Gruvlobbyn når nya bottennivåer

Att Luleå Tekniska Universitet (LTU) och gruvnäringen har en allt djupare och närmare relation är uppenbart. Tyvärr blir det pinsamt uppenbart ibland. I augusti förra året skrev Magnus Ericsson och Olle Östensson en artikel som syftade till att skrämma beslutsfattare att avskriva tanken på en höjd mineralavgift. Jag bemötte deras felaktiga och missvisande argumentation i en replik på DN Debatt men fick inte av utrymmesmässiga skäl med den bit där jag lyfte fram det faktum att bägge herrarna satt, och fortfarande sitter, på dubbla stolar.

I artikeln titulerade sig Ericsson som adjungerad professor i mineralekonomi vid LTU och Östensson som oberoende rådgivare till regeringar i gruvfrågor. Vilket är helt sant, det är bara inte hela sanningen.

Man ville förmedla intrycket av att det rörde sig om två sakliga och oroade experter, en fristående forskare och en erfaren rådgivare, som nu försökte mana våra folkvalda politiker till rim och reson och inse att det vore katastrof att ens tänka på att höja mineralavgiften, samhällets försäljningspris på en ändlig råvara, från världens lägsta nivå. Vad de inte skrev ut var deras kopplingar till och uppdrag i Raw Materials Group, ett konsult- och lobbyföretag med fokus på rådgivning till gruvföretag, deras underleverantörer, regeringar och internationella organisationer.

I beskrivningen av företaget kan man bl.a. läsa att ”man på deras kunders begäran utför marknads- och industriundersökningar, förbereder regional undersökningsverksamhet (prospektering) och skriver rapporter, övervakar och analyserar produktion, ägande, sammanslagningar och uppköp, tar fram begrepps- och förstudier”. Det var bl.a. Raw Materials Group som låg bakom de överdrivna och överoptimistiska prognoserna för fortsatt rekordhöga järnmalmspriser som låg till grund för det som nu är Sveriges största konkurs genom tiderna, Northland.

Ericsson är en av grundarna till företaget Raw Materials Group, är dess vd och sitter i styrelsen som senior advisor. Östensson anges som senior advisor i bolaget. I bolaget anges även förre VD:n i Northland, Karl-Axel Waplan, ha haft en styrelsepost. Den senare kopplingen lyftes fram i Uppdrag Granskning och deras granskning av Northlands konkurs. Går man igenom listan för Raw Materials Group styrelse ser man vilka intima kopplingar som detta företag bidrar till att bygga upp mellan industri och universitet, där finns representanter från Boliden, Outokumpu, Handelshögskolan, KTH, Namibian Resources, Northland, Stockholms universitet…

För några dagar sedan publicerade ytterligare två professorer vid LTU ett nytt lågvattenmärke för den incestuösa relation som nu börjar finnas mellan universitetets allt starkare gruvsida och gruvindustrin. Den här gången var det professorerna Pär Weihed och Björn Öhlander som gav sig ut i NSD och anklagade Länsstyrelsen i Norrbotten för att vara genomgående negativt inställd till gruvindustrin. I artikeln underkände man inte bara länsstyrelsens myndighetsutövning utan man passade på att degradera andra riksintressen som myndigheten måste ta hänsyn till i sin handläggning till särintressen, man anklagade enskilda tjänstemän på länsstyrelsen för jäv och ifrågasatte myndighetens kompetens.

Vad var det som fick Weihed och Öhlander att känna sig så oerhört kränkta å gruvnäringens vägnar? Man får ju intrycket av att något är allvarligt fel. Professorerna skriver indignerat att

det är svårt att förstå att den myndighet som har ansvar för regional utveckling konsekvent säger nej till gruvetableringar”.

Men gör Länsstyrelsen i Norrbotten verkligen det? I en replik med titeln Okunnigt av professorerna svarar länsrådet Johan Antti att länsstyrelsen under de senaste 10 åren har prövat 20 ansökningar om bearbetningskoncessioner (ansökan om att få bedriva gruvdrift) och varit positiva till det i 17 av dem. I 17 av 20 fall har alltså länsstyrelsen i Norrbotten agerat till fördel för gruvnäringen, andra riksintressen som de för natur, renskötsel, kulturmiljö och fritid har fått stryka på foten gång på gång framför kortsiktiga vinstintressen.

I tre fall av 20 de senaste 10 åren har länsstyrelsen beslutat att gruvnäringen får träda tillbaka och avstyrkt beviljandet av gruvverksamhet och alltså skickat det vidare till regeringen för avgörande. Det är inte, tycker jag, en gruvfientlig inställning. Men för att man ska kunna säga ja måste man också kunna säga nej ibland och Johan Antti uttrycker länsstyrelsens ståndpunkt på ett väldigt bra sätt:

Avslutningsvis vill jag betona att det faktum att vi alla strävar efter en hållbar utveckling av länets gruvnäring inte innebär att det är fritt fram för gruvor till vilket pris som helst. Det innebär också att några gruvinitiativ måste ge vika för andra markanvändningsintressen. Annars blir visionen om en hållbar gruvnäring bara tomma ord.

Det kan inte vara så att det ska vara fritt fram för gruvor till vilket pris som helst.

Det är dessutom väldigt intressant att just Pär Weihed väljer att anklaga enskilda tjänstemän på länsstyrelsen för jäv och att sitta på dubbla stolar. Weihed sitter nämligen själv på dubbla stolar. Han sitter sedan ett antal år tillbaka i styrelsen för gruvföretaget Botnia Exploration AB, företaget har som primär affärsidé att utveckla malmfyndigheter. Prospektering är därför huvudfokus för företagets verksamhet samt att lotsa projekt fram till bearbetningskoncession (gruvdrift) och försäljning. Ordförande i Botnia Exploration är Per-Erik Lindvall som har sin huvudsakliga sysselsättning som direktör för teknik- och affärsutveckling vid LKAB.

Botnia Exploration har däremot nu gett sig på småskalig gruvdrift och har bl.a. planer för en mindre guldgruva i Fäbodtjärn i Västerbotten. Företaget tar nu alltså steg från att vara ett rent prospekteringsbolag till att bli ett producerande gruvbolag.

Weihed och Lindvall har med andra ord en rätt omfattande bisyssla vid sidan av sina jobb vid LTU och LKAB. I synnerhet Weihed har alltså stora intressen av att ha en länsstyrelse som tillstyrker gruvor till vilket pris som helst.

Den osmakliga sammanblandningen av gruvindustrin och LTU tycker jag börjar vara ett problem. Förra året blev ovan nämnde Per-Erik Lindvall utnämnd som hedersdoktor vid LTU med motiveringen:

Han har som ordförande för såväl Bergforsk som för Hjalmar Lundbohm Research Centre medverkat till att utveckla och finansiera större forskningsprogram som gjort Luleå tekniska universitet till ett av Europas ledande gruvuniversitet.

Är det ett gruvuniversitet som Norrbotten behöver? Knappast skulle jag vilja säga. Däremot håller det på att bli det. Man har konsekvent skurit ned på utbildningar runt omkring de gruvrelaterade, nu senast drog man in campus-utbildningen på lärarprogrammet i en tid då länet står inför en enorm lärarkris.

Externfinansieringsgraden vid LTU är idag 63 %, en av de högsta i landet, och en siffra som bara slås av Chalmers. LTU har dock överlägset störst företagsfinansiering i de siffror jag kunnat få tillgång till i årsredovisningen för LTU från 2014. Näringslivet stod för 120 miljoner kronor vilket motsvarar 20 % av de externa forskningspengarna. Av dessa bidrog gruvnäringen med 60 miljoner i direkta anslag till gruvrelaterad forskning vilket alltså motsvarade hälften av alla direkta anslag som universitetet mottog från företag.

LTU kallar sig gärna för Sveriges gruvuniversitet. Det tycker jag Weihed, Ericsson och Österdahl visar med all tydlighet. De gör i varje fall rätt för de (minst) 60 miljoner som universitetet får från gruvbranschen.

Att gruvnäringen sen uppenbarligen inte kan leverera det man utlovar i form av sysselsättning och framtidstro är en annan sak. Jag ser Uppdrag Gransknings granskning av Northland Resources konkurs och Arne Müllers nya bok Norrlandsparadoxen som ett friskhetstecken på att den slutna mansklubb som utgör den svenska gruvnäringen kanske börjar tappa sitt grepp om makten. Att problemformuleringsprivilegiet blir allt svårare att hålla fast vid. En gruva är väldigt uppenbart inte lösningen på de utmaningar som svensk lands- och glesbygd står inför idag.

Det gruvnäringen däremot lyckas leverera är oöverskådliga skador på vår livsmiljö och pengar i fickan till branschens företrädare, oavsett om de kallar sig professorer på LTU eller styrelseledamöter i gruvföretag. Att Länsstyrelsen i Norrbotten faktiskt beaktar andra riksintressen, andra värden, än gruvnäringens är uppfriskande, om inte annat bara för att se dessa herrar skämma ut sig i media. För tro mig, de är till 99 % män.

Nils Harnesk, (S).

Annonser

3 thoughts on “Gruvlobbyn når nya bottennivåer

  1. Pingback: Gruvuniversitet eller bredduniversitet? Toppstyrning, köpta professurer och censur | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s