Gruvuniversitet eller bredduniversitet? Toppstyrning, köpta professurer och censur

Strax innan påsk skrev jag ett uppmärksammat inlägg om gruvindustrins och Luleå Tekniska Universitets (LTU) allt intimare koppling.

I inlägget ställer jag mig frågan om det är ett gruvuniversitet som det norrbottniska samhället behöver?

Knappast är mitt svar. Samtidigt har LTU skurit ned på utbildningar inom framför allt humaniora och samhällsvetenskap. Bland har detta lett till att den populära utbildningen upplevelseproduktion lagts ned där studenterna framför allt gick till den växande och allt viktigare besöksnäringen, man har dragit ned på platserna till kursen Kreativt skrivande som varit en landets 20 mest sökta kurser vars deltagare bland annat räknar Heidi Krönlein, Lena Callne, Peo Rask och Mikael Niemi. Kursen var en del av infrastrukturen i att skrivarverksamheten i Norrbotten blev rikskänd på 80-talet. Senast i raden att bli utsatt är lärarutbildningen där man sparat bort campus-utbildningen och där man nu endast kan läsa till låg- och mellanstadielärare på distans.

Detta i en tid då skolan i Norrbotten står inför enorma utmaningar på grund av lärarbristen.

Nationellt kommer det att saknas 65 000 lärare inom 10 år, bara i Luleå kommun kommer det att under samma period behövas över 700 pedagoger. Att detta tvingar fram drastiska åtgärder för skolstrukturen är förståeligt, detta kan man bl.a. se i Kiruna där skolöversynen innebär att hälften av kommunens skolor läggs ned på sikt. Det är den borgerliga skolpolitiken som vi sett de senaste 8 åren som lagt grunden för att dessa reformer tvingas fram i kommunerna.

Att LTU i detta läge väljer att försämra förutsättningarna för rekrytering av lärare i Norrbotten men samtidigt ökar sin externfinansiering och företagsfinansiering är på nåt sätt symptomatiskt. Universitetet är på väg att allt mer bli ett nischat näringslivsinstitut snarare än det bredduniversitet som regionen behöver. Lärarutbildningen är för övrigt äldre än den tekniska högskolan och härrör från de långt tidigare existerande Lärarhögskolan och Förskoleseminariet.

Utvecklingen vid LTU är oroande. Universitetet hör till ett av landets mest toppstyrda lärosäten. Enligt Unesco ska beslut kring forskning och kvalitet vid lärosäten fattas enligt principen om kollegialt styre. Kollegialt styre innebär att det är en grupp av kollegor och inte enskilda personer som ska fatta beslut som rör utbildningskvalitet och forskningsinriktning. Det är kompetens och profession som ska ha företräde när det gäller beslut i dessa frågor inte några andra särintressen.

Vad som hänt vid LTU efter Alliansregeringens autonomireform från 2011 är att alla beslut fattas av chefer i linjen. Det kollegiala styret, att kompetens och profession styr, är avskaffat. Detta är något som uppdagades i en C-uppsats i statsvetenskap av Elin Sundberg. Sundberg kommenterar själv sina resultat på detta sätt:

”Min undersökning visar att autonomireformen, tvärtemot regeringens (Alliansen) uttalade syfte, i praktiken har medfört förändringar som utgör ett hot både mot lärosätenas uppgifter att vara en kritiskt reflekterande samhällskraft och deras möjligheter att bedriva forskning och undervisning i världsklass.”

LTU är alltså idag ett av de mest toppstyrda universiteten i Sverige och likaså ett av de minst akademiskt fria. Styrningen på LTU med dess chefshierarkier kräver lojalitet mot överordnade på helt annat sätt än den kollegiala styrningen gör, där ledarna för verksamheten väljs av de verksamma kollegorna. Vad detta kan leda till i förlängningen är en likriktning och att den oberoende och kritiska forskningen försvinner.

Det finns ett illavarslande exempel på hur långt detta toppstyre och nedmontering av kollegialt styre kan gå i en granskning som Academic Rights Watch, en organisation som bevakar den akademiska friheten i Sverige, genomfört av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). I två fall har man visat på att universitetets oberoende kan ifrågasättas i relation till skogsindustri och politiska beslutsfattare.

Det ena fallet var då före detta landsbygdsministern Eskil Erlandsson dikterade vad forskarna vid SLU skulle komma fram till. Ministern dikterade för universitetet att ”forskarna ska sprida uppfattningarna (a) att skogsproduktionen i Sverige är långsiktigt hållbar, (b) att detta beror på två likställda mål om produktion och miljö samt (c) att forskning och utveckling bidragit till denna förmodade utveckling. Alla tre teserna framställdes som sanningar.” Att ministern samtidigt överträdde grundlag och högskolelag var inget han reflekterade när han gick skogsindustrins ärenden.

I det andra fallet handlade det om att en forskare och tidigare professor vid SLU blev censurerad då han publicerat kalhyggeskritisk forskning. Censuren bestod i att någon vid universitetet med behörighet raderade alla kalhyggeskritiska publikationer ur publikationsdatabasen Epsilon som den f.d. professorn Mats Hagner publicerat (!).

Academic Rights Watch beskriver agerandet:

”Förfarandet bryter mot lärosätets egna interna regler för arkivering och mot Unescos internationella principer för högre utbildning och är dessutom sannolikt grundlagsstridigt.”

Hur kan det komma sig att den akademiska friheten har kunnat beskäras och hotas på det här sättet? Beordrade resultat från regeringen och censur av forskning som inte stämmer överens med branschens och dess näringspolitiska inflytande hör inte hemma i det svenska universitetsväsendet. Svaret är den borgerliga autonomireformen från 2011 som har möjliggjort att särintressen kunnat vinna insteg vid våra lärosäten. Academic Rights Watch beskriver hur särintressena sedan fick in foten vid SLU:

”Skogsindustrin går till politikerna och förklarar hur viktiga de är för näringslivet och regionerna. De tillägger att om de inte får tillräckligt med råmaterial äventyras verksamheten, med regional arbetslöshet som följd. Det enda sättet att försäkra sig om att industrin kan blomstra är, menar man, att påbjuda kalhygge i stor skala. Politikerna tar intryck av lobbyisternas argument och kalhyggesbruk införs som statlig norm, till många skogsägarens och naturvänners förtret, men med den för industrin gynnsamma effekten att man för överskådlig framtid säkrar tillgången till virke.

Men kritiken vägrar tystna då kalhyggesbrukets effekter på skog och natur uppfattas som, i bästa fall, oklara. SLU, ett universitet som lyder direkt under Landsbygdsdepartementet, levererar nu, som på beställning, en studie som utger sig för att rigoröst belägga de politiskt och industriellt önskvärda slutsatserna: att kalhyggesbruk har gynnsamma effekter på skog och miljö. Det sker i en avhandling av Lars Lundqvist.”

Den färdriktning som LTU nu har valt är enligt min mening inte för regionens bästa men däremot för vissa branschers bästa. Jag tycker t.ex. att det är skamligt men symptomatiskt för situationen att LTU kan låna sin trovärdighet som lärosäte till Magnus Ericsson när han skriver under en debattartikel som denna som adjungerad professor trots hans kopplingar till och uppdrag i Raw Materials Group, ett konsult- och lobbyföretag med fokus på rådgivning till gruvföretag, deras underleverantörer, regeringar och internationella organisationer.

Magnus Ericsson är i sig självt symptomatisk för den allt mindre akademiska friheten vid lärosätet och för LTU:s allt närmare relation med gruvindustrin. En adjungerad professur är nämligen en köpt titel. I granskning av Svenska Dagbladet med titeln Möjlighet att köpa professorstitlar konstaterar man att det då (2009) fanns 650 adjungerade professorer av totalt 4900 och deras löner betalas av företag eller andra utomstående och kapitalstarka intressen. Systemet med adjungerade professorer har gjort det möjligt att köpa en av de högsta och mest prestigefyllda titlarna inom det svenska universitetsväsendet. Bristen på insyn är förbluffande:

”Insynen i systemet är dessutom minimal. Det finns inga centrala register över antalet adjungerade professorer, vilka de är och vem som betalar. Ingen kontroll förekommer av hur reglerna tillämpas. Varje högskola sköter denna verksamhet för sig själv, men bara ett fåtal redovisar de adjungerade professorerna på sina hemsidor. Ingen rapporteringsskyldighet föreligger.”

Risken för att kapitalstarka särintressen får ett allt större inflytande vid våra universitet är uppenbar. För det är knappast de ideella miljörätts- eller mänskliga rättighetsorganisationerna som sponsrar dessa adjungerade professorer, det är knappast heller några andra organisationer inom civilsamhället. De som kan köpa sig en professorstitel är de som har pengar och intressen att skydda. Vem har köpt Ericssons adjungerade professur i mineralekonomi? Kanske inte så svårt att gissa.

Än mer problematiskt blir det att prefixet ‘adjungerad’ ofta faller bort både inom universiteten och i kommunikation utåt vilket gör att dessa sponsrade och köpta professorer helt plötsligt bara blir professorer. SvD:s granskning konstaterar att det finns uppenbara fördelar för alla inblandade parter:

Samtliga inblandade parter gör uppenbara vinster på arrangemanget, vilket medför att de har ett gemensamt intresse av att inte tala alltför högt om företeelsen eller kritisera systemet:

•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.

•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.

•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.

Academic Rights Watch lyfter däremot fram att det finns hopp. Bland annat att universiteten börjat reagera på deras granskningar men framför allt att vår nya regering har aviserat att den vill avskaffa New Public Management (NPM), den modell som har gjort att våra universitet, myndigheter och offentlig verksamhet ska styras som att de vore ett privat företag. NPM har enligt Academic Rights Watch varit en starkt bidragande faktor till den minskade akademiska friheten.

Ur ett regionalt perspektiv är LTU:s utveckling av största intresse att bevaka. Under mer än hundra år har det funnits en politisk strävan efter att bredda arbetsmarknaden i Norrbotten, att hitta andra näringar att luta sig mot för att befria det norrbottniska samhället från beroendet av den konjunkturkänsliga naturresursindustrin. För detta krävs ett bredduniversitet för att försörja länets andra sektorer och näringsliv med kompetens men det krävs också för att tillhandahålla oberoende och kritisk forskning som kan ge oss beslutsfattare bra underlag för att utveckla regionen och bryta vårt näringspolitiska stigberoende.

Nils Harnesk, (S)

Annonser

One thought on “Gruvuniversitet eller bredduniversitet? Toppstyrning, köpta professurer och censur

  1. Reblogga detta på SAVE THE BALTIC och kommenterade:
    Citat Nils Harnesk. Fortsätter min lilla granskning av LTU och dess utveckling och relation med gruvnäringen.
    ”Den färdriktning som LTU nu har valt är enligt min mening inte för regionens bästa men däremot för vissa branschers bästa. Jag tycker t.ex. att det är skamligt men symptomatiskt för situationen att LTU kan låna sin trovärdighet som lärosäte till Magnus Ericsson när han skriver under en debattartikel som denna som adjungerad professor trots hans kopplingar till och uppdrag i Raw Materials Group, ett konsult- och lobbyföretag med fokus på rådgivning till gruvföretag, deras underleverantörer, regeringar och internationella organisationer.
    Magnus Ericsson är i sig självt symptomatisk för den allt mindre akademiska friheten vid lärosätet och för LTU:s allt närmare relation med gruvindustrin. En adjungerad professur är nämligen en köpt titel. I granskning av Svenska Dagbladet med titeln Möjlighet att köpa professorstitlar konstaterar man att det då (2009) fanns 650 adjungerade professorer av totalt 4900 och deras löner betalas av företag eller andra utomstående och kapitalstarka intressen. Systemet med adjungerade professorer har gjort det möjligt att köpa en av de högsta och mest prestigefyllda titlarna inom det svenska universitetsväsendet. Bristen på insyn är förbluffande:
    ”Insynen i systemet är dessutom minimal. Det finns inga centrala register över antalet adjungerade professorer, vilka de är och vem som betalar. Ingen kontroll förekommer av hur reglerna tillämpas. Varje högskola sköter denna verksamhet för sig själv, men bara ett fåtal redovisar de adjungerade professorerna på sina hemsidor. Ingen rapporteringsskyldighet föreligger.”
    Risken för att kapitalstarka särintressen får ett allt större inflytande vid våra universitet är uppenbar. För det är knappast de ideella miljörätts- eller mänskliga rättighetsorganisationerna som sponsrar dessa adjungerade professorer, det är knappast heller några andra organisationer inom civilsamhället. De som kan köpa sig en professorstitel är de som har pengar och intressen att skydda. Vem har köpt Ericssons adjungerade professur i mineralekonomi? Kanske inte så svårt att gissa.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s