”En stad utan historia – en stad utan framtid”

Det uttrycket myntades av lulekonstnären Mats Risberg när striden gick som hårdast om rivningarna i Luleå stad. Året var 1979 och kulmen på flera års debatt och opinion om kommunens rivningar. Debatten var tidvis hård. Kommunalrådet Aron Marklund, som på husväggar och i debatten växelvis kallades för Aron Husmördaren och Grävskope-Aron, möttes av en bred rörelse för bevarande, ung som gammal engagerade sig för att rädda Luleås byggda historia.

Debatten gick hård och kommunalrådet Aron Marklund, som även var byggnadsnämndens ordförande, fick klä skott för rivningarna. Bilden hämtad från Norrbottens-Kurirens arkiv.

Debatten gick hård och kommunalrådet Aron Marklund, som även var byggnadsnämndens ordförande, fick klä skott för rivningarna. Bilden hämtad från Norrbottens-Kurirens arkiv.

Opinionen gav resultat, men först efter att stora delar av Luleås äldsta bebyggelse var riven. Ett fåtal områden klarade sig mer eller mindre intakta och enskilda byggnader i centrala staden. Detta skedde utan att det fanns framtida visioner om markanvändningen. Resultatet blev att Luleå hade gott om parkeringsytor egentligen ända in på 80-talet.

Genomförda och beslutade rivningar 1979. Kartan hämtad från Norrbottens-Kuriren och rivningsdebatten samma år. Med finns även bebyggelse i fara, där finns även Röcknerska huset, inringat med rött på bilden.

Genomförda och beslutade rivningar 1979. Kartan hämtad från Norrbottens-Kuriren och rivningsdebatten samma år. Med finns även bebyggelse i fara, bl.a. är Röcknerska huset hotat, inringat med rött på bilden.

Det är mot bakgrund av denna historia som rivningshotet mot Röcknerska huset på Norra Strandgatan måste ses. I fastighetsägarens förundersökning av huset konstaterar man att ”byggnaden har passerat sin tekniska livslängd” ett uttryck som med lätthet går att översätta till 1970-talsbegreppet ”rivningsmogen”. Detta säger man om en timring med rötskador som främst finns på de nedre två syllvarven. Rötskador är inte ovanliga utan den vanligaste typen av skador på äldre timmerhus, vilket också är ganska lätt att åtgärda. Inte skäl för rivning med andra ord.

Talande bild från 1970-talets Luleå. Bilden hämtad från Norrbottens-Kurirens arkiv.

Talande bild från 1970-talets Luleå. Bilden hämtad från Norrbottens-Kurirens arkiv.

Rivningshotet som hänger över Röcknerska huset rimmar illa med Luleå kommuns nya översiktsplan där man bl.a. kan läsa följande:

Arkitekturen kopplar samman historia med framtid och i det vackra ryms också det annorlunda. Vi har flera tydliga landmärken som bekräftar vår starka personlighet. Ett fortsatt arbete med att bevara, vårda och utveckla våra natur- och kulturmiljöer och sevärdheter är viktigt för vår lokala identitet, för kommande generationer och för utvecklingen av besöksnäringen.

När byggnader med en lång historia rivs förstör vi samtidigt kopplingen till historien, till platsens identitet och personlighet, det unika med Luleå. Kranen i Södra Hamn ansågs tidigare vara något fult, nedgånget och något som hindrade utvecklingen i staden. Idag är kranen ett landmärke och kännetecken för Luleå och otänkbart att riva och ett omistligt bevis på Luleås historia som hamn- och industristad. Röcknerska huset har också det en väldokumenterad och rik historia som visar stadens tidiga hantverks-, företags- och industriutveckling. River man byggnaden finns bara arkivhandlingarna kvar.

Bevarande står inte i motsats till utveckling. De går hand i hand. Bergströmska gården med dess kreativa mötesplats här i Luleå är ett exempel, satsningen på en konstgjord is i S:ta Karins kyrkoruin mitt i det medeltida Visby ett annat. Ja, hela Visby skildrar hur historia, tydliga landmärken och lokal identitet är en styrka, en tillgång i utvecklingen av det nya. Vad vore Visby utan ringmuren, sina ruiner och kulturhistoriska byggnader?

Ett resultat av debatten 1979 blev att Luleå kommun upprättade en bevarandeplan som utgick ifrån en total inventering av den äldre bebyggelsen i staden. Tyvärr stannade det vid detta. Bevarandeplanen blev en hyllvärmare enligt byggnadsnämndens ordförande Kaj Hedstig i en intervju med Nordnytt i våras.

Hälften av alla de byggnaderna som fanns med i bevarandeplanen 1979 har rivits sen dess och kommunen har fortfarande ingen bevarandeplan trots ett beslut om detta i fullmäktige från 2008.

Vi måste också fråga oss vad vi får för de värden vi förlorar. För vi vet exakt vilka värden som går förlorade men sällan vad vi får istället. Vi uppskattar nog alla innehållet i huset som ersatte Fritz Olsson men estetiskt sett så är byggnaden bland det fulaste jag har sett. Varför utlystes inte en arktitekttävling som hade kunnat ersätta det landmärke och profilhus som Fritz Olsson-huset trots allt var med ett nytt landmärke? Något som hade kunnat komplettera Kulturens hus och Ebenesers mer utmanande arkitektur? Det vi fick istället var ytterligare en grå låda, på bästa och mest attraktiva marken i Luleå. Visst ska vi kunna riva, men då måste vi också kunna ställa krav på det som ersätter det gamla.

Jag instämmer med Kaj Hedstig i intervjun med Nordnytt, Luleå kommun behöver bebyggelseantikvarisk kompetens på stadsbyggnadskontoret och en bevarandeplan. Under tiden får vi nöja oss med namnlistor och folkopinion för att skapa medvetenhet om de allt färre kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna i Luleå.

Skriv under du med och bidra till att bevara Röcknerska huset.

//Nils Harnesk

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s