden som svarta sydafrikaner blev mördade av tungt beväpnad kravallpolis. För de drabbade och för det sydafrikanska folket flög tankarna och känslorna direkt tillbaka till massakrerna under apartheidtiden. Sharpeville 1960. Soweto 1976. Bhisho 1992.

Det var dödandet och massakrer som dessa som fick sydafrikaner att stödja Nelson Mandela och hans frihetskamp. Idag skjuts arbetare av Sydafrikas nya regering. En ANC-regering. De skjuts för att förhindra förändring, för att försäkra sig om business as usual. Liv offras för pengar. För aktieutdelningar och personlig rikedom. Den unga demokrati som Mandela och många med honom hoppats och kämpat för upplevs som hotad.

Arbetarna valde att gå ut i strejk för löner att leva på. För rättvisa villkor. Man var missnöjda med hur det ANC-anknutna gruvfacket National Union of Mineworkers hanterat deras krav och det hade börjat cirkulera misstankar om korruption i dess ledning. Klyftan mellan vi och dom, mellan de som arbetar i gruvan och de som styr verksamheten ovan jord hade kommit till bristningsgränsen. Arbetarnas krav var en lön på 12 500 rand motsvarande ca 8000 kr, den lön de har på 4000 rand eller 2500 kr går helt enkelt inte att leva på.

Efter massakern tillsattes en kommission för att utreda händelsen och vem som bar skulden. Polisen hävdade tidigt i processen att de skjutit i självförsvar. Två år senare visar det sig att det inte finns grund för detta. E-post och brev mellan gruvföretaget Lonmins ledning och regeringsmedlemmar visar på en intensiv dialog i vilken Lonmin pressar regeringen att genomföra åtgärder mot de strejkande arbetarna. Bevis inlämnade till kommissionen visar att företagsrepresentanter träffade polisen två dagar innan massakern för att diskutera hur strejken skulle brytas.

Företaget hade under hela strejken intensiva och djupa kontakter inte bara med polis och rättsväsende utan ända in i regeringskansliet. Tre dagar före massakern skrev Lonmins försäljningschef, Albert Jamieson, till ministern för mineralresurser, Susan Shabangu, och bad henne agera mer kraftfullt och att sätta in ”the full might of the state to bear on the situation”.

I brevet passade Jamieson på att påminna ministern om gruvnäringens och i synnerhet Lonmins betydelse för Sydafrikas ekonomi och det tryck som branschen är utsatt för:

“I have spoken to the CEOs of Implats and Anglo [two other platinum mines] and we are all concerned about the prognosis for [platinum] miners in the [North West] province and the consequences for the industry, province and the country if the various organs of the states are unable to bring these repeat situations under control.”

”Jag har talat med vd:arna för Implat och Anglo (två andra platinagruvor) och vi är alla oroliga över prognosen för gruvarbetarna i North West province och konsekvenserna för industrin, provinsen och landet om de statliga organen inte lyckas få dessa upprepade situationer under kontroll.”

Visserligen utgör gruvnäringen en stor och viktig del av Sydafrikas ekonomi men i korrespondensen med ansvarig minister får Jamiesons och därmed Lonmins ord formen av förtäckta hot.

Central i Lonmins kontakter med regeringen var Cyril Ramaphosa, en ANC-anhängare sedan länge och vid tiden för massakrerna dessutom en icke-verkställande direktör i Lonmin. Lonmin kunde via Ramaphosa nå ett betydligt större inflytande än vad som annars hade varit möjligt. Ramaphosa har idag lämnat Lonmins styrelse men är idag vice ordförande i ANC.

Två dagar efter att företaget kontaktat regeringen hade antalet poliser tredubblats vid gruvan. Fyratusen patroner skarp ammunition och taggtråd levererades och ambulanser placerades oroväckande ut bakom polisens linjer. Journalisterna på plats kunde höra polischefen för North West province, Zukiswa Mbombo, deklarera:

”Idag är d-dagen: vi avslutar det här ärendet.”

I skymningen hade 34 arbetare dödats och 78 sårats i den blodigaste massakern på strejkande arbetare sedan apartheidtiden.

Palme höll sitt tal om solidaritet utan gränser för snart 50 år sedan. Med massakern i Marikana är det uppenbart behovet av en internationell solidaritet är i än större behov idag. Att en sådan massaker är möjlig i ett land som Sydafrika med sin historia av ras- och ekonomiskt förtryck är skrämmande. Det visar däremot tydligt hur reformer och lagändringar har minskat statens inflytande över exploateringar, hur det har skapat en nära och korruptionsliknande relation mellan näring och politik och hur detta går ut över arbetsrätt, fördelning och jämlikhet. Apartheid må vara avskaffat och en multikulturell demokrati införd men det ekonomiska förtrycket består.

Offrens familjer får vänta på sin rättvisa, om de överhuvudtaget kommer att få den. I maj meddelade president Jacob Zuma nämligen att kommissionen som ska utreda massakern kommer att få ett förkortat mandat. Detta begränsar möjligheten att höra både Lonmins och även regeringens representanter.

Enligt Rehad Desai, som gjort dokumentären Massakern i Marikana, var det ett kännetecken för apartheid att systematiskt dölja mord och massakrer och att osynliggöra politikernas ansvar i dåden. Han menar att detta inte inte hör hemma Mandelas och ANC:s demokrati.

Jag kan verkligen rekommendera att se dokumentären, den finns att se på SVT Play i 21 dagar till.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s