Palestina, Israel och naturresurserna

År 2000 hittade företaget British Gas gasfyndigheter utanför Gazas kust uppskattade till ett värde av 4 miljarder dollar. British Gas och den palestinska investeringsfonden investerade tillsammans i fyndigheten. Den palestinska investeringsfonden bildades av den palestinska myndigheten för att stärka den ekonomiska utvecklingen och skapa så stor avkastning som möjligt till nytta för det palestinska folket. Sen fyndet år 2000 har mer gas hittats. En rapport från Världsbanken visar vidare att det i av Israel ockuperade områden på Västbanken finns naturresurser motsvarande 3 miljarder dollar i intäkter, årligen. Intäkter som rätteligen tillhör det palestinska folket och dess myndighet.

Israels ockupation och bosättningspolitik och våldet i Gaza handlar dels om säkerhetspolitik men också till stora delar om att Israel försöker trygga tillgångar till naturresurser som mark, vatten och mineraler men drivs, åtminstone när det gäller Gaza, av Israels förestående energikris. Enligt bedömare går landet mot en brist på naturgas redan från 2015 om inte tillgången kan säkras på något vis. I en läckt rapport från två forskare vid israeliska Vatten- och Energidepartementet anser man att Israels gaspolicy bygger på en underskattning av den framtida efterfrågan och en överskattning av den inhemska produktionen. Mot bakgrund av detta och problem att komma igång med utvinningen av bl.a. Leviathanfältet beroende på högt gastryck har gasfyndigheterna utanför Gaza alltmer blivit en nöd- och övergångslösning för Israel till dess att full produktion nåtts i landets egna fält.

För Israel står däremot Hamas, den palestinska myndigheten och utsikterna för en stark självständig palestinsk stat i vägen för fortsatt exploatering. Efter att Hamas blev valda av Gazas befolkning 2006 deklarerade de att alla överenskommelser Israel hade med den palestinska myndigheten nu var upplösta och att det var Hamas och befolkningen i Gaza som nu ägde gasfyndigheterna och därmed var förhandlingspart om eventuell utvinning. Den politiska splittringen på palestinska sidan har försvårat ett redan problematiskt förhandlingsklimat där misstron är stor mellan parterna.

Förhandlingar om utvinningen av Gazafälten har konsekvent uteslutit Hamas och i vissa fall även den palestinska myndigheten. Israel utesluter all förhandling med Hamas då man anser att alla eventuella palestinska intäkter från gasfyndigheterna och andra naturresurser bara skulle finansiera terrorism mot den Israeliska staten. I en artikel i The Guardian citeras en forskare från University of California som anser att Israels blockad av Gaza syftar till att förhindra det palestinska folket att utvinna sina egna naturresurser och på sikt införliva dem i de intilliggande israeliska gasfälten.

Han menar att det är en del i en större Israelisk strategi för att:

”…separera palestinierna från sitt land och sina naturresurser för att kunna exploatera dem och, som en konsekvens, blockera Palestina från en självständig ekonomisk utveckling. Trots alla formella avtal om det motsatta fortsätter Israel att administrera alla naturresurser som nominellt är under den palestinska myndighetens jurisdiktion, från mark och vatten till marina och fossila resurser.”

Det är mot den bakgrunden som vi ska se Israels pågående militära våld i Gaza. Man anser att det är omöjligt att hitta en politisk lösning som inkluderar Hamas och det enda alternativet är ett eliminera dem. Det här är inte första gången som Israel försöker, 2007 inleddes Operation Cast Lead som syftade till att ”rycka upp Hamas med rötterna (uproot)”. Insatsen föregicks av en debatt bl.a. ledd av nuvarande försvarsministern Moshe Ya’alon där man uppgav att Israel inte kunde stå bakom en uppgörelse där den palestinska myndigheten fick ta del av intäkterna från en försäljning av palestinsk gas till Israel då det per definition skulle innefatta Hamas. Man menade vidare att intäkterna knappast skulle komma det utsatta palestinska folket till del utan finansiera terrorism riktad mot den israeliska staten och enda sättet att kunna gå vidare prospektering och utvinning av den palestinska gasen var genom att eliminera Hamas.

Det militära våldet lyckades inte med att slå ut Hamas, däremot ledde konflikten till att 1 387 palestinier och 9 israeler miste livet, merparten civila.

Israels agerande i konflikten visar att man inte bara är oroade över Hamas utan även för det ökade palestinska inflytande som en utvinning av gasen i palestinsk regi skulle medföra. I efterdyningarna av Operation Cast Lead uppdagade den israeliska människorättsorganisationen Public Committe Against Torture in Israel (Pcati) dessutom att den israeliska armén infört en mer aggressiv taktik utgående ifrån två principer; dels en nolltolerans mot egna förluster som inneburit en allt mer urskillningslös användning av eldkraft i tättbefolkade områden och dels en uppmuntran att angripa civil infrastruktur för att skapa ett utbrett lidande hos lokalbefolkningen i syfte att undergräva stödet till Hamas. Den här nya taktiken bekräftades av FN:s egna undersökningar i Gaza som drog slutsatsen att israeliska arméns överdrivna våld baserade sig på medveten policy och den riktades mot vad man kallade ”stödjande infrastruktur” vilket innebar att man i hög grad angrep civilbefolkningen.

Denna taktik används av israeliska armén även i 2014 års försök att eliminera Hamas och det är därför vi ser de hemska bilderna på bombade skolor, bostadsområden och lidande civila. Det är en medveten strategi sanktionerad av den israeliska regeringen som inte bryr sig om omvärldens fördömanden.

Israel-Palestina-konflikten handlar inte enbart om kampen om naturresurser men det är en aspekt som alltför lite blir belyst i rapporteringen trots att den fått ett alltmer centralt fokus i konflikten i takt med Israels begynnande energikris. Visst finns de emotionella argumenten för konflikten, de religiösa och historiska men Israel-Palestina-konflikten är i grunden en politisk konflikt som alltså kan lösas. Den kan dock inte lösas av varken den israeliska regeringen eller Hamas, särskilt inte då retoriken blivit allt mer extrem på bägge sidor, bl.a. uttalade sig vice talmannen i knesset, Moshe Feiglin, på detta sätt på Facebook i ett öppet brev till premiärminister Netanyahu:

Hela Gazaremsan ska erövras och alla stridande och deras anhängare ska utrotas. För att undkomma attackerna ska civila palestinier ges möjligheten att flytta till tältläger i Sinai, och därefter erbjudas ekonomiskt stöd för att kunna utvandra till andra länder. De som inte vill utvandra ska tvingas att erkänna staten Israel, och följa israelisk lag.

I en artikel i Aftonbladet skriver Magnus Eriksson från FOI att det krävs ett brett politiskt engagemang från staterna i regionen och framför allt stormakten USA som har stora intressen i regionen, däribland i gasfyndigheterna, för att lösa konflikten. Så länge det internationella samfundet står lamslaget eller tror att parterna ska lösa konflikten på egen hand utan påtryckningar kommer Israel att fortsätta enligt principen om den starkes rätt och det urskillningslösa våldet och förtrycket av det palestinska folket att fortsätta.

För mig som socialdemokrat är det en självklarhet att ta avstånd från all form av imperialism, kolonialism och förtryck. Israel är den enskilt starkare parten i konflikten och är också den som driver på aggressionen och har därför ett större ansvar i att avbryta stridigheterna. Striderna måste upphöra och det internationella samfundet måste ta ansvar för att en lösning på konflikten kommer till stånd innan den israeliska statens övergrepp leder till än större brott mot den internationella humanitära rätten.

Nils Harnesk, (S)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s