Var tog Framtidslandet vägen?

Vad är Framtidslandet? Sverker Sörlin beskriver Framtidslandet i sin avhandling med titeln Framtidslandet – debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet som en projektionsyta för visioner och förhoppningar. Norrland var de ”slumrande millionernas” land där industrialiseringen och de till synes oändliga naturresurserna skulle säkra ”Sveriges plats i solen”. Rikedomar skulle ösas ur landsändan och skapa välfärdslandet och föra fram Sverige som modelland för hur framtiden skulle se ut.

Det lyckades också. Naturresurserna i Norrland  användes för att skapa det moderna Sverige, välfärdslandet som utmålades som rationellt, rättvist, omhändertagande och rikt. Välståndet som byggde välfärden kom från utvinningen av naturresurserna i vår landsända. Konsekvenserna för livsmiljön skedde i utbyte mot det gemensamma välfärdssamhället, det fanns ett socialt kontrakt som inte existerar idag.

Industrialiseringens genombrott och exploateringarna i Norrland mellan 1870-1920 var däremot inget som var på förhand givet. Norrlandsfrågan blåste upp parallellt med baggböleriet dvs. den process där skogsbolagen lurade till sig stora delar av skogsmarken i Norrland. Norrlandsfrågan utvecklades till en debatt om hur exploateringarna skulle ske, på vilka villkor och om äganderätten till naturresurserna.

På ett djupare plan handlade debatten om de samhällsförändringar som industrialiseringen innebar i form av nya bosättningsmönster, livsformer, kommunikationer och mentalitet och inte minst om konsekvenserna för människor och natur. Konsekvenserna för den gemensamma livsmiljön. Hela samhällsutvecklingen ställdes på sin spets och man ställde sig frågan vilken framtid som egentligen var den mest önskvärda. Frågan var komplex och passade inte in i dåtidens allt mer fixerade ideologiska och partipolitiska landskap.

Debatten om Framtidslandet och Norrlandsfrågan under tidigt 1900-tal har klara paralleller till dagens debatt om det alltmer uppenbara behovet av en klimatomställning och en anpassning av vår ekonomi och resurshushållning till vår planets gränser. En debatt som ställs i relation till de som tror att business as usual, dvs. en fortsättning av den tillväxtekonomi som dominerat den ekonomiska politiken det senaste seklet och längre, är möjlig. Sörlin menar att den ”gröna ideologin” har klara beröringspunkter med den kritiska opinion som blåste upp kring Norrlandsfrågan men inget parti kom att göra frågan till sin på grund av den framgångsrika uppbyggnaden av välfärdssamhället. Inte förrän det tillväxtbaserade välfärdssamhällets baksida blev allt mer påtaglig med ökande miljöförstöring, artutrotning och övertaxering av ekosystem under senare hälften av 1900-talet landade frågan i de etablerade partierna.

Bild som illustrerar de planetära gränserna och att vi idag överskrider tre av dem och där klimatförändringarna endast utgör en av de negativa effekterna.

Inom socialdemokratin spelade miljöfrågorna en allt viktigare roll från mitten av 1960-talet och framåt. 1972 stod Sverige med socialdemokratin i spetsen värd för FN:s första stora miljökonferens som syftade till att dra upp riktlinjerna för en internationell miljöpolitik. I ett tal i Nyköping 1985 konstaterade Palme att:

”Miljöfrågorna är tillsammans med fredsfrågan och kampen mot arbetslösheten den viktigaste politiska framtidsfrågan just nu. […] Kampen mot den globala miljöförstöringen är en central uppgift. Vi måste skydda ozonskiktet runt vår jord. Vi måste hejda nedsmutsningen av världshaven. Vi måste stoppa skövlingen av urskogarna och hejda ökenutbredningen. Och vi måste få internationell uppslutning i ansträngningarna att minska luftföroreningarna.”

Mot den bakgrunden och den debatt jag har fört om gruvnäringens villkor i Sverige var det därför väldigt intressant och viktigt för mig att få följa med på Naturskyddsföreningens resa i Norrbotten med titeln Väg utan framtid eller Levande natur och näringar?. Jag gjorde det som en del av min personvalskampanj för att skapa mig en än bättre bild av vad exploateringarna av länets naturresurser faktiskt får för konsekvenser för vår livsmiljö.

Resan gick först till skogsområdet vid Melakträskliden där statliga Sveaskog avverkat en del av de 20 000 hektar nedklassad naturvårdsskog som man tvingats till avverkning på grund av att regeringen höjt produktionskraven. Tidigare styrelseordföranden Gunnar Olofsson ansåg att det fanns för lite produktionsskog kvar och ville därför sänka produktionsmängden för att rädda skyddsvärd skog, men nu har man alltså tvingats att avverka stora arealer av den kvarvarande gammelskogen i Norrbotten. Avverkningen i Melakträskliden skedde på en brant bergssluttning, i ett svårtillgängligt område som tidigare ansågs som olönsamt att avverka. Melakträskliden visar att det i Framtidslandet inte längre finns de till synes oändliga naturresurserna utan att vi börjar skrapa på vår kistbotten efter de sista slantarna.

Därefter besökte vi Laver och Messaure som bägge två var några av modernitetens utposter när samhällena uppfördes men som övergavs inom mindre än en generation. I Laver byggde Boliden 1936 ett hypermodernt samhälle med fjärrvärme, vattentoaletter, simhall, Folkets hus och till och med solarium. Sjunkande kopparpriser blev undergången för gruvan och samhället 1947. Låggradig malm och ett ensidigt beroende av en näring gjorde samhället sårbart för konjunkturförändringar. Messaure å sin sida var platsen där Vattenfall byggde sitt största provisoriska samhälle i samband med vattenkraftutbyggnaden. Samhället var modernt och hade en omfattande service med kyrka, sjukstuga, lekskola, skola, bibliotek, tvätteri och två affärer. Mellan 2000 och 3000 invånare bodde i Messaure som mest mellan 1956 och 1980. Vattenfalls samhällen vid Messaure, Harsprånget, Vietas och andra platser var provisoriska, tillfälliga och var aldrig avsedda att bli permanenta.

Att det finns drömmar i Jokkmokk till en tid då kommunens befolkning var uppblåst av tillfällig arbetskraft i provisoriska samhällen är svårt att förstå. Än svårare blir det att förstå att man är villig att satsa på drömmen om ett Jokkmokk Mining District när man har erfarenheterna av Vattenfall där sysselsättningen och befolkningen sjönk efter att vattenkraften var utbyggd. Vattenfall gick från att vara bygdens största arbetsgivare till att idag få se sig slagen av renskötseln på grund av effektiviseringar och automatiseringar.

Än svårare att förstå blir det med tanke på att forskning från Stiftelsen för strategisk forskning visar att sannolikheten att gruv- och bergarbetare blir av med jobbet inom en 20-årsperiod är mer än 70 procent. Tre av fyra jobb rationaliseras bort eller kommer aldrig att skapas. Lägg till det att bolaget Beowulf räknat med inpendlande arbetskraft som bor i husvagnar vid gruvan och att det idag finns distansöverbryggande teknik som gör att gruvarbetare kan sitta mer än 100 mil från gruvområdet så kan man verkligen ifrågasätta en ensidig satsning från samhällets sida på denna näring.

Desto lättare är det att förstå att det finns en strävan i kommunen efter något som kan rädda bygden och samhället. Något som kan stoppa eller åtminstone bromsa avfolkningen eller till och med leda till inflyttning och ökande befolkning. Tyvärr tror jag att besvikelsen blir stor om man sätter det hoppet till Beowulf Mining.

Vi besökte även Nautanen och passerade Harsprånget, också de en gång moderna samhällen uppbyggda kring exploateringen av en naturresurs för att sedan överges. Dessa samhällen är bara några av en rad exempel där gruvdriften på Nasafjäll som gav upphov till samhällen vid själva gruvan i Nasa och smältverket i Silbojokk kanske utgör det allra första. Exploateringen av silverfyndigheten på Nasafjäll utgjorde en inledande trevare för exploateringen av länets naturresurser i industriell skala, det var också det första att överges. Vattnet är fortfarande otjänligt vid Nasa, efter 400 år.

Vi fick också lära oss mer om turismens och framför allt ekoturismens förutsättningar för utveckling i Jokkmokk och länet i stort. Man upplever att man saknar förståelse och möts av okunskap från politikens sida för hur man ska fokusera insatserna och att man inte riktigt ser möjligheterna i näringen. Det som efterfrågades mest var tydliga spelregler, ett ramverk för hur man vill att turismen ska utvecklas och att det behöver regleras på ett tydligare sätt hur markerna ska nyttjas och av vem. Idag bromsas investeringar i besöksnäringen på grund av att man inte vet när ett markområde kommer att exploateras, det finns en osäkerhet i att skogsområdet du tar turister till plötsligt är kalavverkat eller påverkat av annan markanvändning. Man efterfrågar även satsningar på infrastruktur, något så enkelt som bättre bussanslutningar från flygplatserna.

På Tillväxtverkets hemsida kan under Fakta om svensk turism 2013 läsa att:

”Turismens exportvärde uppgick till 105,7 miljarder kronor under 2013 och var därmed högre än till exempel summan av livsmedelsexporten (53,4 mdkr) och järn- och stålexporten (46,9 mdkr). Medan Sveriges totala export ökat med 57 procent sedan år 2000 har turismens exportvärde under motsvarande period ökat med 160 procent. Under 2013 var medeltalet sysselsatta med turism 173 000, en ökning med 32 procent sedan 2000. Sveriges totala sysselsättning har under motsvarande period ökat med nio procent. Samtidigt som sysselsättningen inom många traditionella basnäringar i Sverige har minskat har turismen bidragit till fler arbetstillfällen i många olika tjänstebranscher.”

Besöksnäringen är en egen självständig bransch som idag har ett större ekonomiskt värde än järn- och stålexporten. Såväl exportvärdet som sysselsättningsantalet är högre än i råvaruindustrin, arbetena skapas lokalt och den mångfald av företag som finns skapar en större motståndskraft mot konjunktursvängningar. Likväl så ser vi inte samma politiska ansträngningar i främjandet av denna nya basindustri som av de traditionella basnäringarna, besöksnäringen får exempelvis inte 30 miljarder i statliga subventioner som gruvnäringen får årligen. 30 miljarder motsvarar en Norrbotniabana per år och väldigt mycket kollektivtrafik.

I en undersökning riktad till turister som besökt Jokkmokk ställde man frågan varför de valt just Jokkmokk som destination. De två viktigaste anledningarna var naturen och den samiska kulturen. Det är sökandet efter upplevelsen av Europas sista vildmark och mötet med Europas enda urfolk och deras kultur som för människor till Jokkmokk, inte gruvhål och kalhyggen. Naturen och vildmarken och det samiska folket och dess kultur är det som ur ett ekonomiskt perspektiv både utgör kapitalet och varumärket för Jokkmokk. Det är i dessa två saker som tillresevärdet ligger, det som är det unika med platsen.

Resan i ruinerna av Framtidslandet avslutades med en politikerutfrågning i resterna av gruvan och samhället Nautanen i Gällivare kommun. På sin höjdpunkt bodde fyrahundra människor i Nautanen. Det var ett mycket levande och aktivt samhälle med tretton föreningar och ett Folkets hus. Snart fanns också avdelning 16 av Gruvarbetareförbundet, en föreläsningsförening, en nykterhetsförening och en socialdemokratisk kvinnoförening, som Kata Dahlström tog initiativ till när hon besökte Nautanen. För där fanns också fruar. Och där fanns strax även barn. Barnen gick i sina skolor och började sina liv. Här hade arbetarrörelsen ett av sina tidigaste fästen.

Framgången var däremot kortvarig. Problemet var nämligen att bolaget som de byggde sitt samhälle och sin framtid runt i sin tur byggde sin verksamhet på glädjekalkyler och överdrivna prognoser i syfte att pressa upp fyndighetens värde för att därmed kunna låna mer pengar och få in fler investeringar för att hålla verksamheten igång.

Idag är Nautanens gamla gruvområde ett av Sveriges i särklass mest förorenade områden. Tungmetaller som koppar, zink, bly och kadmium har läckt ut till den omgivande naturen och vattendragen ända sedan gruvan lades ned. Mätningar av länsstyrelsen visar att de omgivande vattendragen belastats med mer än 20 ton koppar över tid, bäcken Imetjoki som finns inom gruvområdet är idag ett dött vattendrag.

Nautanen var därför en perfekt miljö att samtala om länets framtid och att få höra några av partiernas toppkandidater till riksdagen om deras syn på den regionala utvecklingen. Närvarade gjorde Jens Sundström, folkpartiet, Stefan Tornberg, centerpartiet, Fredrik Lundh Sammeli, socialdemokraterna, Anna Höwenmark, vänsterpartiet, Annika Eriksson, miljöpartiet, Anders Pettersson, kristdemokraterna och Stefan Mikaelsson från Sametinget.

Debatten blev bra tyckte jag och förde fram hållbarhetsperspektivet på ett bra och tydligt sätt. Illustrerande var att vi när resan genomfördes nyligen hade passerat Earth Overshoot Day, den dag på året då mänskligheten förbrukat jordens ”budget” för året, dvs. den mängd naturresurser som jordens ekosystem klarar av att producera under ett år. På 8 månader har mänskligheten alltså förbrukat det överskott som jorden klarar av att producera och årets sista månader kommer att tära på vår gemensamma resursbas och framtida generationers möjligheter till ett gott liv.

Resan var för mig extremt givande och det enda jag önskar är att fler politiker skulle vakna upp för att det Framtidsland som för ett drygt sekel sedan sågs om ett område med enorma vidder orörd vildmark och oändliga resurser inte längre finns. Skogsbruket, gruvnäringen och vattenkraftutbyggnaden med all medföljande infrastruktur har på ett genomgripande och ofta oåterkalleligt sätt förändrat vår livsmiljö. Idag mer än någonsin behöver debatten om en långsiktigt hållbar utveckling, regionalt som nationellt, väckas på allvar men för att kunna göra det så måste vi beslutsfattare inte bara vara medvetna om utan också se de konsekvenser som utvinningen av våra gemensamma naturresurser leder till.

Jag tackar Naturskyddsföreningen i Norrbotten för att jag fick inbjudan och möjligheten att följa med på resan och jag hoppas att de kan genomföra den med fler politiker än mig.

Nils Harnesk, (S).

Annonser

5 thoughts on “Var tog Framtidslandet vägen?

  1. Än en gång briljerar du med en fantastiskt klarsynt sammanställning av situationen i vårt samhälle. Tack för att du står där på barrikaderna och kämpar för ett bättre samhälle!
    / Matti i Jokkmokk

  2. Pingback: Inbjudan till Inspirationshelg | Naturskyddsföreningen i Norrbottens länNaturskyddsföreningen i Norrbottens län

  3. Pingback: Inspirationsresan visar kontraster | Naturskyddsföreningen i Norrbottens länNaturskyddsföreningen i Norrbottens län

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s